Misstron mot medier och invandringen: några kommentarer

bias_t810Det har nu gått en vecka sedan jag på Expressen kultur publicerade en artikel där jag kritiserade den debatt som uppstått i kölvattnet av nya undersökningar som visar att många misstror hur medierna har rapporterat om invandring. Kärnan i artikeln var att den debatten präglas av två grundproblem. Det första problemet är att många debattörer – och debatten i Aktuellt förra veckan – helt bortser från den forskning som finns om hur medierna bevakar politik och samhälle i allmänhet och frågor som rör invandring i synnerhet. Det andra är att många debattörer bortser från den forskning som finns och som handlar om faktorer och mekanismer som påverkar hur människor upplever mediernas rapportering. Dit hör bland annat forskning kring fientliga medier-fenomenet, som jag har skrivit om både i ett aktuellt bokkapitel och här på bloggen.

Sedan dess har jag fått många kommentarer, synpunkter och frågor via samtal, mejl och sociala medier. Det absoluta flertalet kommentarer har varit positiva, även om jag också har fått min beskärda del av mer eller mindre främlingsfientliga reaktioner. Vid sidan av det har jag även fått en del frågor, varav den vanligaste handlar om vilket ansvar jag anser att medierna har för misstron mot dem när det gäller nyhetsrapporteringen om invandring.

Några tycks ha tolkat min artikel som om jag hävdar att medierna inte har något ansvar alls för misstron mot deras rapportering om invandring. Det har jag dock aldrig hävdat. Vilket ansvar medierna har är en empirisk fråga, och kan således bara besvaras genom empiriska undersökningar. Något heltäckande eller slutligt svar på frågan om vilket ansvar medierna har för misstron kan jag därför inte ge: svaret beror också i hög grad på vad man menar med ”ansvar”.

Det finns dock mycket lite som talar för att de svenska nyhetsmedierna (a) inte skulle ha rapporterat om invandring eller (b) för att rapporteringen skulle ha präglats av att inte rapportera om problem kopplade till invandring. Detta bygger jag på tre observationer: För det första finns det mycket forskning som handlar om nyhetsjournalistikens nyhetsvärderingar och nyhetsurval, och av den framgår tydligt att problem och det som inte fungerar – ”dåliga nyheter” – anses ha ett högre nyhetsvärde än det som fungerar bra – ”bra nyheter”. Det vore förvånande om nyhetsrapporteringen om invandring vore ett undantag från denna regel. För det andra visar internationell forskning tydligt att nyhetsrapporteringen om invandring och relaterade frågor präglas av en negativ bias och en problemorientering. Det betyder inte nödvändigtvis att detsamma gäller i Sverige, men det vore förvånande om Sverige – eller något annat land – skulle avvika kraftigt från vad som gäller i andra likartade länder. För det tredje visar forskning att nyhetsjournalistiken om invandring också i Sverige präglas av en problemorientering. Visserligen finns det ingen publicerad svensk studie som omfattar nyhetsrapporteringen om invandring under de allra senaste åren, men givet vad forskning visar om (a) nyhetsvärderingar och nyhetsurval i allmänhet, (b) hur medierna i andra länder rapporterar om invandring och (c) hur svenska medier tidigare har rapporterat om invandring vore det förvånande om nyhetsrapporteringen under de senaste åren skulle ha präglats av att inte ta upp problem förknippade med invandring.

Till det kommer en studie av hur svenska ledarsidor skrev om invandring mellan 2010 och 2015, som jag gjorde tillsammans med Niklas Bolin och Jonas Hinnfors. Den visade bland annat att andelen ledarartiklar som präglades av en dominerande negativ gestaltning av invandring var betydligt högre än andelen ledarartiklar som präglades av en dominerande positiv gestaltning. Även om det finns fundamentala skillnader mellan opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik talar det emot tesen att medierna generellt inte skulle ha tagit upp problem förknippade med invandring.

Detta betyder inte att den svenska nyhetsrapporteringen om invandring har varit problemfri. Det är inte särskilt svårt att hitta olika exempel på artiklar och inslag som kan kritiseras. Några sådana exempel lyfts fram i en artikel av Lasse Granestrand, även om jag inte håller med om alla hans exempel. Anekdotiska bevis säger dock ingenting om helheten. Endast genom systematiska innehållsanalyser går det att uttala sig om nyhetsrapporteringen i dess helhet. Oavsett om det handlar om mediernas rapportering om invandring eller andra frågor.

Viktigt att komma ihåg i det sammanhanget är att mediernas nyhetsrapportering om i princip alla samhällsfrågor skulle kunna kritiseras för att – bland annat – ge för stor eller för lite uppmärksamhet åt olika aspekter av en fråga. Det är inte unikt för hur medierna rapporterar om invandring. Det gäller generellt. Det handlar inte om någon ondsint vilja eller att rapporteringen skulle styras av politiska agendor, utan bottnar i de villkor som präglar nyhetsproduktionen. Dit hör att journalistikens format är begränsade medan den verklighet journalistiken rapporterar om är obegränsad. Av bland annat det skälet kan nyhetsjournalistiken aldrig rapportera om allt eller spegla verkligheten exakt som den ser ut. Viktigt när det gäller de villkor som präglar nyhetsproduktionen är också att ekonomiska villkor och faktorer – liksom graden av politisk konflikt i en fråga – har en helt fundamental betydelse samtidigt som det handlar om faktorer som medierna bara delvis råder över. Detta är relevant om man ska diskutera frågan om ”mediernas ansvar”.

För att sammanfatta finns det alldeles säkert skäl att vara kritisk mot hur svenska medier har rapporterat om invandring – precis som det finns skäl att vara kritisk mot rapporteringen om andra frågor. Jag tvivlar dock starkt på att det är detta som förklarar varför misstron mot medierna när det gäller rapporteringen om invandring är så mycket högre än misstron mot hur de rapporterar om andra områden. Det är i det sammanhanget som forskningen kring fientliga medier-effekter inte går att bortse från. Den visar att människor har en tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det missgynnar den egna sidan eller positionen och gynnar den andra sidan i en konflikt – även när människor tar del av exakt samma medieinnehåll. Den visar också att fientliga medier-effekter är särskilt sannolika bland dem som är starkt engagerade i en fråga. Och är det något som har präglat och präglar debatten om invandring så är det att den väcker starka känslor.

Eller för att uttrycka det mer allmänt: på grund av fientliga medier-effekten och andra psykologiska mekanismer kan man inte ta för givet att människor har rätt när de hävdar att medierna är partiska. Dave D’Alessio, en av dem som har forskat mycket kring mediernas partiskhet, konstaterar sålunda att:

”It is therefore unreasonable to conclude that specific news reports and the media generally are biased simply because people claim they are. Further, being people themselves, politicians, political commentators and media critics are as subject to the hostile media effect as any other person.”

Om man till det lägger att vissa politiker och debattörer och olika så kallade ”alternativa medier” under en längre tid har bedrivit ”permanent kampanj” mot de etablerade medierna för att inte berätta ”sanningen” om invandringen och dess konsekvenser är det inte så konstigt att det är fler som misstror rapporteringen om invandring än om andra områden. Om man upprepar ett påstående tillräckligt många gånger ökar helt enkelt sannolikheten för att människor ska tro på det. Detta styrks bland annat av forskning som visar att många amerikaners tro att amerikanska medier präglas av ”liberal bias” förklaras bättre av att anklagelser om liberal bias ofta förs fram och diskuteras i medierna än av att den politiska rapporteringen skulle präglas av liberal bias. Eller för att citera studien av Mark Watts, David Domke, Dhavan Shah och David Fan:

”The results suggest that the rise in public perception that news media are liberally biased is not the result of bias in valence news coverage of the candidates, but, rather, due to increasing news self-coverage that focuses on the general topic of bias in news content.”

Det betyder inte att fientliga medier-effekten eller de ”permanenta kampanjer” som invandringsfientliga och andra politiska aktörer har bedrivit och bedriver mot de etablerade nyhetsmedierna förklarar allt, men de går inte att bortse från. Inte heller går det att bortse från den forskning som finns om hur medierna faktiskt har rapporterat om invandring. Inte om man är seriöst intresserad av att förstå varför många misstror mediernas rapportering om invandring.

Detta var också min enkla poäng: att debatten om hur medierna har rapporterat om invandring och hur man ska förstå misstron mot rapporteringen om invandring ska ta hänsyn till den forskning som finns. Både när det gäller mediernas innehåll och faktorer och mekanismer som påverkar hur människor upplever mediernas rapportering.

– – – – –

För den som vill läsa mer har jag samlat några lästips nedan:

Studier av hur svenska medier har rapporterat om invandring

– Gunilla Hulten (2006). Främmande sidor. Främlingskap och nationell gemenskap i fyra svenska dagstidningar efter 1945. Stockholm: JMK, Stockholms universitet.

– Ylva Brune (2004). Nyheter från gränsen. Tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld. JMG, Göteborgs universitet.

– Kent Asp (2002). Integrationsbilder. Medier och allmänhet om integrationen. Norrköping: Integrationsverket.

– Birgitta Löwander (1997). Rasism och antirasism på dagordningen. Studier av televisionens nyhetsrapportering i början av 1990-talet. Umeå: Umeå universitet.

Studier och analyser av faktorer som påverkar journalistikens innehåll

– Michael Karlsson & Jesper Strömbäck (red) (2015). Handbok i journalistikforskning. Lund: Studentlitteratur.

– James T. Hamilton (2004) All the News That’s Fit to Sell. How the Market Transforms Information Into News. Princeton University Press, Princeton.

– Pamela J. Shoemaker & Stephen D. Reese (2014) Mediating the Message in the 21st Century. A Media Sociology Perspective. Routledge, New York.

Studier om mediernas partiskhet och fientliga medier

– Dave D’Alessio (2012). Media Bias in Presidential Election Coverage, 1948–2008. Evaluation via Formal Measurement. Lanham: Lexington Books.

– Mark D. Watts, David Domke, Dhavan V. Shah & David P. Fan (1999). Elite Cues and Media Bias in Presidential Campaigns. Explaining Public Perceptions of a Liberal Press. Communication Theory 26(2), 144–175.

– Richard M. Perloff (2015). A Three-Decade Retrospective on the Hostile Media Effect. Mass Communication & Society 18(6), 701–729.

Publicerat i Aktuellt, Journalistik & medier | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Två grundproblem med debatten om misstron mot medierna

NamnlöstMot bakgrund av den senaste tidens debatt om misstron mot medierna när det gäller deras nyhetsjournalistiska bevakning av invandring och relaterade frågor publicerar jag idag en artikel på Expressens kultursida. Rubriken på artikeln är ”Misstron behöver inte bero på medierna”. I den lyfter jag fram två grundproblem med debatten. Det första är att ledande debattörer helt bortser från den forskning som finns om hur medierna bevakar politik och samhälle i allmänhet och frågor som rör invandring i synnerhet. Det andra är att man helt bortser från den forskning som finns och som handlar om faktorer och mekanismer som påverkar hur människor upplever mediernas rapportering. Dit hör bland annat forskning kring fientliga medier-fenomenet, som jag skrev om häromdagen och publicerade ett kapitel om för några veckor sedan.

Publicerat i Aktuellt, I medierna, Journalistik & medier | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nytt kapitel om fientliga medier-effekter

Misstron mot medierAtt det finns många som har åsikter om medierna och deras rapportering är ingen nyhet. Inte heller att det finns många som anser att nyhetsjournalistiken är partisk i den ena eller den andra riktningen. De anklagelser som troligen hörs oftast handlar om att nyhetsjournalistiken är vänstervriden och / eller att den ger en allt för positiv bild av invandring och hur invandring påverkar Sverige. Ett av flera exempel på detta är att förtroendet för nyhetsmediernas rapportering om invandring är lägre än förtroendet för deras rapportering om andra ämnen såsom sjukvården, klimatet eller näringslivet. Det framkommer i ett kapitel av Ulrika Andersson i den nya boken Misstron mot medier.

Att många anser att mediernas rapportering präglas av någon form av partiskhet behöver dock inte betyda att det är sant. Det kan, men det behöver inte, vara det. Det framkommer inte minst av forskning kring det som kallas fientliga medier-fenomenet (hostile media phenomena eller hostile media effect), vilket jag och Bengt Johansson skriver om i Misstron mot medier. Titeln på vårt kapitel är När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet.

Forskning kring fientliga medier-fenomenet har bedrivits sedan mitten av 1980-talet, och sedan dess har teorin om fientliga medier-effekter fått ett brett empiriskt stöd oavsett om studierna har handlat om ämnen som politik, religion, krig, sport eller rökning. Kärnan i teorin är att människor har en tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det missgynnar den egna sidan eller positionen och gynnar den andra sidan i en debatt eller en konflikt. Forskning visar bland annat att olika grupper – som står på olika sidor i en konflikt – uppfattar samma medieinnehåll som om det missgynnar den egna sidan och gynnar den andra sidan.

Vad detta visar är att frågan om nyhetsjournalistikens partiskhet inte bara – eller ens i första hand – handlar om hur medierna faktiskt rapporterar om en fråga. Det handlar också – och kanske i ännu högre grad – om vilka som tar del av journalistiken och vilka politiska eller andra preferenser de har.

Det innebär inte att fientliga medier-effekter är lika sannolika hos alla grupper. Vissa människor har en starkare medan andra har en svagare tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det gynnar motståndarsidan och missgynnar den egna sidan i en konflikt. De faktorer som tycks ha störst betydelse handlar om hur starkt engagerad man är i en fråga eller konflikt och hur starkt man identifierar sig med en grupp som är inblandad i det som mediernas rapportering handlar om. Det kan handla om identifikationen med ett politiskt parti, men det kan också handla om en viss religion, ett visst sportlag, eller en sida i en sakpolitisk konflikt.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att många anser att den svenska nyhetsjournalistiken är politiskt partisk eller att den inte ger en rättvisande bild av invandring. Detta är frågor som engagerar väldigt många och som väcker många känslor, och det är även de mest engagerade som hörs mest. Men – och det är den viktiga poäng som följer av forskning kring fientliga medier-fenomenet – det behöver inte betyda att det är sant.

Den enda metod som kan ge svar på om den nyhetsjournalistiska rapporteringen präglas av någon form av partiskhet är systematiska innehållsanalyser. Varje sig enkätbaserade studier eller anekdotiska exempel kan ge svar på om nyhetsjournalistiken är partisk. Detta är viktigt att ha i åtanke varje gång någon debattör för fram anklagelser om att nyhetsjournalistiken präglas av någon form av partiskhet.

– – – – –

För den som är intresserad av att läsa mer om fientliga medier-fenomenet kan mitt och Bengt Johanssons kapitel laddas ner här. I kapitlet finns också rikligt med referenser för den som vill gå vidare och läsa ännu mer.

Publicerat i Aktuellt, Journalistik & medier, Medier & journalistik, Nya publikationer | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nytt kapitel om förtroendet för medierna

medieförtroendeFör någon dag sedan släppte Institutet för mediestudier sin senaste bok, som handlar om förtroendet för – eller misstron mot – svenska medier. Titeln på boken är Misstron mot medier. I den medverkar jag med två kapitel.

Det första är skrivet tillsammans med Michael Karlsson (Karlstads universitet) och har titeln Sjunkande förtroende för svenska medier? I det analyserar vi hur förtroendet för svenska medier har förändrats under perioden 2014–2016 samt vilken betydelse människors partisympatier har för deras medieförtroende. Kapitlet ingår i forskningsprojektet De förändrade medielandskapen och demokratin, och bygger empiriskt på en panelundersökning som genomfördes under perioden 2014–2016. Poängen med panelundersökningar är att samma individer tillfrågas vid flera olika tillfällen, vilket gör att man kan studera förändringar på den individuella nivån och att man kan utesluta att eventuella förändringar beror på att urvalen skiljer sig åt mellan undersökningstillfällen. Såvitt jag vet är detta den första svenska undersökningen av medieförtroende som bygger på en panelundersökning.

I debatten – inte minst i digitala och sociala medier – hävdas det ofta att svenskarnas förtroende för de etablerade medierna har eller håller på att sjunka. Något stöd för det finner vi inte i vår studie. Tvärtom visar resultaten att medieförtroendet är mycket stabilt, oavsett om det handlar om förtroendet för svenska journalister, Sveriges Radio, Sveriges Television, morgonpressen eller kvällspressen. I vissa fall går det till och med att tala om en viss ökning. Det framgår av figuren nedan.

medieförtroende2

Att medieförtroendet på en generell nivå är stabilt förhindrar dock inte att det kan ha skett en minskning bland vissa grupper, och utifrån tidigare forskning finns det en del som talar för att svenskarnas medieförtroende har fått en tydligare politisk dimension. I kapitlet analyserar vi därför också vilka samband som finns mellan människors medieförtroende och deras partisympatier. Resultaten bekräftar att det finns samband mellan människors partisympatier och deras medieförtroende. Särskilt tydligt är det när det gäller sverigedemokraternas sympatisörer. Till att börja med visar resultaten – i linje med bland annat SOM-institutets undersökningar – att medieförtroendet är mycket lägre bland dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna än med samtliga andra partiers sympatisörer. När vi analyserar förändringar över tid visar resultaten dessutom att det bara är bland Sverigedemokraternas sympatisörer som medieförtroendet har sjunkit under de senaste åren. Bland de andra partiernas sympatisörer har medieförtroendet antingen ökat eller varit stabilt, men bland Sverigedemokraternas sympatisörer har det sjunkit.

Detta är kanske inte så konstigt, med tanke på att misstro och ibland hat mot etablerade medier är en viktig del av budskapen från diverse högerextrema, främlingsfientliga och invandringskritiska så kallade ”alternativa medier”, vilka i hög grad vänder sig till dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Oavsett om människor vänder sig till den här typen av sajter därför att de misstror etablerade medier eller av andra skäl är det troligt att de påverkas av att återkommande mötas av budskap som går ut på att det inte går att lita på etablerade medier.

Sverigedemokraternas sympatisörer är dock undantaget som bekräftar regeln: generellt och bland övriga partiernas sympatisörer är medieförtroendet stabilt eller ökande. För den som vill läsa mer kan hela kapitlet laddas ner här.

Det andra kapitlet i Misstron mot medier som jag medverkar med handlar om något som inom forskningen kallas fientliga medier-fenomenet. Det ska jag återkomma till inom den närmaste tiden.

Publicerat i Aktuellt, Medier & journalistik, Nya publikationer | Märkt , , , , | 1 kommentar

På plats i San Diego

2017bannerIdag inleds den årliga konferensen med International Communication Association (ICA), som i år hålls i San Diego. Under de närmaste dagarna kommer närmare 3 000 forskare från olika delar av världen vara samlade för att presentera papers, lyssna på andras presentationer, och diskutera aktuella forskningsfrågor. Denna konferens är den största och den främsta kommunikationsvetenskapliga konferensen, och brukar alltid vara oerhört stimulerande och inspirerande.

Att konferensen hålls i San Diego gör det särskilt roligt att vara här. Den allra första gången jag åkte på en konferens med ICA hölls den nämligen i San Diego. Då, 2003, hade aldrig varit på någon internationell forskarkonferens och hade inte publicerat något på engelska. Jag kände ingen inom den internationella forskarvärlden och kände mig på många sätt som en nybörjare. Samtidigt blev jag oerhört stimulerad av att vara på den konferensen, och det var en viktig anledning till varför jag bestämde mig för att börja skriva på engelska. Idag är det nästan en självklarhet, men så sent som i början av 2000-talet var det ganska ovanligt att svenska kommunikationsvetenskapliga forskare publicerade sig internationellt. På denna konferens för 14 år sedan träffade jag också flera av de forskare som jag sedan har arbetat mycket med och som sedermera blivit nära vänner. Det var också tack vare kontakter som jag fick på den konferensen som jag sedan fick möjlighet att gästforska i USA, vilket jag gjorde 2004, 2007 och 2008–2009.

Mot den här bakgrunden funderar jag ibland över hur min fortsatta forskargärning hade sett ut om jag inte hade åkt på denna konferens med ICA i San Diego. En sak är säker: mycket hade varit annorlunda.

Åter till årets konferens fick jag tre papers accepterade, som kommer att presenteras  under de närmaste dagarna. Ett är skrivet tillsammans med Per Oleskog Tryggvason (Göteborgs universitet) och handlar om hur svenska tidningar rapporterar om opinionsmätningar. Ett är skrivet tillsammans med Kajsa Falasca (Mittuniversitetet) och Sanne Kruikemeier (University of Amsterdam) och handlar om hur människors medieanvändning påverkar deras politiska deltagande. Det tredje är skrivet tillsammans med Adam Shehata (Göteborgs universitet) och handlar om kunskapseffekter av att använda olika medier. Samtliga har även skickats in till vetenskapliga tidskrifter, och befinner sig för närvarande i olika stadier av deras bedömningsprocesser.

Mer om detta sedan: nu väntar några mycket intensiva och stimulerande dagar i forskningens tjänst!

 

Publicerat i Aktuellt, Mer personligt | Märkt | Lämna en kommentar

Den sociala sammanhållningen fortsatt stark och stabil

Under de senaste åren har många varnat för att den sociala sammanhållningen i Sverige är på väg att eller redan har försvagats, och oron tycks vara utbredd både till höger och till vänster. Skälen till oron varierar dock. I det sammanhanget har allt från exempelvis växande ojämlikheter till den ökade etniska mångfalden och en medieutveckling där de gemensamma referensramarna blir färre och där det har blivit enklare att isolera sig i olika ”filterbubblor” lyfts fram som några av hoten mot den sociala sammanhållningen.

Frågan är dock om oron är befogad. För att undersöka detta har jag under de tre senaste åren, som en del av forskningsprojektet De förändrade medielandskapen och demokratin, deltagit i de årliga SOM-undersökningarna med två frågebatterier. Det första handlar om i vilken utsträckning människor känner sig som en del av och som att de behövs i det svenska samhället, medan det andra handlar om hur stor samhörighet människor känner med dem som tillhör andra grupper än den egna. Det handlar till exempel om de som har en helt annan ekonomi, helt andra politiska åsikter, en annan religion, en helt annan livsstil, eller som kommer från en helt annan kultur.

Nu har resultaten presenterats i ett nytt kapitel, som kommer att ingå i den kommande SOM-boken Larmar och gör sig till (redaktörer för boken är Ulrika Andersson, Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson och Maria Oskarson). Rubriken på mitt kapitel är Stabilitet i en föränderlig värld: medieanvändning och social sammanhållning. Den rubriken sammanfattar resultaten ganska väl, för det dominerande resultatet om jag jämför utvecklingen under de tre senaste åren är att den sociala sammanhållningen tycks vara stark medan  förändringarna över tid är mycket små.

Mer specifikt visar resultaten bland annat att runt 95 procent känner att de är en del av det svenska samhället och att runt 85 procent känner att de behövs i detsamma (se tabell). Även om man alltid ska vara försiktig med nivåskattningar, och det sannolikt är så att det finns ett samband mellan viljan att delta i enkätundersökningar och känslan av att vara en del av och behövas i samhället, kan det konstateras att dessa siffror har varit mycket stabila under de senaste åren. När det gäller samhörigheten med andra grupper än den egna känner människor störst samhörighet med de som har en helt annan utbildning, men de flesta känner också relativt stor samhörighet med de som har en helt annan ekonomi, helt andra politiska åsikter eller en annan sexuell läggning. De grupper som människor känner minst samhörighet med är de som har en helt annan etnisk bakgrund, en annan religion, en helt annan livsstil och de som kommer från en annan kultur. Även här är förändringarna över tid mycket små.

Tabell 1 SOM 2017

Samtidigt visar resultaten att det i vissa fall finns signifikanta skillnader mellan olika grupper. Exempelvis är det fler bland personer som har lägre hushållsinkomst och lägre utbildning som känner att de inte är en del av och att de behövs i samhället, och den upplevda samhörigheten med andra grupper än den egna är också svagare bland dessa grupper. När det gäller partisympati visar resultaten att de som sympatiserar med Sverigedemokraterna skiljer ut sig genom att i lägre grad känna sig som en del av och som att de behövs i samhället. De skiljer också ut sig genom att i lägre grad än övriga partiers sympatisörer känna samhörighet med andra grupper än den egna. Det kan tolkas som att ”vi och dom”-tänkandet är starkare bland de som sympatiserar med Sverigedemokraterna än med andra partier.

En annan del av kapitlet handlar om vilken betydelse som medieanvändningen har för den sociala sammanhållningen. Här visar resultaten att det finns vissa samband mellan medieanvändningen och (a) i vilken utsträckning människor känner sig som en del av och som att de behövs i samhället samt (b) i vilken utsträckning människor känner samhörighet med andra grupper än den egna. Överlag är sambanden dock svaga, och de flesta samband upphör att vara signifikanta när jag kontrollerar för olika bakgrundsfaktorer. Utifrån det drar jag slutsatsen att det så här långt inte finns mycket som talar för att medieutvecklingen har haft en negativ effekt på den sociala sammanhållningen. En viktig reservation är dock att den slutsatsen enbart gäller användningen av traditionella nyhetsmedier. Möjligen hade resultaten sett annorlunda ut om användningen av olika ”alternativa medier” också hade undersökts, men det var tyvärr inte möjligt i det här kapitlet. Däremot hoppas jag kunna undersöka det i ett annat sammanhang framöver.

För den som vill läsa hela kapitlet kan det laddas ner gratis här (länken finns längre ner på sidan), och här kan ett urval av mina tidigare publikationer laddas ner. För den som är intresserade av tidigare SOM-publikationer kan de laddas ner här.

 

Publicerat i Aktuellt, Demokrati, Nya publikationer | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

”Utan invandring stannar Sverige” får specialpris

Utan-invandring_front-HiIdag gläds jag över att min bok ”Utan invandring stannar Sverige” har tilldelats ett pris i samband med att Sveriges HR Förening och tidningen Personal & Ledarskap utsåg årets HR-bok. Medan utmärkelsen som årets HR-bok gick till Åsa Kruse för boken ”Tillbaka till jobbet” fick ”Utan invandring stannar Sverige” ett specialpris. I prismotiveringen sägs att ”Boken är ett kunskapsinlägg i en viktig debatt. I en tid av alternativa fakta ger boken stöd till dem som tycker att diskussionen har hamnat snett när företag och organisationer idag snarast har svårt att rekrytera.”

Mer information om priset finns här och hos mitt bokförlag Volante. Mer information om boken finns också hos Volante.

Publicerat i Aktuellt, Mer personligt | Märkt , , | Lämna en kommentar