Femton år sedan disputation

gasterhosvIdag är det femton år sedan jag försvarade min avhandling Gäster hos verkligheten. En studie av journalistik, demokrati och politisk misstro. Det var en dag präglad av såväl nervositet som glädje och lättnad, men tack och lov gick allt bra .

När jag femton år senare ser tillbaka på avhandlingen finns det mycket som jag är kritisk mot, men den hade också sina poänger. De dominerande temana – journalistikens roll i demokratin, dess gestaltningar av politik, hur journalistiken bidrar till den politiska misstron – är dessutom minst lika aktuella idag som då.

Idag är det också fem år sedan det blev offentligt att jag skulle tillträda som kanslichef och huvudsekreterare för den dåvarande regeringens Framtidskommission. När jag tackade ja till det uppdraget visste jag nog inte riktigt vad jag gav mig in på, men det var en av de mest lärorika perioderna i mitt liv. När jag läser om slutbetänkandet Svenska framtidsutmaningar tycker jag dessutom att det i hög grad fortfarande är aktuellt, även om mycket givetvis har hänt sedan dess.

De här händelserna illustrerar på något sätt min strävan efter att försöka balansera mellan den inom-akademiska verksamheten och det samhälleliga engagemanget. Det är en balansgång som inte alltid är lätt, och jag funderar ofta över om jag borde prioritera om, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att forskare – utan att göra avkall på de akademiska kraven – aktivt bidrar med sina kunskaper i de demokratiska processerna.

Men det har, som allting annat, ett pris. Fast det är en annan historia. Idag är jag mest glad över att fira femton år sedan disputationen .

Publicerat i Aktuellt | Lämna en kommentar

Ny bok: Comparing Political Journalism

9781138655867Nu finns den nya boken Comparing Political Journalism (Routledge) äntligen i tryck. Boken är redigerad av Claes de Vreese, Frank Esser och David Nicolas Hopmann, och bygger på ett gemensamt projekt inom ramen för Network of European Political Communication Scholars.

Bokens empiriska analyser bygger på en omfattande innehållsanalys av den politiska journalistiken i sexton länder: Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Italien, Israel, Nederländerna, Norge, England, Portugal, Schweiz, Spanien, Sverige, Tyskland, USA och Österrike. Till skillnad från de flesta andra studier handlar den om den vardagliga politiska journalistiken, det vill säga inte under valrörelser. Totalt omfattar innehållsanalysen mer än 7500 politiska nyheter från såväl tv som tidningar och online. Både antalet länder som ingår och antalet nyheter som har undersökts gör att studien troligen är den mest omfattande och heltäckande  komparativa undersökningen av den politiska journalistiken så här långt.

Bokens syfte är dels att undersöka mönster i den politiska journalistiken i olika länder, dels att försöka förklara de skillnader och likheter som finns. Särskilt fokus riktas mot sex aspekter av den politiska bevakningen som ofta diskuteras inom såväl forskningen som den mer allmänna debatten kring den politiska journalistiken: (1) gestaltandet av politik som spel och strategi, (2) tolkande journalistiken, (3) negativitet, (4) graden av politisk balans i bevakningen, (5) personifiering, samt (6) hårda och mjuka nyheter. För några år sedan publicerade vi en special issue av tidskriften Journalism där vi teoretiskt analyserade dessa koncept och den tidigare forskningen kring dem: med den här boken ville vi gå vidare och undersöka dem empiriskt. Nedan framgår hela innehållsförteckningen.

Innehållsförteckning

Kapitel 1. Our Goal: Comparing News Performance, av Claes de Vreese, Frank Esser, David Nicolas Hopmann, Toril Aalberg, Peter Van Aelst, Rosa Berganza, Nicolas Hubé, Guido Legnante, Jörg Matthes, Stylianos Papathanassopoulos, Carsten Reinemann, Susana Salgado, Tamir Sheafer, James Stanyer & Jesper Strömbäck.

Kapitel 2. How We Did It: Approach and Methods, av David Nicolas Hopmann, Frank Esser, Claes de Vreese, Toril Aalberg, Peter Van Aelst, Rosa Berganza, Nicolas Hubé, Guido Legnante, Jörg Matthes, Stylianos Papathanassopoulos, Carsten Reinemann, Susana Salgado, Tamir Sheafer, James Stanyer & Jesper Strömbäck.

Kapitel 3. The Explanatory Logic: Factors That Shape Political News, av Frank Esser, Claes de Vreese, David Nicolas Hopmann, Toril Aalberg, Peter Van Aelst, Rosa Berganza, Nicolas Hubé, Guido Legnante, Jörg Matthes, Stylianos Papathanassopoulos, Carsten Reinemann, Susana Salgado, Tamir Sheafer, James Stanyer & Jesper Strömbäck.

Kapitel 4. Strategy and Game Framing, av Toril Aalberg, Claes de Vreese & Jesper Strömbäck.

Kapitel 5. Interpretive Journalism, av Susana Salgado, Jesper Strömbäck, Toril Aalberg & Frank Esser.

Kapitel 6. Negativity, av Frank Esser, Sven Engesser, Jörg Matthes & Rosa Berganza.

Kapitel 7. Political Balance, av David Nicolas Hopmann, Peter Van Aelst, Susana Salgado & Guido Legnante.

Kapitel 8. Personalization, av Peter Van Aelst, Tamir Sheafer, Nicolas Hubé & Stylianos Papathanassopoulos.

Kapitel 9. Hard and Soft News, av Carsten Reinemann, James Stanyer & Sebastian Scherr.

Kapitel 10. Cross-Conceptual Architecture of News, av Carsten Reinmann, Sebastian Scherr, James Stanyer, Toril Aalberg, Peter Van Aelst, Rosa Berganza, Frank Esser, David Nicolas Hopmann, Nicolas Hubé, Guido Legnante, Jörg Matthes, Stylianos Papathanassopoulos, Susana Salgado, Tamir Sheafer, Jesper Strömbäck & Claes de Vreese.

Kapitel 11. Conclusion: Assessing News Performance, av Claes de Vreese, Carsten Reinemann, Frank Esser, David Nicolas Hopmann, Toril Aalberg, Peter Van Aelst, Rosa Berganza, Nicolas Hubé, Guido Legnante, Jörg Matthes, Stylianos Papathanassopoulos, Susana Salgado, Tamir Sheafer, James Stanyer & Jesper Strömbäck, Jesper.

Boken innehåller en mängd intressanta resultat. För svensk del kan noteras att Sverige tillhör de länder där gestaltandet av politik som spel och strategi, liksom den tolkande nyhetsjournalistiken, är mer framträdande än genomsnittet för samtliga länder. Graden av negativitet är också högre i Sverige än i flertalet andra länder. Samtidigt är graden av personifiering lägre, medan förekomsten av hårda nyheter ligger nära genomsnittet. Vad gäller den alltid omdiskuterade frågan om politisk balans – ett mått på journalistikens opartiskhet – visar resultaten att medierna i alla länder uppvisar en hög grad av balans både när det gäller synlighet och tonen i rapporteringen. För att citera det kapitel som handlar om den politiska balansen: ”Most political parties get a fair share of attention, which is on average neutral or balanced in tone”. Det gäller även Sverige.

Utifrån de mönster som framkommer identifieras fyra kluster i den politiska bevakningen: issue-focused hard news, actor-focused news coverage, issue-focused interpretive coverage och strategy-focused interpretive coverage. När förekomsten av dessa typer av bevakning jämförs mellan länderna visar resultaten att Sverige tillhör ett av de länder som har bland den lägsta andelen sakfrågeorienterde hårda nyheter medan andelen sakfrågeorienterade och tolkande nyheter är högre än i flertalet andra länder. Sverige ligger också över snittet när det gäller andelen strategifokuserade och tolkande nyheter. Däremot ligger vi nära snittet när det gäller andelen aktörsfokuserade nyheter.

När det gäller betydelsen av olika förklaringsfaktorer skiljer de sig beroende på vilken aspekt av den politiska bevakningen det handlar om. Ett återkommande resultat är dock att public service har en positiv betydelse. För att citera från bokens sammanfattande kapitel av Claes de Vreese med flera: ”media organizations matter. Public service broadcasting is good for news performance, provided that the public broadcaster has the necessary financial and political autonomy from power holders”.

Boken innehåller givetvis många fler resultat och nyanser än vad det finns utrymme för här, och den kan starkt rekommenderas alla som är intresserade av, forskar kring, eller politiskt arbetar med frågor som berör den politiska journalistiken och dess kvalitet.

 

 

Publicerat i Aktuellt, Medier & journalistik, Nya publikationer | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bloggpost om populistisk politisk kommunikation

Idag publicerar jag tillsammans med Toril Aalberg, Frank Esser, Claes de Vreese och Carsten Reinemann ett inlägg om populistisk politisk kommunikation på British Politics and Policy, en blogg vid London School of Economics. Inlägget bygger på vår nyutgivna bok om populistisk politisk kommunikation i Europa. Titeln på blogginlägget är Us and Them: How Populist Parties Get Their Message Across, och det kan läsas här.

Publicerat i Aktuellt, Artikeltips, Nya publikationer, Politisk kommunikation | Märkt , | Lämna en kommentar

Ny bok: ”Populist Political Communication in Europe”

9781138654792Redan för tolv år sedan skrev den holländske statsvetaren Cas Mudde om ”populismens tidsålder” (the populist zeitgeist). Om det var en korrekt beskrivning för att beskriva situationen i början av 2000-talet kan alltid diskuteras, men sedan dess har utvecklingen gett honom allt mer rätt. Runt om i världen tycks den politiska populismen växa sig allt starkare. Några exempel på detta är Donald Trump i USA, Frihetspartiet i Nederländerna, Nationella Fronten i Frankrike, Frihetspartiet i Österrike, Danske Folkeparti i Danmark, Syriza i Grekland, Fidesz i Ungern, Femstjärnerörelsen i Italien, Schweiziska Folkpartiet, United Kingdom Independence Party (UKIP) i Storbritannien, Podemos i Spanien samt, på hemmaplan, Sverigedemokraterna. I en aktuell kartläggning konstaterade statsvetaren Andreas Johansson Heinö också att ”Aldrig har populistiska partier haft så starkt stöd i Europa som idag” (läs mer här).

I takt med att populismen har vuxit sig starkare har forskningen på området också utvecklats. Trots det, och trots att de flesta inser mediernas och den politiska kommunikationens betydelse för att förstå och förklara modern politik, har mycket lite uppmärksamhet ägnats åt att forska kring och förstå den populistiska politiska kommunikationen. Det gäller såväl (a) hur populistiska aktörer kommunicerar och i vilken grad som politiska partier ägnar sig åt populistisk politisk kommunikation, (b) etablerade och nya mediers betydelse för den populistiska politiska kommunikationen, och (c) effekter av populistisk politisk kommunikation liksom förekomsten av populistiska attityder hos befolkningen.

För att ändra på detta pågår för närvarande ett omfattande europeisk forskningsprojekt på temat Populist Political Communication in Europe: Comprehending the Challenge of Mediated Political Populism for Democratic Politics, finansierat European Cooperation in Science and Technology. Projektet leds av Toril Aalberg, Claes de Vreese, Frank Esser, Carsten Reinemann samt undertecknad.

För någon vecka sedan släppte vi den första boken från projektet. Titeln på boken är Populist Political Communication in Europe (Routledge), och det är den mest heltäckande boken hittills om vad forskning visar när det gäller populistisk politisk kommunikation i Europa. Totalt omfattar boken 24 länder, och för varje land har en bred genomgång gjorts av vad forskning – publicerad både på engelska och det egna språket – visar när det gäller den populistiska politiska kommunikationen i det landet. Vid sidan av det innehåller boken två teoretiskt orienterade kapitel samt tre kapitel som sammanfattar vad vi vet om den populistiska politiska kommunikationen med avseende på (a) de politiska aktörerna, (b) medierna och (c) medborgarna. För egen del medverkar jag som medförfattare till tre kapitel:

* Populist Political Communication: Toward a Model of Its Causes, Forms, and Effects, skrivet tillsammans med Carsten Reinemann, Toril Aalberg, Frank Esser & Claes de Vreese

* Sweden: No Longer a European Exception, skrivet tillsammans med Ann-Cathrine Jungar och Stefan Dahlberg

* Populist Actors as Communicators or Political Actors as Populist Communicators: Cross-National Findings and Perspectives, skrivet tillsammans med James Stanyer och Susana Salgado

Något som snabbt blir uppenbart när man studerar politisk populism – eller följer hur begreppet används i debatten – är att det är ett svårfångat begrepp. Inom forskningen finns det en mängd olika definitioner, och i den allmänna debatten används populism ofta som ett skällsord. Det är väldigt få som kallar sig själva populister: istället är det en etikett som sätts på motståndarna.

En viktig utgångspunkt för våra analyser är att populism är vad som ibland kallas en ”tunn” ideologi. Med det menas att populism kan samexistera med en rad olika åsikter utmed den klassiska vänster-högerskalan. Det visar sig bland annat av att det runt om i världen finns gott om exempel på både vänsterpopulism och högerpopulism.

En andra viktig utgångspunkt är att populismen bör förstås som en särskild form av kommunikation vars kärna består av tre element: (a) att man säger sig företräda och vill göra sig till tolk för ”folket”, (b) kritik mot vad man kallar ”eliten”, ”etablissemanget” eller ”systemet”, och (c) exkludering av olika ut-grupper (out-groups), det vill säga grupper som inte anses tillhöra ”folket”, ”vi:et” i samhället, utan grupper som anses tillhöra ”dom”. Dessa element kan kombineras på olika sätt, vilket leder till att det går att identifiera olika typer av populism (se också Jagers & Walgrave, 2007).

Den första typen kan kallas tom populism, vilken innebär att man ofta refererar till ”folket”. Den andra typen kan kallas anti-etablissemangspopulism, vilken innebär att man kombinerar referenser till ”folket” med kritik mot ”etablissemanget”. Den tredje typen kan kallas exkluderande populism, vilken innebär att man kombinerar referenser till ”folket” med en retorik som exkluderar någon eller några ”ut-grupper”. Den fjärde formen kan kallas komplett populism, och den innebär att man kombinerar referenser till folket med kritik mot etablissemanget och exkludering av någon eller några ut-grupper.

Utifrån detta kan politisk populism aldrig frikopplas från hur politiska aktörer kommunicerar. Tvärtom handlar politisk populism om hur man kommunicerar. Det är via den politiska kommunikationen som den politiska populismen kommer till uttryck, och det är genom att studera hur politiska aktörer kommunicerar som man kan dra slutsatser om vilka som bör kallas populister.

Av det följer samtidigt att frågan om populism inte är en fråga om antingen-eller: det är en fråga om typ och grader. Alla partier refererar till exempel till ”folket” eller ”väljarna” i sin kommunikation, men man gör det i olika hög grad. Och medan vissa enbart nöjer sig med tom populism väljer andra att kombinera referenser till ”folket” med kritik mot något ”etablissemang” (anti-etablissemangspopulism) eller med att exkludera olika grupper (”dom”) i samhället (exkluderande populism). Men vilka som pekas ut som om de utgör ”etablissemanget” och vilka grupper (”dom”) man försöker exkludera kan variera. Utmärkande för vänsterpopulism är exempelvis ofta att man säger sig företräda ”folket” samtidigt som man är djupt kritisk mot det ”ekonomiska etablissemanget”. Detta medan högerpopulism utmärker sig genom  att man säger sig företräda ”folket” samtidigt som man är kritisk mot det ”politiska etablissemanget” och ibland även ”medieeliten” samt – när det gäller den mer extrema högerpopulismen – genom att man exkluderar grupper som till exempel invandrare och minoriteter.

En viktig uppgift för framtida forskning är utifrån detta att empiriskt undersöka graden och typen av populism utifrån hur samtliga politiska partier kommunicerar. En andra viktig uppgift är att undersöka i vilken grad som medierna ger utrymme åt, återspeglar och själva ägnar sig åt populistisk politisk kommunikation. En tredje viktig uppgift är att undersöka effekterna av olika typer av populistisk politisk kommunikation.

Detta är också vad det pågående forskningsprojektet syftar till att ägna sig åt under de kommande åren. Det ska bli mycket spännande att vara en del av detta, och sällan har ett forskningsprojekt – på gott och ont – känts lika aktuellt som detta.

 

 

 

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer, Politisk kommunikation | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Ny tidskriftsartikel om selektiv exponering

NamnlöstForskningen kring selektiv exponering har ökat kraftigt under de senaste åren, inte minst som en konsekvens av det ökade utbudet av olika typer av medier och medieinnehåll. Ju större medieutbudet är, desto mer selektiva måste människor helt enkelt vara. Det väcker frågan om vilken betydelse som olika faktorer – och inte minst människors preferenser – har för att förklara i vilken grad som människor tar del av olika typer av medieinnehåll.

Forskningen på det här området präglas av en amerikansk dominans, och där har man framförallt fokuserat på vilken betydelse som människors politiska preferenser har för att förklara deras medieanvändning. Sedan länge är det belagt att människor tenderar att föredra information som bekräftar deras verklighetsuppfattningar och åsikter – så kallas confirmation bias – och det skulle förklara varför människor väljer att söka sig till medier och andra informationskällor som präglas av samma politiska åskådning som de själva. Flera amerikanska studier har också visat att människors medieanvändning påverkas av deras politiska åsikter.

Andra studier tyder samtidigt på att en viktigare förklaringsfaktor handlar om människors allmänna politiska intresse. Även om (en del) människor aktivt söker sig till medier och medieinnehåll som kan antas bekräfta deras egna verklighetsuppfattningar och åsikter så visar forskning att politiskt intresse har en stor – och troligen växande – betydelse för att förklara deras medieanvändning. De som har ett starkt politiskt intresse kan därför förväntas exponera sig både för sådana medier och sådant medieinnehåll som bekräftar och som utmanar deras verklighetsuppfattningar och åsikter.

Allt handlar samtidigt inte om individerna och deras preferenser. Av stor betydelse är även hur utbudet av partiska medier eller ett partiskt medieinnehåll ser ut. Ur det perspektivet är det problematiskt att forskningen kring selektiv exponering och en politiskt präglad medieanvändning präglas så starkt av den amerikanska situationen, med dess stora utbud av politiskt färgade medier.

En viktig fråga mot den bakgrunden är vilken betydelse som selektivitet baserad på politiska preferenser respektive politiskt intresse har i Sverige. Detta är också den fråga som står i centrum för en ny tidskriftsartikel som jag skrivit tillsammans med Morten Skovsgaard och Adam Shehata, vilken nyligen publicerades online av International Journal of Press/Politics.

Titeln på artikeln är Opportunity Structures for Selective Exposure: Investigating Selective Exposure and Learning in Swedish Election Campaigns Using Panel Survey Data. I den undersöker vi vilken betydelse som politiska preferenser respektive politiskt intresse hade för exponering för partiledarintervjuerna i TV under valrörelsen 2010. Poängen med att använda dessa är att de har ett tydligt politiskt innehåll, att alla vet på förhand vilken partiledare som kommer att intervjuas och att den politiska slagsidan därför kan förutses. Våra grundläggande hypoteser är (1) att människor som står till höger politiskt kan förväntas se på intervjuerna med de borgerliga partiledarna i större utsträckning än de som står till vänster politiskt, medan de som står till vänster politiskt kan förväntas se på intervjuerna med de rödgröna partiledarna i större utsträckning än de som står till höger politiskt, men också (2) att de som har en ideologisk hemvist kan förväntas se på partiledarintervjuerna i större utsträckning än de som saknar ideologisk hemvist och (3) att politiskt intresse har större betydelse än ideologiska preferenser för att förklara i vilken utsträckning människor ser på partiledarintervjuerna.

Resultaten ger i stort stöd för dessa hypoteser. De som står till höger är mer benägna att se på intervjuerna med de borgerliga partiledarna medan de som står till vänster är mer benägna att se på intervjuerna med de rödgröna partiledarna, vilket visar att ideologiskt motiverad selektivitet förekommer. Men, och det är ett viktigt men, resultaten visar också att politiskt intresse och att man överhuvudtaget har en ideologisk hemvist har större betydelse än om man står till höger eller vänster för att förklara i vilken utsträckning som man ser på partiledarintervjuerna i TV. Eller för att citera från artikeln:

First, people with a right-leaning ideology were more likely to watch party-leader interviews with right-wing parties, while people with a left-leaning ideology were more likely to watch party-leader interviews with left-wing parties (H1a). These ideological selectivity effects—showing that citizens are more likely to seek out attitude-consistent than attitude-discrepant information—held up even when controlling for a range of background, political motivation, and resource factors. Second, however, the results indicate that basic political interest is substantially more important than ideological leaning in explaining why people watch party-leader interviews (H1c). Thus, rather than being driven by ideological preferences, exposure to party-leader interviews is primarily dependent on other types of motivations that differentiate people who are neither right- nor left-leaning from those who are either right- or left-leaning (H1b).

Med andra ord: politiskt intresse trumfar ideologiskt hemvist när det gäller att förklara i vilken utsträckning människor ser på partiledarintervjuerna i TV. Åtminstone var det så i samband med valet 2010. Min bedömning är dock att dessa resultat står sig mer generellt och att vi skulle få i grunden samma resultat om vi skulle undersöka exponeringen för partiledarintervjuerna i TV inför valet 2014. Däremot är det mer osäkert när det gäller exponeringen för olika typer av medieinnehåll på nätet och via sociala medier, där utbudet för partisk information är så mycket mer omfattande än på TV och där andra mekanismer – påverkade inte minst av de sociala nätverk som människor har online – har betydelse. Detta är något som också skulle behöva undersökas i det svenska fallet.

– – – – –

Tyvärr ligger artikeln bakom en betalvägg, men maila till jesper@jesperstromback.com ifall du vill att jag ska skicka den.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer, Politisk kommunikation | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Nytt kapitel: inga tecken på försvagad social sammanhållning

1577316_ekvilibrium-framsida--stor--ramps-Under de senaste åren har många varnat för att den sociala sammanhållningen är på väg att försvagas. Både internationellt och i Sverige har olika regeringar tillsatt utredningar för att undersöka och komma fram till förslag på hur den sociala sammanhållningen skulle kunna stärkas. Ett svenskt exempel är den förra regeringens Framtidskommission, där en av de fyra delutredningarna handlade om Framtida utmaningar för sammanhållning och rättvisa. En av de viktigaste slutsatserna i den delutredningen var att ”att sammanhållningen i Sverige är stark och att flera utvecklingstendenser tyder på en gynnsam utveckling.”

Denna slutsats har inte förhindrat att oron för en försvagad social sammanhållning har levt kvar, och både till höger och till vänster har partier och debattörer varnat för att Sverige håller på att dras isär eller att ”någonting håller på att gå sönder” i Sverige.

Den empiriska forskningen kring den sociala sammanhållningen är dock  begränsad, med undantag för forskning om den sociala tilliten. Med det avses i vilken utsträckning människor anser att man ”kan lita på människor i allmänhet”. Denna forskning, av bland andra Bo Rothstein och Sören Holmberg, visar entydigt att den sociala tilliten i Sverige är både hög och stabil, både i sig och i jämförelse med andra länder.

För att ytterligare fördjupa analysen av den sociala sammanhållningen i Sverige deltar jag under tre år med frågor i de årliga SOM-undersökningarna. Förra året publicerades den första analysen, och nu har SOM-institutet publicerat det kapitel där jag utifrån 2015 års SOM-undersökning analyserar den sociala sammanhållningen i Sverige.

I detta kapitel undersöker jag den sociala sammanhållningen genom två breda frågor. Den första handlar om i vilken utsträckning människor känner sig som en del av och som att de behövs i det svenska samhället, medan den andra handlar om hur stor samhörighet som människor känner med dem som tillhör andra grupper än den egna. Det handlar till exempel om dem som har en helt annan ekonomi, helt andra politiska åsikter eller en annan kultur.

Rubriken på kapitlet är Trots varningsklockor, inga tecken på försvagad social sammanhållning, och det fångar resultaten väl. Exempelvis visar resultaten att de allra flesta känner att de är en del av och att de behövs i det svenska samhället, och jämfört med föregående år är resultaten mycket stabila. Vad gäller samhörigheten med dem som tillhör andra grupper än den egna visar resultaten att det skiljer sig beroende av vilken grupp av ”andra” det handlar om, men återigen att det inte har skett någon försvagning av samhörigheten sedan föregående år.

Samtidigt visar resultaten att det i vissa fall finns betydande skillnader mellan olika grupper. Exempelvis är det fler bland låginkomsttagare och lågutbildade som känner att de inte är en del av och att de behövs i samhället. Det är också fler bland sympatisörerna hos riksdagens två ytterkantspartier – Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – som inte känner sig som en del av och att de behövs i samhället. När det gäller upplevelsen av samhörighet med människor som tillhör andra grupper än den egna är det framförallt Sverigedemokraternas sympatisörer som skiljer ut sig: inget annat partis sympatisörer känner lika låg grad av samhörighet med dem som skiljer sig från den egna gruppen som Sverigedemokraternas.

En annan del av kapitlet handlar om vilken betydelse som medieanvändningen har för den sociala sammanhållningen. Här visar resultaten att det finns vissa positiva samband mellan medieanvändningen och i vilken utsträckning människor känner sig som en del av och som att de behövs i samhället, men överlag är de relativt svaga. Utifrån detta drar jag slutsatsen att det så här långt inte finns mycket som talar för att medieutvecklingen har haft en negativ effekt på den sociala sammanhållningen. Samtidigt finns  det teoretiska skäl att befara att en allt mer digital, individualiserad och fragmenterad medieanvändning på sikt kommer att leda till en en försvagad social sammanhållning. Det finns därför starka skäl att fortsätta följa utvecklingen.

För den som vill läsa hela kapitlet kan det laddas ner gratis via SOM-institutets hemsida.

 

 

 

Publicerat i Aktuellt, Demokrati, Framtidskommissionen, Nya publikationer | Lämna en kommentar

Next stop: Japan

conf2016Nu är det bara någon dag kvar till den 66:e årliga konferensen med International Communication Association (ICA), världens främsta forskarorganisation inom medie- och kommunikationsvetenskap, inleds i Fukuoka, Japan. Om någon timme går flyget, och sedan väntar knappt en vecka med hundratals seminarier och tusentals forskarpresentationer. Till det kommer så kallade pre-konferenser på särskilda teman, och för egen del även mitt sista möte med styrelsen för ICA. I och med årets konferens kommer jag att lämna över ordförandeklubban för sektionen för politisk kommunikation, och det blir dags för Peter Van Aelst (Antwerps universitet) att ta över både som ordförande och som ledamot av styrelsen.

Det som gör konferenserna med ICA speciella, jämfört med flertalet motsvarande forskarkonferenser, är att man skickar in fulla papers och inte bara abstracts, och att dessa genomgår en blind peer-review (undantaget utgörs av så kallade panels). Det gör det tuffare att komma med, men det gör också att kvaliteten på de papper som presenteras generellt sett är hög. För egen del fick jag fyra papers accepterade till årets konferens:

– ”Changing Media Technologies, Changing News Media Logic: Understanding the Changing Dynamics of the Mediatization of Politics”, med Frank Esser;

– ”News-Seekers, News-Avoiders, and the Mobilizing Effects of Election Campaigns”;

– ”Opportunity Structures for Selective Exposure: Investigating Selective Exposure and Learning in Swedish Election Campaigns”, med Adam Shehata och Morten Skovsgaard;

– ”Political Participation in a New Media Environment: Investigating the Effects of Traditional and Social Media Use on Political Participation in Sweden”;

Till det kommer två papers som jag fick accepterade till en pre-konferens som handlar om ”Populism in, by, and against the Media”:

– ”Theorizing Populist Political Communication: Towards a Model of its Causes, Forms, and Effects”, med Carstein Reinemann, Toril Aalberg, Frank Esser och Claes de Vreese;

– ”Populist Political Actors and Populist Political Communication”, med James Stanyer och Susana Salgado.

Dessa konferenser brukar vara årets höjdpunkt, när man inte bara får en oöverträffad möjlighet att ta del av mängder av ny spännande forskning utan också träffa kollegor och vänner från världen över. Jag ser därför verkligen fram emot en mycket intensiv och intressant konferens. Det ska också bli spännande att besöka Japan, ett land som jag aldrig har varit i förut!

Publicerat i Aktuellt | Märkt | Lämna en kommentar