Nya artiklar för nedladdning

ComRIdag har jag lagt till ytterligare två vetenskapliga artiklar för nedladdning. Den ena är skriven tillsammans med Daniela Dimitrova (Iowa State University), Adam Shehata (Göteborgs universitet) och Lars Nord (Mittuniversitetet), och har titeln The Effects of Digital Media on Political Knowledge and Participation in Election Campaigns: Evidence from Panel Data. Den är ursprungligen publicerad i Communication Research, vilket är en av de ledande tidskrifterna inom medie- och kommunikationsvetenskapen. Som framgår av artikelns titel och abstrakt handlar den om vilka effekter användningen av olika digitala och sociala medier har på människors politiska kunskaper och deltagande:

While the majority of previous research suggests there are positive relationships between digital media use and political participation and knowledge, most studies have relied on cross-sectional surveys and have thus not been able to firmly establish the chain of causality. Also, there is little research investigating use of different forms of digital media and their relative effects on political participation and knowledge.This study examines (a) the effects of digital media use on political participation and knowledge and (b) whether different forms of digital media use affect people differently. Drawing on two representative panel surveys, the study demonstrates that there are only weak effects of digital media use on political learning, but that the use of some digital media forms has appreciable effects on political participation.

Den andra artikeln är skriven tillsammans med Spiro Kiousis (University of Florida) och Mike McDevitt (University of Colorado), och publicerad i International Journal of Communication. Titeln på den artikeln ärIjoc Influence of Issue Decision Salience on Vote Choice: Linking Agenda Setting, Priming, and Issue Ownership, och den kan sägas ha både ett teoretiskt och ett empiriskt syfte. Teoretiskt är syftet att länka samman teorin om mediernas dagordningsmakt med teorierna om sakägarskap (issue ownership) och priming, medan det empiriska syftet är att undersöka vilken betydelse det hade om man i valet 2006 ansåg att arbetslösheten var den viktigaste politiska frågan för  sannolikheten att rösta på socialdemokraterna. Eller för att citera artikelns abstrakt:

This study introduces issue decision salience as a mechanism for understanding how issue ownership processes impact vote choice, using panel data from the 2006 Swedish national elections. A model is developed probing the multiple influences of news attention and discussion on issue decision salience, party evaluation, candidate evaluation, and vote decision. The results suggest that a synthesis of agenda setting and priming with issue ownership offers a valuable framework for documenting how issue salience might affect ballot choice.

Med dessa artiklar har jag nu lagt ut 51 vetenskapliga artiklar, 8 bokkapitel, 10 rapporter och 12 böcker för fri nedladdning. Egentligen skulle jag vilja lägga ut allt, men olika regler kring copyright och annat sätter sina begränsningar.

Publicerat i Aktuellt, Boktips | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny upplaga av Political Public Relations på gång

politicalpublicrelations-fFör cirka sex år sedan publicerade jag och Spiro Kiousis  Political Public Relations. Principles and Applications (Routledge, 2011). Det var den dittills första boken som helt fokuserade på public relations i politiska sammanhang och som försökte väva samman teori och forskning inom public relations, politisk kommunikation och statsvetenskap. I det sammanhanget definierade vi political public relations som ”the management process by which an organization or individual actor for political purposes, through purposeful communication and action, seeks to influence and to establish, build and maintain beneficial relationships and reputations with its key publics to help support its mission and achieve its goals”.

Totalt innehåller boken 15 kapitel som analyserar och diskuterar olika aspekter av political public relations som både teori och praktik, skrivna av forskare inom public relations, politisk kommunikation eller statsvetenskap. Ambitionen med samtliga kapitel var att integrera teorier från samtliga dessa – och i vissa fall även andra – forskningsfält. De kapitel som ingår i boken är:

1. Political Public Relations: Defining and Mapping an Emergent Field, av Jesper Strömbäck och Spiro Kiousis

2. Political Public Relations: Remembering Its Roots and Classics, av Diana Knott Martinelli

3. Political Public Relations, News Management, and Agenda Indexing, av Paul S. Lieber och Guy J. Golan

4. Political Public Relations and Agenda Building, av John C. Tedesco

5. Presidential Public Relations, av Matthew Eshbaugh-Soha

6. Political Public Relations and Election Campaigning, av Paul Baines

7. Corporate Issues Management and Political Public Relations, av Robert L. Heath och Damion Waymer

8. Political Public Relations and Political Marketing, av Darren G. Lilleker och Nigel Jackson

9. Political Public Relations and Strategic Framing, av Kirk Hallahan

10. Political Public Relations and Crisis Communication: A Public Relations Perspective, av W. Timothy Coombs

11. Political Public Relations and Relationship Management, av John A. Ledingham

12. Political Public Relations and Government Communication, av Karen Sanders

13. Global Political Public Relations, Public Diplomacy, and Corporate Foreign Policy, av Juan-Carlos Molleda

14. Digital Political Public Relations, av Kaye D. Sweetser

15. Political Public Relations Research in the Future, av Spiro Kiousis och Jesper Strömbäck

Sedan dess har mycket hänt, både i verkligheten och när det gäller forskningen kring political public relations och angränsande fält. På grund av det och därför att boken har sålt såpass bra har förlaget nu bett oss om att göra en ny och reviderad upplaga, vilket vi har sagt ja till.

Under de närmaste 8-9 månaderna (den exakta tidsplanen är inte fastställd ännu) kommer vi därför att arbeta med revideringen av boken. I det ingår bland annat att gå igenom de kapitel som ingick i första upplagan, se över vilka kapitel som ännu håller och vilka som behöver revideras och uppdateras, se över vilka kapitel som saknas, och att hitta författare till alla kapitel.

I det sammanhanget vore vi väldigt intresserade av synpunkter från dem som har läst boken och använt den i sin forskning, i undervisningen, eller i det praktiska arbetet med political public relations. Om du tillhör dessa, hör gärna av dig inom de närmaste veckorna om du har förslag på (a) kapitel som borde utgå eller kraftigt omarbetas, (b) kapitel som borde läggas till, (c) kapitel som du anser behöver arbetas om och uppdateras för att vara up-to-date, (d) forskare som vi borde tillfråga om att medverka i boken, eller (e) något annat vi bör tänka på för att säkerställa att boken blir så användbar och up-to-date som möjligt. Alla konstruktiva synpunkter tas tacksamt emot! Enklast är att skicka dem till jesper@jesperstromback.com.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , | Lämna en kommentar

”Making sense of mediatized politics” nu i paperback

MakingSenseMediatizationFör ett par år släppte jag och Frank Esser antologin Making sense of mediatized politics. Theoretical and empirical perspectives, som innehåller en samling vetenskapliga artiklar som teoretiskt eller empiriskt undersöker olika aspekter av politikens medialisering:

1. Introduction: Making Sense of the Mediatization of Politics, av Jesper Strömbäck & Frank Esser

2. News Media Logic in a New Institutional Perspective, av Kent Asp

3. Mass Media Logic and the Mediatization of Politics: A Theoretical Framework, av Michael Meyen, Markus Thieroff & Steffi Strenger

4. Mediatization and Political Leadership: Perspectives of the Finnish Newspapers and Party Leaders, av Pekka Isotalus & Merja Almonkari

5. Opposing the Government but Governing the Audience? Exploring the Differential Mediatization of Parliamentary Actors in Switzerland, av Nino Landerer

6. The Mediatization of Political Accountability: Politics, the News Media Logic and Industrial Crises in the 1980s and 2000s, av Monika Djerf-Pierre, Mats Ekström, Nicklas Håkansson & Bengt Johansson

7. News Coverage of Politics and Conflict Levels: A Cross-National Study of Journalists’ and Politicians’ Perceptions of Two Elements of Mediatization, av Peter Maurer & Barbara Pfetsch

8. Phases of Mediatization: Empirical Evidence from Austrial Election Campaigns since 1970, av Josef Seethaler & Gabriele Melischek

9. Juming the Shark: Mediatization of Canadian Party Leadership Contests, 1975-2012, av Shannon Sampert, Linda Trimble, Angelia Wagner & Bailey Gerrits

10. Metacoverage and Mediatization in US Presidential Elections: A Theoretical Model and Qualitative Case Study, av Paul D’Angelo & Frank Esser

11. Mediatization, Legal Logic and the Coverage of Israeli Politicians on Trial, av Anat Peleg & Bryna Bogoch

12. Media Logic and Political Logic Online and Offline: The Case of Climate Change Communication, av Jörg Hassler, Marcus Maurer & Corinna Oschatz

13. Passive Accomplice or Active Disruptor: The Role of Audiences in the Mediatization of Politics, av Tamara Witschge

Tyvärr  släpptes boken ursprungligen endast som så kallad hardback, vilket innebar att den var väldigt dyr. På exempelvis Bokus kostade den nästan 1500 kronor. Nu har den dock – äntligen – släppts som paperback, vilket innebär att den nu är betydligt billigare. Som författare känns det mycket glädjande, och förhoppningsvis ska det innebära att den köps och läses av fler. För den som är intresserad av eller forskar om politikens medialisering kan den rekommenderas!

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer, Politisk kommunikation | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Misstron mot medier och invandringen: några kommentarer

bias_t810Det har nu gått en vecka sedan jag på Expressen kultur publicerade en artikel där jag kritiserade den debatt som uppstått i kölvattnet av nya undersökningar som visar att många misstror hur medierna har rapporterat om invandring. Kärnan i artikeln var att den debatten präglas av två grundproblem. Det första problemet är att många debattörer – och debatten i Aktuellt förra veckan – helt bortser från den forskning som finns om hur medierna bevakar politik och samhälle i allmänhet och frågor som rör invandring i synnerhet. Det andra är att många debattörer bortser från den forskning som finns och som handlar om faktorer och mekanismer som påverkar hur människor upplever mediernas rapportering. Dit hör bland annat forskning kring fientliga medier-fenomenet, som jag har skrivit om både i ett aktuellt bokkapitel och här på bloggen.

Sedan dess har jag fått många kommentarer, synpunkter och frågor via samtal, mejl och sociala medier. Det absoluta flertalet kommentarer har varit positiva, även om jag också har fått min beskärda del av mer eller mindre främlingsfientliga reaktioner. Vid sidan av det har jag även fått en del frågor, varav den vanligaste handlar om vilket ansvar jag anser att medierna har för misstron mot dem när det gäller nyhetsrapporteringen om invandring.

Några tycks ha tolkat min artikel som om jag hävdar att medierna inte har något ansvar alls för misstron mot deras rapportering om invandring. Det har jag dock aldrig hävdat. Vilket ansvar medierna har är en empirisk fråga, och kan således bara besvaras genom empiriska undersökningar. Något heltäckande eller slutligt svar på frågan om vilket ansvar medierna har för misstron kan jag därför inte ge: svaret beror också i hög grad på vad man menar med ”ansvar”.

Det finns dock mycket lite som talar för att de svenska nyhetsmedierna (a) inte skulle ha rapporterat om invandring eller (b) för att rapporteringen skulle ha präglats av att inte rapportera om problem kopplade till invandring. Detta bygger jag på tre observationer: För det första finns det mycket forskning som handlar om nyhetsjournalistikens nyhetsvärderingar och nyhetsurval, och av den framgår tydligt att problem och det som inte fungerar – ”dåliga nyheter” – anses ha ett högre nyhetsvärde än det som fungerar bra – ”bra nyheter”. Det vore förvånande om nyhetsrapporteringen om invandring vore ett undantag från denna regel. För det andra visar internationell forskning tydligt att nyhetsrapporteringen om invandring och relaterade frågor präglas av en negativ bias och en problemorientering. Det betyder inte nödvändigtvis att detsamma gäller i Sverige, men det vore förvånande om Sverige – eller något annat land – skulle avvika kraftigt från vad som gäller i andra likartade länder. För det tredje visar forskning att nyhetsjournalistiken om invandring också i Sverige präglas av en problemorientering. Visserligen finns det ingen publicerad svensk studie som omfattar nyhetsrapporteringen om invandring under de allra senaste åren, men givet vad forskning visar om (a) nyhetsvärderingar och nyhetsurval i allmänhet, (b) hur medierna i andra länder rapporterar om invandring och (c) hur svenska medier tidigare har rapporterat om invandring vore det förvånande om nyhetsrapporteringen under de senaste åren skulle ha präglats av att inte ta upp problem förknippade med invandring.

Till det kommer en studie av hur svenska ledarsidor skrev om invandring mellan 2010 och 2015, som jag gjorde tillsammans med Niklas Bolin och Jonas Hinnfors. Den visade bland annat att andelen ledarartiklar som präglades av en dominerande negativ gestaltning av invandring var betydligt högre än andelen ledarartiklar som präglades av en dominerande positiv gestaltning. Även om det finns fundamentala skillnader mellan opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik talar det emot tesen att medierna generellt inte skulle ha tagit upp problem förknippade med invandring.

Detta betyder inte att den svenska nyhetsrapporteringen om invandring har varit problemfri. Det är inte särskilt svårt att hitta olika exempel på artiklar och inslag som kan kritiseras. Några sådana exempel lyfts fram i en artikel av Lasse Granestrand, även om jag inte håller med om alla hans exempel. Anekdotiska bevis säger dock ingenting om helheten. Endast genom systematiska innehållsanalyser går det att uttala sig om nyhetsrapporteringen i dess helhet. Oavsett om det handlar om mediernas rapportering om invandring eller andra frågor.

Viktigt att komma ihåg i det sammanhanget är att mediernas nyhetsrapportering om i princip alla samhällsfrågor skulle kunna kritiseras för att – bland annat – ge för stor eller för lite uppmärksamhet åt olika aspekter av en fråga. Det är inte unikt för hur medierna rapporterar om invandring. Det gäller generellt. Det handlar inte om någon ondsint vilja eller att rapporteringen skulle styras av politiska agendor, utan bottnar i de villkor som präglar nyhetsproduktionen. Dit hör att journalistikens format är begränsade medan den verklighet journalistiken rapporterar om är obegränsad. Av bland annat det skälet kan nyhetsjournalistiken aldrig rapportera om allt eller spegla verkligheten exakt som den ser ut. Viktigt när det gäller de villkor som präglar nyhetsproduktionen är också att ekonomiska villkor och faktorer – liksom graden av politisk konflikt i en fråga – har en helt fundamental betydelse samtidigt som det handlar om faktorer som medierna bara delvis råder över. Detta är relevant om man ska diskutera frågan om ”mediernas ansvar”.

För att sammanfatta finns det alldeles säkert skäl att vara kritisk mot hur svenska medier har rapporterat om invandring – precis som det finns skäl att vara kritisk mot rapporteringen om andra frågor. Jag tvivlar dock starkt på att det är detta som förklarar varför misstron mot medierna när det gäller rapporteringen om invandring är så mycket högre än misstron mot hur de rapporterar om andra områden. Det är i det sammanhanget som forskningen kring fientliga medier-effekter inte går att bortse från. Den visar att människor har en tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det missgynnar den egna sidan eller positionen och gynnar den andra sidan i en konflikt – även när människor tar del av exakt samma medieinnehåll. Den visar också att fientliga medier-effekter är särskilt sannolika bland dem som är starkt engagerade i en fråga. Och är det något som har präglat och präglar debatten om invandring så är det att den väcker starka känslor.

Eller för att uttrycka det mer allmänt: på grund av fientliga medier-effekten och andra psykologiska mekanismer kan man inte ta för givet att människor har rätt när de hävdar att medierna är partiska. Dave D’Alessio, en av dem som har forskat mycket kring mediernas partiskhet, konstaterar sålunda att:

”It is therefore unreasonable to conclude that specific news reports and the media generally are biased simply because people claim they are. Further, being people themselves, politicians, political commentators and media critics are as subject to the hostile media effect as any other person.”

Om man till det lägger att vissa politiker och debattörer och olika så kallade ”alternativa medier” under en längre tid har bedrivit ”permanent kampanj” mot de etablerade medierna för att inte berätta ”sanningen” om invandringen och dess konsekvenser är det inte så konstigt att det är fler som misstror rapporteringen om invandring än om andra områden. Om man upprepar ett påstående tillräckligt många gånger ökar helt enkelt sannolikheten för att människor ska tro på det. Detta styrks bland annat av forskning som visar att många amerikaners tro att amerikanska medier präglas av ”liberal bias” förklaras bättre av att anklagelser om liberal bias ofta förs fram och diskuteras i medierna än av att den politiska rapporteringen skulle präglas av liberal bias. Eller för att citera studien av Mark Watts, David Domke, Dhavan Shah och David Fan:

”The results suggest that the rise in public perception that news media are liberally biased is not the result of bias in valence news coverage of the candidates, but, rather, due to increasing news self-coverage that focuses on the general topic of bias in news content.”

Det betyder inte att fientliga medier-effekten eller de ”permanenta kampanjer” som invandringsfientliga och andra politiska aktörer har bedrivit och bedriver mot de etablerade nyhetsmedierna förklarar allt, men de går inte att bortse från. Inte heller går det att bortse från den forskning som finns om hur medierna faktiskt har rapporterat om invandring. Inte om man är seriöst intresserad av att förstå varför många misstror mediernas rapportering om invandring.

Detta var också min enkla poäng: att debatten om hur medierna har rapporterat om invandring och hur man ska förstå misstron mot rapporteringen om invandring ska ta hänsyn till den forskning som finns. Både när det gäller mediernas innehåll och faktorer och mekanismer som påverkar hur människor upplever mediernas rapportering.

– – – – –

För den som vill läsa mer har jag samlat några lästips nedan:

Studier av hur svenska medier har rapporterat om invandring

– Gunilla Hulten (2006). Främmande sidor. Främlingskap och nationell gemenskap i fyra svenska dagstidningar efter 1945. Stockholm: JMK, Stockholms universitet.

– Ylva Brune (2004). Nyheter från gränsen. Tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld. JMG, Göteborgs universitet.

– Kent Asp (2002). Integrationsbilder. Medier och allmänhet om integrationen. Norrköping: Integrationsverket.

– Birgitta Löwander (1997). Rasism och antirasism på dagordningen. Studier av televisionens nyhetsrapportering i början av 1990-talet. Umeå: Umeå universitet.

Studier och analyser av faktorer som påverkar journalistikens innehåll

– Michael Karlsson & Jesper Strömbäck (red) (2015). Handbok i journalistikforskning. Lund: Studentlitteratur.

– James T. Hamilton (2004) All the News That’s Fit to Sell. How the Market Transforms Information Into News. Princeton University Press, Princeton.

– Pamela J. Shoemaker & Stephen D. Reese (2014) Mediating the Message in the 21st Century. A Media Sociology Perspective. Routledge, New York.

Studier om mediernas partiskhet och fientliga medier

– Dave D’Alessio (2012). Media Bias in Presidential Election Coverage, 1948–2008. Evaluation via Formal Measurement. Lanham: Lexington Books.

– Mark D. Watts, David Domke, Dhavan V. Shah & David P. Fan (1999). Elite Cues and Media Bias in Presidential Campaigns. Explaining Public Perceptions of a Liberal Press. Communication Theory 26(2), 144–175.

– Richard M. Perloff (2015). A Three-Decade Retrospective on the Hostile Media Effect. Mass Communication & Society 18(6), 701–729.

Publicerat i Aktuellt, Journalistik & medier | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Två grundproblem med debatten om misstron mot medierna

NamnlöstMot bakgrund av den senaste tidens debatt om misstron mot medierna när det gäller deras nyhetsjournalistiska bevakning av invandring och relaterade frågor publicerar jag idag en artikel på Expressens kultursida. Rubriken på artikeln är ”Misstron behöver inte bero på medierna”. I den lyfter jag fram två grundproblem med debatten. Det första är att ledande debattörer helt bortser från den forskning som finns om hur medierna bevakar politik och samhälle i allmänhet och frågor som rör invandring i synnerhet. Det andra är att man helt bortser från den forskning som finns och som handlar om faktorer och mekanismer som påverkar hur människor upplever mediernas rapportering. Dit hör bland annat forskning kring fientliga medier-fenomenet, som jag skrev om häromdagen och publicerade ett kapitel om för några veckor sedan.

Publicerat i Aktuellt, I medierna, Journalistik & medier | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nytt kapitel om fientliga medier-effekter

Misstron mot medierAtt det finns många som har åsikter om medierna och deras rapportering är ingen nyhet. Inte heller att det finns många som anser att nyhetsjournalistiken är partisk i den ena eller den andra riktningen. De anklagelser som troligen hörs oftast handlar om att nyhetsjournalistiken är vänstervriden och / eller att den ger en allt för positiv bild av invandring och hur invandring påverkar Sverige. Ett av flera exempel på detta är att förtroendet för nyhetsmediernas rapportering om invandring är lägre än förtroendet för deras rapportering om andra ämnen såsom sjukvården, klimatet eller näringslivet. Det framkommer i ett kapitel av Ulrika Andersson i den nya boken Misstron mot medier.

Att många anser att mediernas rapportering präglas av någon form av partiskhet behöver dock inte betyda att det är sant. Det kan, men det behöver inte, vara det. Det framkommer inte minst av forskning kring det som kallas fientliga medier-fenomenet (hostile media phenomena eller hostile media effect), vilket jag och Bengt Johansson skriver om i Misstron mot medier. Titeln på vårt kapitel är När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet.

Forskning kring fientliga medier-fenomenet har bedrivits sedan mitten av 1980-talet, och sedan dess har teorin om fientliga medier-effekter fått ett brett empiriskt stöd oavsett om studierna har handlat om ämnen som politik, religion, krig, sport eller rökning. Kärnan i teorin är att människor har en tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det missgynnar den egna sidan eller positionen och gynnar den andra sidan i en debatt eller en konflikt. Forskning visar bland annat att olika grupper – som står på olika sidor i en konflikt – uppfattar samma medieinnehåll som om det missgynnar den egna sidan och gynnar den andra sidan.

Vad detta visar är att frågan om nyhetsjournalistikens partiskhet inte bara – eller ens i första hand – handlar om hur medierna faktiskt rapporterar om en fråga. Det handlar också – och kanske i ännu högre grad – om vilka som tar del av journalistiken och vilka politiska eller andra preferenser de har.

Det innebär inte att fientliga medier-effekter är lika sannolika hos alla grupper. Vissa människor har en starkare medan andra har en svagare tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det gynnar motståndarsidan och missgynnar den egna sidan i en konflikt. De faktorer som tycks ha störst betydelse handlar om hur starkt engagerad man är i en fråga eller konflikt och hur starkt man identifierar sig med en grupp som är inblandad i det som mediernas rapportering handlar om. Det kan handla om identifikationen med ett politiskt parti, men det kan också handla om en viss religion, ett visst sportlag, eller en sida i en sakpolitisk konflikt.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att många anser att den svenska nyhetsjournalistiken är politiskt partisk eller att den inte ger en rättvisande bild av invandring. Detta är frågor som engagerar väldigt många och som väcker många känslor, och det är även de mest engagerade som hörs mest. Men – och det är den viktiga poäng som följer av forskning kring fientliga medier-fenomenet – det behöver inte betyda att det är sant.

Den enda metod som kan ge svar på om den nyhetsjournalistiska rapporteringen präglas av någon form av partiskhet är systematiska innehållsanalyser. Varje sig enkätbaserade studier eller anekdotiska exempel kan ge svar på om nyhetsjournalistiken är partisk. Detta är viktigt att ha i åtanke varje gång någon debattör för fram anklagelser om att nyhetsjournalistiken präglas av någon form av partiskhet.

– – – – –

För den som är intresserad av att läsa mer om fientliga medier-fenomenet kan mitt och Bengt Johanssons kapitel laddas ner här. I kapitlet finns också rikligt med referenser för den som vill gå vidare och läsa ännu mer.

Publicerat i Aktuellt, Journalistik & medier, Medier & journalistik, Nya publikationer | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nytt kapitel om förtroendet för medierna

medieförtroendeFör någon dag sedan släppte Institutet för mediestudier sin senaste bok, som handlar om förtroendet för – eller misstron mot – svenska medier. Titeln på boken är Misstron mot medier. I den medverkar jag med två kapitel.

Det första är skrivet tillsammans med Michael Karlsson (Karlstads universitet) och har titeln Sjunkande förtroende för svenska medier? I det analyserar vi hur förtroendet för svenska medier har förändrats under perioden 2014–2016 samt vilken betydelse människors partisympatier har för deras medieförtroende. Kapitlet ingår i forskningsprojektet De förändrade medielandskapen och demokratin, och bygger empiriskt på en panelundersökning som genomfördes under perioden 2014–2016. Poängen med panelundersökningar är att samma individer tillfrågas vid flera olika tillfällen, vilket gör att man kan studera förändringar på den individuella nivån och att man kan utesluta att eventuella förändringar beror på att urvalen skiljer sig åt mellan undersökningstillfällen. Såvitt jag vet är detta den första svenska undersökningen av medieförtroende som bygger på en panelundersökning.

I debatten – inte minst i digitala och sociala medier – hävdas det ofta att svenskarnas förtroende för de etablerade medierna har eller håller på att sjunka. Något stöd för det finner vi inte i vår studie. Tvärtom visar resultaten att medieförtroendet är mycket stabilt, oavsett om det handlar om förtroendet för svenska journalister, Sveriges Radio, Sveriges Television, morgonpressen eller kvällspressen. I vissa fall går det till och med att tala om en viss ökning. Det framgår av figuren nedan.

medieförtroende2

Att medieförtroendet på en generell nivå är stabilt förhindrar dock inte att det kan ha skett en minskning bland vissa grupper, och utifrån tidigare forskning finns det en del som talar för att svenskarnas medieförtroende har fått en tydligare politisk dimension. I kapitlet analyserar vi därför också vilka samband som finns mellan människors medieförtroende och deras partisympatier. Resultaten bekräftar att det finns samband mellan människors partisympatier och deras medieförtroende. Särskilt tydligt är det när det gäller sverigedemokraternas sympatisörer. Till att börja med visar resultaten – i linje med bland annat SOM-institutets undersökningar – att medieförtroendet är mycket lägre bland dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna än med samtliga andra partiers sympatisörer. När vi analyserar förändringar över tid visar resultaten dessutom att det bara är bland Sverigedemokraternas sympatisörer som medieförtroendet har sjunkit under de senaste åren. Bland de andra partiernas sympatisörer har medieförtroendet antingen ökat eller varit stabilt, men bland Sverigedemokraternas sympatisörer har det sjunkit.

Detta är kanske inte så konstigt, med tanke på att misstro och ibland hat mot etablerade medier är en viktig del av budskapen från diverse högerextrema, främlingsfientliga och invandringskritiska så kallade ”alternativa medier”, vilka i hög grad vänder sig till dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Oavsett om människor vänder sig till den här typen av sajter därför att de misstror etablerade medier eller av andra skäl är det troligt att de påverkas av att återkommande mötas av budskap som går ut på att det inte går att lita på etablerade medier.

Sverigedemokraternas sympatisörer är dock undantaget som bekräftar regeln: generellt och bland övriga partiernas sympatisörer är medieförtroendet stabilt eller ökande. För den som vill läsa mer kan hela kapitlet laddas ner här.

Det andra kapitlet i Misstron mot medier som jag medverkar med handlar om något som inom forskningen kallas fientliga medier-fenomenet. Det ska jag återkomma till inom den närmaste tiden.

Publicerat i Aktuellt, Medier & journalistik, Nya publikationer | Märkt , , , , | 1 kommentar