Den sociala sammanhållningen fortsatt stark och stabil

Under de senaste åren har många varnat för att den sociala sammanhållningen i Sverige är på väg att eller redan har försvagats, och oron tycks vara utbredd både till höger och till vänster. Skälen till oron varierar dock. I det sammanhanget har allt från exempelvis växande ojämlikheter till den ökade etniska mångfalden och en medieutveckling där de gemensamma referensramarna blir färre och där det har blivit enklare att isolera sig i olika ”filterbubblor” lyfts fram som några av hoten mot den sociala sammanhållningen.

Frågan är dock om oron är befogad. För att undersöka detta har jag under de tre senaste åren, som en del av forskningsprojektet De förändrade medielandskapen och demokratin, deltagit i de årliga SOM-undersökningarna med två frågebatterier. Det första handlar om i vilken utsträckning människor känner sig som en del av och som att de behövs i det svenska samhället, medan det andra handlar om hur stor samhörighet människor känner med dem som tillhör andra grupper än den egna. Det handlar till exempel om de som har en helt annan ekonomi, helt andra politiska åsikter, en annan religion, en helt annan livsstil, eller som kommer från en helt annan kultur.

Nu har resultaten presenterats i ett nytt kapitel, som kommer att ingå i den kommande SOM-boken Larmar och gör sig till (redaktörer för boken är Ulrika Andersson, Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson och Maria Oskarson). Rubriken på mitt kapitel är Stabilitet i en föränderlig värld: medieanvändning och social sammanhållning. Den rubriken sammanfattar resultaten ganska väl, för det dominerande resultatet om jag jämför utvecklingen under de tre senaste åren är att den sociala sammanhållningen tycks vara stark medan  förändringarna över tid är mycket små.

Mer specifikt visar resultaten bland annat att runt 95 procent känner att de är en del av det svenska samhället och att runt 85 procent känner att de behövs i detsamma (se tabell). Även om man alltid ska vara försiktig med nivåskattningar, och det sannolikt är så att det finns ett samband mellan viljan att delta i enkätundersökningar och känslan av att vara en del av och behövas i samhället, kan det konstateras att dessa siffror har varit mycket stabila under de senaste åren. När det gäller samhörigheten med andra grupper än den egna känner människor störst samhörighet med de som har en helt annan utbildning, men de flesta känner också relativt stor samhörighet med de som har en helt annan ekonomi, helt andra politiska åsikter eller en annan sexuell läggning. De grupper som människor känner minst samhörighet med är de som har en helt annan etnisk bakgrund, en annan religion, en helt annan livsstil och de som kommer från en annan kultur. Även här är förändringarna över tid mycket små.

Tabell 1 SOM 2017

Samtidigt visar resultaten att det i vissa fall finns signifikanta skillnader mellan olika grupper. Exempelvis är det fler bland personer som har lägre hushållsinkomst och lägre utbildning som känner att de inte är en del av och att de behövs i samhället, och den upplevda samhörigheten med andra grupper än den egna är också svagare bland dessa grupper. När det gäller partisympati visar resultaten att de som sympatiserar med Sverigedemokraterna skiljer ut sig genom att i lägre grad känna sig som en del av och som att de behövs i samhället. De skiljer också ut sig genom att i lägre grad än övriga partiers sympatisörer känna samhörighet med andra grupper än den egna. Det kan tolkas som att ”vi och dom”-tänkandet är starkare bland de som sympatiserar med Sverigedemokraterna än med andra partier.

En annan del av kapitlet handlar om vilken betydelse som medieanvändningen har för den sociala sammanhållningen. Här visar resultaten att det finns vissa samband mellan medieanvändningen och (a) i vilken utsträckning människor känner sig som en del av och som att de behövs i samhället samt (b) i vilken utsträckning människor känner samhörighet med andra grupper än den egna. Överlag är sambanden dock svaga, och de flesta samband upphör att vara signifikanta när jag kontrollerar för olika bakgrundsfaktorer. Utifrån det drar jag slutsatsen att det så här långt inte finns mycket som talar för att medieutvecklingen har haft en negativ effekt på den sociala sammanhållningen. En viktig reservation är dock att den slutsatsen enbart gäller användningen av traditionella nyhetsmedier. Möjligen hade resultaten sett annorlunda ut om användningen av olika ”alternativa medier” också hade undersökts, men det var tyvärr inte möjligt i det här kapitlet. Däremot hoppas jag kunna undersöka det i ett annat sammanhang framöver.

För den som vill läsa hela kapitlet kan det laddas ner gratis här (länken finns längre ner på sidan), och här kan ett urval av mina tidigare publikationer laddas ner. För den som är intresserade av tidigare SOM-publikationer kan de laddas ner här.

 

Publicerat i Aktuellt, Demokrati, Nya publikationer | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

”Utan invandring stannar Sverige” får specialpris

Utan-invandring_front-HiIdag gläds jag över att min bok ”Utan invandring stannar Sverige” har tilldelats ett pris i samband med att Sveriges HR Förening och tidningen Personal & Ledarskap utsåg årets HR-bok. Medan utmärkelsen som årets HR-bok gick till Åsa Kruse för boken ”Tillbaka till jobbet” fick ”Utan invandring stannar Sverige” ett specialpris. I prismotiveringen sägs att ”Boken är ett kunskapsinlägg i en viktig debatt. I en tid av alternativa fakta ger boken stöd till dem som tycker att diskussionen har hamnat snett när företag och organisationer idag snarast har svårt att rekrytera.”

Mer information om priset finns här och hos mitt bokförlag Volante. Mer information om boken finns också hos Volante.

Publicerat i Aktuellt, Mer personligt | Märkt , , | Lämna en kommentar

Ny rapport om den politiska nyhetsjournalistiken

NamnlöstNu har jag och Lars Nord släppt en ny rapport om hur ledande svenska medier på nyhetsplats rapporterade om valrörelserna 2002–2014. Rapporten bygger på en kvantitativ innehållsanalys av den nyhetsjournalistiska bevakningen av valrörelserna 2002, 2006, 2010 och 2014 i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, TV4 Nyheterna och Rapport under de tre sista veckorna före respektive valdag. Totalt har drygt 4000 nyhetsartiklar och inslag undersökts.

Titeln på rapporten är Mest spelgestaltningar och strukturell partiskhet. En analys av svensk valrörelsejournalistik 2002–2014. I den fokuserar vi framförallt på två frågor. Den första handlar om de undersökta mediernas gestaltningar av politik, där vi har undersökt förekomsten av spelgestaltningar, sakgestaltningar och skandalgestaltningar. Den andra handlar om bevakningen av de politiska partierna, där vi bland annat har undersökt andelen artiklar och inslag som de politiska partierna förekommer i respektive dominerar, men också hur de undersökta medierna har vinklat nyheterna om partierna.

När det gäller gestaltningarna av politik visar resultaten bland annat att andelen nyheter som gestaltar politik som sak (det vill säga fokuserar på politikens innehåll och faktiska förhållanden i verkligheten med relevans för politikens sakinnehåll) sjunker över tid, medan andelen nyheter som gestaltar politik som spel och strategi (det vill säga fokuserar på politiska strategier, vinnare och förlorare i kampen om makten eller opinionen och hur politik bedrivs) ökar över tid. Dessa resultat ligger i linje med teorier som handlar om den politiska nyhetsjournalistikens kommersialisering och medialisering.

När det gäller bevakningen av de politiska partierna visar resultaten bland annat att de  partier som det rapporterades mest om under de senaste valrörelserna var Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. I den senaste valrörelsen dominerades till och med något fler nyheter av Sverigedemokraterna än av Moderaterna, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att de före valet 2014 var betydligt mindre. Om man sätter synlighet i medierna i relation till partiernas storlek tyder resultaten på att Sverigedemokraterna är det parti som överkompenserades mest under de senaste valrörelserna. När det gäller de journalistiska vinklingarna visar resultaten att de flesta nyheter är neutralt vinklade, men också att de – när de är vinklade – präglas av en tydlig negativ bias. Med undantag endast för centern (som har en liten positiv övervikt 2006 och 2014) har alla partier haft en övervikt av negativt vinklade nyheter. Tydligast var den för Liberalerna 2006 och för Sverigedemokraterna 2014. Detta illustrerar att ett parti kan gynnas när det gäller synlighet men samtidigt missgynnas när det gäller vinklingarna – eller tvärtom.

I relation till diskussionen om mediernas påstådda partiskhet drar vi slutsatsen att vare sig de borgerliga eller de rödgröna partierna systematiskt har gynnats eller missgynnats på bekostnad av den andra sidan. Även om en stor del av debatten kring mediernas nyhetsjournalistiska bevakning handlar om den påstådda politiska partiskheten är detta ett mindre problem (se även tidigare forskning kring detta). Ett större problem handlar om att en minskande andel av den politiska nyhetsjournalistiken gestaltar politik som sak medan en ökande andel gestaltar politik som spel och strategi. Det finns flera skäl till det, men låt mig lyfta fram två. Det första är att sakgestaltningar i större utsträckning tillhandahåller ”sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor”, vilket brukar räknas som en av mediernas viktigaste demokratiska funktioner. En minskande andel sakgestaltningar och en ökande andel spelgestaltningar tyder därmed på att journalistikens informationsvärde minskar över tid. Det andra skälet är att såväl svensk som internationell forskning visar att gestaltningarna av politik som spel och strategi minskar människors politiska intresse och förtroende för såväl politik som medier (läs gärna mer här).

För den som vill läsa hela rapporten kan den gratis laddas ner här.

Publicerat i Aktuellt, Medier & journalistik, Nya publikationer | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny tidskriftsartikel: ”Political Communication in a High-Choice Media Environment”

AnnalsNu har det senaste numret av tidskriften Annals of the International Communication Associationciation publicerats. I det medverkar jag tillsammans med kollegor inom Network of European Political Communication Scholars (Nepocs) med artikeln Political Communication in a High-Choice Media Environment: A Challenge for Democracy? För egen del har arbetet med artikeln utgjort en del av forskningsprojektet De förändrade medielandskapen och demokratin.

Utgångspunkten för artikeln är att det finns en utbredd oro inom såväl forskarkretsar som i det omgivande samhället för hur omvälvningarna av medielandskapen har eller kommer att påverka demokratin. Ofta är det dock oklart vilket forskningsmässigt stöd det egentligen finns för den oro som uttrycks eller de trender som påstås finnas. Syftet med artikeln är utifrån detta att gå igenom existerande forskning som handlar om olika påstådda trender som är kopplade till förändringarna av medielandskapen och att analysera (a) vilket forskningsmässigt stöd som finns och (b) om förändringarna utgör ett hot mot eller problem för demokratin och dess förmåga att fungera. I det sammanhanget riktar vi särskilt fokus mot sex påstådda trender och företeelser som alla berör tillgången till och efterfrågan på information och kunskap om politik och samhälle.  Det handlar om (1) minskande utbud av politisk information, (2) sjunkande nyhetskvalitet, (3) ökad mediekoncentration och minskad mångfald, (4) ökad fragmentering och polarisering, (5) ökad (kunskaps)relativism, och (6) ökade kunskapsklyftor. Eller för att citera artikelns abstrakt:

During the last decennia media environments and political communication systems have changed fundamentally. These changes have major ramifications for the political information environments and the extent to which they aid people in becoming informed citizens. Against this background, the purpose of this article is to review research on key changes and trends in political information environments and assess their democratic implications. We will focus on advanced postindustrial democracies and six concerns that are all closely linked to the dissemination and acquisition of political knowledge: (1) declining supply of political information, (2) declining quality of news, (3) increasing media concentration and declining diversity of news, (4) increasing fragmentation and polarization, (5) increasing relativism and (6) increasing inequality in political knowledge.

Resultaten av vår genomgång visar att det finns stora luckor i forskningen, vilket många gånger gör det svårt att bedöma det forskningsmässiga stödet för de trender som pekas ut. Ett särskilt problem i det sammanhanget är bristen på studier som systematiskt jämför utvecklingen (a) över tid och (b) mellan länder. Båda typerna av jämförande studier är nödvändiga för att man ska kunna bedöma om det sker trendmässiga förändringar och om dessa är giltiga på en mer generell nivå.

Med den reservationen visar vår analys av forskningen ändå att det empiriska stödet för de påstådda trender som diskuteras varierar. I vissa fall tycks den oro som framkommer både inom och utanför forskarsamhället vara överdriven, men i andra fall finns det ett starkare forskningsmässigt stöd för de trender som diskuteras. Därmed visar analysen också att det ur ett demokratiskt perspektiv finns starkare skäl att vara orolig för vissa trender än för andra. Det gäller särskilt den ökade fragmentiseringen och polariseringen, den ökade relativismen, och de växande ojämlikheterna när det gäller kunskaper om politik och samhälle. Eller för att citera ur artikelns slutdiskussion:

Although the direst warnings about where democracies are heading due to changes in political information environments are not warranted, our overall conclusion is therefore that several political communication trends in high-choice media environments do represent a challenge for democracy. Based on the empirical evidence thus far, the most important seems to be increasing fragmentation and polarization, epistemic relativism and growing inequalities in political knowledge.

För den som är intresserad av att läsa artikeln finns den tillgänglig på tidskriftens hemsida. Och om någon är intresserad av att läsa artikeln men har svårigheter att ladda ner den är det bara att skicka ett mejl (jesper@jesperstromback.com) så skickar jag den.

Publicerat i Aktuellt, Demokrati, Nya publikationer, Politisk kommunikation | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Värna kunskapens roll i den offentliga debatten

FullSizeRender.jpgRunt om i västvärlden växer sig utmaningarna mot demokratin och det öppna samhället allt starkare. Politiska krafter som på olika sätt motsätter sig centrala delar av demokratin och det öppna samhället – mänskliga rättigheter, tolerans, rättssäkerhet, religionsfrihet, pressfrihet, tilltro till vetenskap och upplysning – har under de senaste åren skördat  framgångar, och med de stundande valen i Nederländerna och Frankrike finns det stor risk att dessa krafter kommer växa sig ännu starkare. Globalt kan utvecklingen mätas genom bakslag för såväl pressfriheten som för politiska fri- och rättigheter. När Freedom House kommenterar utvecklingen varnar de därför för

a growing danger that the international order of the past quarter-century—rooted in the principles of democracy, human rights, and the rule of law—will give way to a world in which individual leaders and nations pursue their own narrow interests without meaningful constraints, and without regard for the shared benefits of global peace, freedom, and prosperity.

En del av samma utveckling är att respekten för oberoende kunskap och fakta riskerar att undermineras när politiska aktörer allt oftare attackerar medier, akademiska forskare och experter när den kunskap de förmedlar inte passar de politiska aktörernas dagordningar och strategier. Särskilt tydligt är detta i USA, där Trump har gjort attacker mot medier men också fakta och statistik som misshagar honom till en framträdande del av sin retorik, men samma tendens syns i Sverige i återkommande attacker – inte minst på sociala och digitala medier – mot såväl medier som akademisk forskning och expertis när den kunskap de producerar inte passar de politiska syftena. Ofta talas det om faktaresistens, men ett bättre uttryck är kunskapsresistens – ovilja att ta till sig kunskap som strider mot de egna verklighetsuppfattningarna och åsikterna.

Om det demokratiska problem som detta innebär skriver jag idag på DN Debatt tillsammans med Marie Demker, Jonas Hinnfors och Henrik Oscarsson. Som framgår av artikeln är vi mycket oroade över utvecklingen. Även om de demokratiska institutionerna kan framstå som stabila kan demokratin och det öppna samhället aldrig tas för givet. Demokratier har gått under förr. De kan göra det igen. Och de kan försvagas väsentligt.

Det är därför viktigt att ta utvecklingen på allvar. I artikeln för vi fram fyra förslag som syftar till att stärka kunskapens ställning i politiken och samhällsdebatten. Vid sidan av detta  tror jag att det är det avgörande att de krafter som värnar demokratin, det öppna samhället och kunskapens roll verkligen mobiliserar för att försvara, stärka och utveckla demokratin och det öppna samhället. När motståndarna mot demokratin och det öppna samhället mobiliserar behöver försvararna också göra det.

– – – – – –

”Dags för en politisk satsning på kunskap i samhällsdebatten”

Politiska ledare och debattörer smutskastar medierna, misstror experter och använder sig av felaktig och förvanskad kunskap. Grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning undermineras. Vi vill se en politisk satsning på en debatt grundad på kunskap, en nödvändighet för demokratins trovärdighet, skriver fyra professorer.

Vi är bekymrade över en samhällsdebatt präglad av att inflytelserika aktörer förlitar sig på redan intagna positioner, egna upplevelser eller rykten. Till och med presidenten i USA, Donald Trump, argumenterar offentligt för sin sak med hjälp av argument som att ”någon har sagt” si eller så, samt med hjälp av uppenbara feltolkningar av något han sett på tv. Det är viktigt att opinionsledare tar ett större personligt ansvar. Men vi vill också se en politisk satsning på en samhällsdebatt på kunskapens grund, en nödvändighet för att bibehålla demokratins trovärdighet och funktioner.

I mänsklighetens utveckling ser de flesta nog framstegstron som en drivande kraft i samhällslivet. Ökad kunskap och bättre kunskap tänks ge oss bättre liv, goda samhällen och ökad individuell frihet. Och med demokratin, folkstyret, skulle kunskapens goda konsekvenser spridas och skapa ökat välstånd oavsett nationella gränser.

Sedan något decennium sveper dock en vind av misstro genom samhällsdebatten i de västliga demokratierna. Fortfarande står demokratin stark i vårt land liksom i de flesta europeiska nationalstater men skuggorna som avtecknar sig i Ungern, Storbritannien, Frankrike och USA – liksom i vårt eget land – tyder på att kunskap och demokrati inte längre uppfattas vara varandras förutsättningar. Att partiers företrädare tolkar verkligheten olika på grundval av ideologiska uppfattningar är naturligt – men när synen på kunskap och en gemensam verklighet bryter samman undermineras grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning.

USA:s president Donald Trump använder sig nästan dagligen av felaktig eller förvanskad kunskap i sina tal och i sitt twittrande. Den brittiska Brexitprocessen vilar på en folkomröstning där misstro mot experter blev en så stor del av kampanjen att befolkningen i stället översköljdes av en mängd ogrundade och tvärsäkra påståenden kring konsekvenserna av sitt val. I Frankrike genomför Marine Le Pen sin valkampanj utifrån lika ogrundade förespeglingar om att landet ska lämna sina förpliktelser till internationella konventioner, EU och eurozonen men ändå ha kvar fördelarna. Genomgående är också att politiska ledare i dessa länder, liksom i Polen, Ungern, Tjeckien, Sverige och Italien smutskastar de fria medierna och särskilt den politiska rapporteringen. Medierna betraktas som en enhetlig aktör och anses gå ”etablissemangets” ärenden eller ha en egen agenda som står i motsättning till ”folkets” intressen.

Utifrån en samhällsvetenskaplig kunskapsbas råder det ingen tvekan om att fria och oberoende medier är en integrerad del av demokratin. Men avgörande för demokratin är också medborgarnas tillit till den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i våra samhällen. När politiska ledare och debattörer underminerar tilltron till oberoende medier och till kunskap som skapas och sprids genom akademiska eller motsvarande kanaler undermineras därför också demokratin.

I Sverige medverkar tyvärr många politiska ledare till den processen genom att bekräfta och legitimera medborgarnas oro och rädsla, även när forskning, systematiskt insamlad data och trovärdig statistik tyder på att oron är obefogad. Genom att möta oro med löften om ökad trygghet och inte med sakliga argument som skulle kunna undanröja oron kommer obalanserade och förvanskade verklighetsbilder att få medvind. I ett oöverskådligt medielandskap är det lättare än någonsin att sprida missvisande och påhittad information liksom att få förvanskade verklighetsuppfattningar bekräftade och förstärkta. Seriösa medier har samtidigt fått allt svårare att få genomslag för den sakliga och fördjupade journalistik som medborgarna behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor. Rykten, konspirationsteorier och missuppfattningar blir ofta så spridda att stor möda och kraft måste ägnas åt att vederlägga dessa i stället för att föra diskussionen framåt.

De flesta demokratiska samhällen har under lång tid byggt upp en unik institution där kunskap produceras, diskuteras och granskas: universitetet. Universitetets idé är att utveckla och förvalta kunskap genom ett kontinuerligt akademiskt samtal där olika teser prövas mot varandra. Denna samtalsmodell kan man överföra till andra samhällsområden. Därför föreslår vi fyra förändringar inom centrala politiska institutioner:

  1. För det första att riksdagens utskott regelmässigt anordnar offentliga utfrågningar inom sina områden med experter från samhällets olika kunskapsinstitutioner.
  2. För det andra vill vi se att utredningsväsendet (Statens offentliga utredningar, SOU) ges en möjlighet att arbeta mycket mer långsiktigt och brett än i dag för att ta fram ny kunskap och finna lösningar på samhällsutvecklingens avgörande problem.
  3. För det tredje vill vi uppmana regeringen att söka brett stöd i riksdagen för att i samförstånd med civilsamhällets organisationer lansera en kraftfull och långsiktig folkbildningssatsning där kunskapsproduktionens villkor, källkritik och demokratins mekanismer står i centrum.
  4. För det fjärde vill vi uppmana regeringen att tillsätta en maktutredning där fokus bör ligga på hur medborgarnas kunskapssyn och tillit påverkas av samtida samhällsförändringar som globalisering, individualisering och medialisering.

Avslutningsvis vill vi uppmana politiska ledare på alla nivåer att kraftfullt motverka osakligheten och kunskapsmisstron genom att självmant diskutera frågan men också genom sitt egen och sina organisationers agerande i sociala medier. Vi bedömer att läget är så pass allvarligt att vi bör lägga mindre trätor åt sidan för att i stället fokusera på den stora frågan – att försvara, stärka och utveckla demokratin och det öppna samhället. Vi vill kunna se våra barn och barnbarn i ögonen när de frågar vad vi gjorde när demokratins grundvalar var i gungning i Europa och västvärlden, vi vill kunna svara att ”vi gjorde allt vi förmådde utifrån våra förutsättningar”.

Marie Demker, professor i statsvetenskap och dekan för Humanistisk fakultet, Göteborgs universitet.

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med särskild inriktning mot valforskning, Göteborgs universitet.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, Göteborgs universitet.

Publicerat i Aktuellt, Demokrati och politik, I medierna | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny tidskriftsartikel om mobiliseringseffekter

Nu har min senaste  tidskriftsartikel publicerats i International Journal of Communication. Titeln på artikeln, som ingår i forskningsprojektet De förändrade medielandskapen och demokratin, är News Seekers, News Avoiders, and the Mobilizing Effects of Election Campaigns: Comparing Election Campaigns for the National and the European Parliaments.

Som titeln antyder syftar studien till att undersöka vilka mobiliseringseffekter svenska valrörelser har och att jämföra om dessa skiljer sig mellan valrörelser till Europaparlamentet respektive riksdagen och mellan så kallade nyhetssökare och nyhetsundvikare*. Empiriskt bygger studien på en panelundersökning som gjordes inför och under de svenska valrörelserna till Europaparlamentet och riksdagen 2014, där samma individer vid fyra olika tillfällen fick svara på en rad frågor om deras medieanvändning och deras politiska attityder, åsikter och beteenden. Genom att samma individer tillfrågas vid flera olika tillfällen blir det möjligt att studera förändringar och effekter på individnivå.

Artikelns abstract: The notion that election campaigns mobilize people politically is often treated as conventional wisdom. There is, however, a scarcity of research on the mobilizing effects of election campaigns in the current high-choice media environment. The same holds true for research on the role of the media—and more specifically on how the mobilizing effects differ between news seekers and news avoiders—and on how mobilizing effects might differ between first- and second-order national election campaigns. Against this background, the purpose of this study is to investigate the mobilizing effects of elections in a high-choice media environment and how they differ between first- and second-order national election campaigns and between news seekers and news avoiders. Empirically, the study draws on a four-wave panel study conducted in Sweden during the 2014 elections to the European Parliament and the national parliament.

Med mobiliseringseffekter avses i studien exempelvis ökat politiskt intresse, ökat förtroende för politiska institutioner och aktörer och ökad tillfredsställelse med hur demokratin fungerar. Till de hypoteser som prövas hör att mobiliseringseffekterna är större under valrörelsen inför riksdagsvalet (som räknas som ett first-order national election) än inför valet till Europaparlamentet (som räknas som ett second-order national election); att nyhetssökare vid inledningen av de båda valrörelserna är mer politiskt mobiliserade än nyhetsundvikare; och att mobiliseringseffekterna är starkare bland nyhetsundvikare än bland nyhetssökare.

Bland annat visar resultaten att mobiliseringseffekterna var starkare under valrörelsen till riksdagen än till Europaparlamentet, även om de flesta effekter är relativt svaga. När det gäller medieanvändning visar resultaten att nyhetssökare, vid inledningen av respektive valrörelse, är mer mobiliserade än nyhetsundvikare. När det gäller hur mobiliseringseffekterna skiljer sig mellan nyhetssökare och nyhetsundvikare går det dock inte att identifiera några tydliga mönster. Istället skiljer det sig beroende av vilken indikator på mobiliseringseffekt som används. När jag istället för att undersöka skillnader i mobiliseringseffekter mellan nyhetssökare och nyhetsundvikare undersöker effekten av den totala nyhetskonsumtionen visar resultaten dock att nyhetsanvändning har mobiliserande effekter. Detta tyder samtidigt på att indelningen mellan nyhetssökare och nyhetsundvikare* i det här fallet är för grov för att fånga vilka mobiliseringseffekter som nyhetsanvändningen har.

Eftersom International Journal of Communication är en open access-tidskrift går artikeln att ladda ner gratis här, för den som är intresserad av att veta mer.

 

* Medieanvändningen mäts i denna studie med frågan ”Hur ofta följer du nyhetsrapporteringen om politik genom att… ”titta på tv-nyheter”, ”läsa morgontidningar på papper”, ”läsa kvällstidningar på papper”, ”lyssna på nyheter på radion”, gå in på nyhetssajter på Internet”, ”ta del av nyheter i mobilen eller surfplattan”, och ”ta del av nyheter via sociala medier som Twitter och Facebook”. Svarsskalan sträcker sig från 0 (aldrig) till 5 (Dagligen). Utifrån detta konstrueras ett additivt TNUI-index (TNUI=Total News Use Index). Indelningen av respondenter i så kallade nyhetssökare och nyhetsundvikare görs utifrån deras värden på detta index. För mer information, se artikeln.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Året som gick och året som kommer

9781138654792Så har 2016 lagts till handlingarna. Ur ett demokratiskt perspektiv var det ett år som bjöd på många motgångar. Jag tänker då framförallt på populismens och nationalismens frammarsch, framgångarna för dem som tror på att isolera sig från och bygga murar mot omvärlden, och på hur demokratiska fri- och rättigheter utmanas och inskränks världen över. Brexit och valen av Donald Trump och Rodrigo Duerte till ny amerikansk respektive filippinsk president är bara några exempel. Att EU tycks allt mer inriktat mot att bygga murar mot omvärlden och ovilligt att markera mot länder som bryter mot demokratiska fri-och rättigheter, samtidigt som kriget i Syrien fortsätter och Ryssland och Kina flyttar fram sina positioner, är ytterligare några. På hemmaplan finns det också starka skäl att vara orolig för den fortsatta normaliseringen av Sverigedemokraterna. Utmaningarna mot demokratin och det öppna samhället finns inte bara internationellt. I hög grad finns de också i Sverige.

Privat och professionellt var 2016 ett omtumlande år, inte minst eftersom jag lämnade Sundsvall och min professur vid Mittuniversitetet till förmån för Partille och Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet. Att bryta upp är ofta nyttigt, men det tar mycket kraft och energi. Nu känns det dock som om jag har landat i Göteborg, och det känns fantastiskt bra! JMG är en väldigt stark forskningsmiljö med många väldigt duktiga forskare och lärare, och jag trivs verkligen och ser fram emot att fortsätta vara en del i utvecklingen av såväl forskningen som undervisningen.

Utan-invandring_front-Hi2016 var också omtumlande eftersom jag släppte  Utan invandring stannar Sverige. Som boken redovisar visar forskning att invandring i allt väsentligt bidrar till att stärka och utveckla Sverige socialt, kulturellt och ekonomiskt. Även om invandring kortsiktigt och när det sker en kraftig ökning – som hösten 2015 – kan innebära utmaningar och problem så är invandring i allt väsentligt en tillgång för Sverige och de som invandrar en resurs. Så har det varit historiskt och så är det idag. Att boken i dagens opinionsklimat skulle vara kontroversiell anade jag, men jag var ändå inte helt förberedd på de reaktioner som jag fått ta emot. Inte heller på hur svårt – närmast omöjligt – det ibland tycks vara att diskutera dessa frågor rationellt. En sak är uppenbar: skriver man en bok som går ut på att invandring är positiv får man både nya fiender och nya vänner. Jag är dock glad över att de flesta recensioner av boken har varit positiva och att boken har sålt bra, och jag hoppas att den även fortsättningsvis ska få stor spridning.

Om jag annars ser tillbaka på 2016 och mina egna insatser är jag i stort sett nöjd, även om tiden och energin inte alltid räckte så långt som jag hade önskat. Totalt sett blev det ett år då jag – ensam eller tillsammans med kollegor – publicerade en monografi, en antologi, tre tidskriftsartiklar och sexton bokkapitel:

– Strömbäck, Jesper (2016). Utan invandring stannar Sverige. Stockholm: Volante.

– Aalberg, Toril, Esser, Frank, Reinemann, Carsten, Strömbäck, Jesper & de Vreese, Claes H. (Eds.) (2016). Populist Political Communication in Europe. London: Routledge.

– Skovsgaard, Morten, Shehata, Adam & Strömbäck, Jesper (2016). Opportunity Structures for Selective Exposure: Investigating Selective Exposure and Learning in Swedish Election Campaigns Using Panel Survey Data. International Journal of Press/Politics 21(4), 527–546.

– Strömbäck, Jesper, Djerf-Pierre, Monika & Shehata, Adam (2016). A Question of Time? A Longitudinal Analysis of the Relationship between News Media Consumption and Political Trust. International Journal of Press/Politics 21(1), 88–110.

– Strömbäck, Jesper (2016). Does Public Service TV and the Intensity of the Political Information Environment Matter? Journalism Studies, online early.

– de Vreese, Claes, Reinemann, Carsten, Esser, Frank, Hopmann, David Nicolas, Aalberg, Toril, Van Aelst, Peter, Berganza, Rosa, Hubé, Nicolas, Legnante, Guido, Matthes, Jörg, Papathanassopoulos, Stylianos, Salgado, Susana, Sheafer, Tamir, Stanyer, James & Strömbäck, Jesper (2017). Conclusion: Assessing News Performance. In de Vreese, Claes, Esser, Frank & Hopmann, David Nicolas (Eds.), Comparing Political Journalism (pp. 168–183). New York: Routledge.

– Reinmann, Carsten, Scherr, Sebastian, Stanyer, James, Aalberg, Toril, Van Aelst, Peter, Berganza, Rosa, Esser, Frank, Hopmann, David Nicolas, Hubé, Nicolas, Legnante, Guido, Matthes, Jörg, Papathanassopoulos, Stylianos, Salgado, Susana, Sheafer, Tamir, Strömbäck, Jesper & de Vreese, Claes (2017). Cross-Conceptual Architecture of News. In de Vreese, Claes, Esser, Frank & Hopmann, David Nicolas (Eds.), Comparing Political Journalism (pp. 150–167). New York: Routledge.

– Salgado, Susana, Strömbäck, Jesper, Aalberg, Toril & Esser, Frank (2017). Interpretive Journalism. In de Vreese, Claes, Esser, Frank & Hopmann, David Nicolas (Eds.), Comparing Political Journalism (pp. 50–70). New York: Routledge.

– Aalberg, Toril, de Vreese, Claes & Strömbäck, Jesper (2017). Strategy and Game Framing. In de Vreese, Claes, Esser, Frank & Hopmann, David Nicolas (Eds.), Comparing Political Journalism (pp. 33–49). New York: Routledge.

– Esser, Frank, de Vreese, Claes, Hopmann, David Nicolas, Aalberg, Toril, Van Aelst, Peter, Berganza, Rosa, Hubé, Nicolas, Legnante, Guido, Matthes, Jörg, Papathanassopoulos, Stylianos, Reinemann, Carsten, Salgado, Susana, Sheafer, Tamir, Stanyer, James & Strömbäck, Jesper (2017). The Explanatory Logic: Factors That Shape Political News. In de Vreese, Claes, Esser, Frank & Hopmann, David Nicolas (Eds.), Comparing Political Journalism (pp. 22–32). New York: Routledge.

– Hopmann, David Nicolas, Esser, Frank, de Vreese, Claes, Aalberg, Toril, Van Aelst, Peter, Berganza, Rosa, Hubé, Nicolas, Legnante, Guido, Matthes, Jörg, Papathanassopoulos, Stylianos, Reinemann, Carsten, Salgado, Susana, Sheafer, Tamir, Stanyer, James & Strömbäck, Jesper (2017). How We Did It: Approach and Methods. In de Vreese, Claes, Esser, Frank & Hopmann, David Nicolas (Eds.), Comparing Political Journalism (pp. 10–21). New York: Routledge.

– De Vreese, Claes, Esser, Frank, Hopmann, David Nicolas, Aalberg, Toril, Van Aelst, Peter, Berganza, Rosa, Hubé, Nicolas, Legnante, Guido, Matthes, Jörg, Papathanassopoulos, Stylianos, Reinemann, Carsten, Salgado, Susana, Sheafer, Tamir, Stanyer, James & Strömbäck, Jesper (2017). Our Goal: Comparing News Performance. In de Vreese, Claes, Esser, Frank & Hopmann, David Nicolas (Eds.), Comparing Political Journalism (pp. 1–9). New York: Routledge.

– Stanyer, James, Salgado, Susana & Strömbäck, Jesper (2016). Populist Actors as Communicators or Political Actors as Populist Communicators: Cross-National Findings and Perspectives. In Aalberg, Toril, Esser, Frank, Reinemann, Carsten, Strömbäck, Jesper & de Vreese, Claes H. (Eds.), Populist Political Communication in Europe (pp. 353–364). London: Routledge.

– Strömbäck, Jesper, Jungar, Ann-Cathrine & Dahlberg, Stefan (2016). Sweden: No Longer a European Exception. In Aalberg, Toril, Esser, Frank, Reinemann, Carsten, Strömbäck, Jesper & de Vreese, Claes H. (Eds.), Populist Political Communication in Europe (pp. 68–81). London: Routledge.

– Reinemann, Carsten, Aalberg, Toril, Esser, Frank, Strömbäck, Jesper & de Vreese, Claes H. (2016). Populist Political Communication: Toward a Model of Its Causes, Forms, and Effects. In Aalberg, Toril, Esser, Frank, Reinemann, Carsten, Strömbäck, Jesper & de Vreese, Claes H. (Eds.), Populist Political Communication in Europe (pp. 12–25). London: Routledge.

– Strömbäck, Jesper (2016). Trots varningsklockor, inga tecken på försvagad social sammanhållning. In Ohlsson, Jonas, Oscarsson, Henrik & Solevid, Maria (Eds.), Ekvilibrium (pp. 65-78). Göteborg: SOM-institutet.

– Bolin, Niklas, Hinnfors, Jonas & Strömbäck, Jesper (2016). Invandringen på ledarsidorna i svensk nationell dagspress 2010–2015. I Truedson, Lars (red.), Migrationen i medierna – men det får en väl inte prata om (sid. 192–211). Stockholm: Institutet för mediestudier.

– Strömbäck, Jesper (2016). Det förändrade medielandskapets utmaningar. I Almqvist, Kurt (Ed.), Medielandskapet (pp. 49–58). Stockholm: Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

– Strömbäck, Jesper & Nord, Lars (2016). Samma politiska nyheter, men lite mer privat. In Truedson, Lars (Ed.), Journalistik i förändring. Om mediestudiers innehållsanalys 2007 och 2014 (pp. 69–83). Stockholm: Institutet för mediestudier.

– Strömbäck, Jesper (2016). Swedish Election Campaigns. In Pierre, Jon (Ed.), The Oxford Handbook of Swedish Politics (pp. 275–293). Oxford: Oxford University Press.

– Strömbäck, Jesper (2016). Mediatization. In Mazzoleni, Gianpietro (Ed.), The International Encyclopedia of Political Communication (pp. 827–835). Oxford: Wiley Blackwell.

Vid sidan av detta presenterade jag också nio papers på olika internationella konferenser, papers som i vissa fall redan har publicerats som och i andra fall förhoppningsvis ska komma att publiceras som antingen tidskriftsartiklar eller kapitel.

Om jag ser fram emot det nya året ser det också ut att bli mycket intressant, men flera pågående projekt. Dit hör inte minst det fortsatta arbetet med forskningsprojektet De förändrade medielandskapen och demokratin, men också ett nystartat internationellt projekt som handlar om attityder till migration och hur de påverkas av medierna. Det senare är finansierat av EU:s forskningsprogram Horizon 2020, och nästa vecka ska det första projektmötet hållas i Oxford. Till detta kommer jag att återkomma. Även om jag har avsagt mig en del uppdrag kommer jag under 2017 även att fortsätta med några uppdrag inom och utanför akademin. Dit hör bland annat att fortsätta som biträdande redaktör för tidskriften Political Communication och mina styrelseuppdrag för Institutet för framtidsstudier och Futurion.

Sedan vet man aldrig vad som mer kan komma att hända. Som tur är. Tråkigt vore det ju om man visste allt på förhand.

En riktigt God fortsättning önskar jag alla!

 

 

Publicerat i Aktuellt, Mer personligt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar