Fakta och desinformation om invandring

Publicerat den juli 28, 2026 av jesperstromback

I år är det tio år sedan jag gav ut boken Utan invandring stannar Sverige. I ljuset av en debatt som präglades – och präglas – av en massa tyckande var boken ett försök att gå till botten med vad forskning visar om hur invandring har påverkat och påverkar länder som Sverige. Boken bygger därför på en bred genomgång av forskning inom olika discipliner som handlar om hur invandring har påverkat och påverkar Sverige.

Fokus låg på på hur invandring påverkar Sverige i ljuset av bland annat globalisering, en åldrande befolkning, och behovet av företagande, entreprenörskap och kompetensförsörjning på arbetsmarknaden. Den bild som framträder av forskningen var tydlig: Invandring bidrar i allt väsentligt till att utveckla och stärka Sverige. Så har det varit historiskt, och så visar forskning att det fortfarande är – eller var fram tills dess att boken publicerades.

Viktigt att notera att detta gäller trots de brister som fanns vad gäller integrationen. Av det följde en viktig slutsats: En bättre integration skulle inte bara göra att invandrades resurser togs tillvara på ett bättre sätt, den skulle också göra att invandring bidrog ännu mer till Sverige. Trots olika integrationsproblem visade forskningsgenomgången att invandring bidrar till att utveckla och stärka Sverige. Att vara ett land som är öppet för invandring är därför inte bara en fråga om solidaritet. Det ligger också i det nationella intresset.

Sedan boken skrevs har mycket – som bekant – hänt. Inte minst har den politiska debatten och den förda politiken kantrat fullständigt. Sverige har gått från ett land som ser en liberal och human flykting- och invandrarpolitik både som en fråga om solidaritet och en tillgång till att föra en direkt invandrings- och invandrarfientlig politik och till att ständigt framställa invandring som ett problem. Den politik och den politiska retorik som förs idag skulle för tio-femton år sedan – med rätta – framställas som rasistisk och främlingsfientlig.

I försöken att motivera den invandrings- och invandrarfientliga politiken framställs invandring regelmässigt som ett problem, och integrationen som ett misslyckande. Det påstås att Sverige skulle ha någon form av ”integrationsskuld”, och att en restriktiv flykting- och invandringspolitik är nödvändigt för att förbättra integrationen.

Den argumentationen ekar dock ihålligt, när Sverige samtidigt utvisar människor – inte minst ungdomar – som med alla mått mätt är perfekt integrerade, när Sverige ger återvandringsbidrag på 350 000 till vuxna som ”återvandrar” alldeles oavsett hur integrerade de är, när SD vill dra tillbaka hundratusentals uppehållstillstånd och dess SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling säger att ”Vi har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen och det har orsakat jättestora problem”, och när Ulf Kristersson säger att kursen med en invandrings- och invandrarfientlig politik med utvisningar ”ligger fast” om tidöregeringen sitter kvar efter valet – alldeles oavsett hur väl integrationen fungerar.

Den argumentationen ekar också ihåligt därför att en mängd påståenden om invandring och ”den misslyckade integrationen” inte stämmer överens med fakta. Detta framkommer väldigt tydligt i bland annat den nyutgivna och mycket läsvärda boken ”Den långa bluffen. Myter om Sverige, arbete och invandring” av Christian Lindell och Alex Voronov (Volante).

Boken bygger på en genomgång av offentlig statistik vad gäller bland annat arbetslöshet och sysselsättning, bidragstagande och så kallad självförsörjning, situationen i utsatta områden, hur det har gått för olika grupper av flyktingar och invandrade, och hur samhällsekonomin påverkas av invandring. Resultatet är entydigt: på punkt efter punkt finner Lindell och Voronov att påståenden om den misslyckade integrationen är falska. Tvärtom vad det låter som i debatten är sysselsättningen i Sverige hög, skillnaden i sysselsättning mellan infödda svenskar och invandrade krympande, etableringstiden blir allt kortare, allt färre med utländsk bakgrund får bidrag, allt fler är självförsörjande, utvecklingen i utsatta områden går i positiv riktning, de kommuner som tog emot många flyktingar under den så kallade ”flyktingkrisen” har utvecklats positivt, och det har gått väldigt bra för invandrargrupper som har pekats ut som särskilt problematiska – inte minst ensamkommande flyktingbarn.

Med andra ord: Sverigedemokraterna, Tidöregeringen och Socialdemokraterna sprider desinformation när de gång på gång framställer integrationen som ett misslyckande eller motiverar den numera invandrings- och invandrarfientliga politiken med att det är ett måste för att förbättra integrationen. De enda partier som inte har dragits med i kapplöpningen om en allt mer invandringsfientlig politik och retorik är Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet.

I det sammanhanget är det värt – som författarna lyfter fram – att notera att journalistiken sällan eller aldrig ställer några kritiska frågor när politiker sprider falsk och missvisande information om invandringen och integrationen. Därmed bidrar journalistiken – i strid med dess etos – till att sprida falsk och missvisande information. Om det beror på att journalisterna inte känner till fakta, eller inte vågar ställa kritiska frågor därför att de är rädda för att bli anklagade för partiskhet, må vara osagt, men om det handlar om okunskap finns en enkel lösning: att läsa ”Den långa bluffen”.

Det finns dock exempel på god journalistiken. Ett sådant gavs idag, när DN publicerade en genomgång av fakta när det gäller situationen i utsatta områden. Den visar, precis som ”Den långa bluffen”, att situationen är mycket ljusare och mer nyanserad än vad det framställs som i debatten.

För var och en som bryr sig om fakta finns det väldigt goda skäl att läsa ”Den långa bluffen”, och den borde vara obligatorisk läsning för alla journalister som bevakar politik och för alla som debatterar frågor om invandring och integration. Den är dessutom väldigt välskriven och lättläst. För den som vill fördjupa sig mer kan även boken ”Migrationsmyten. Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden” av Peo Hansen (2022) och rapporten ”Vinsten med invandring. Om det pris vi betalar för Tidöpolitikens stängda gränser” av Tony Johansson (2025) rekommenderas.

Den slutsats jag drog för tio år sedan gäller fortfarande. Invandring bidrar till att stärka och utveckla Sverige. Det förhindrar inte att integrationen kan förbättras ytterligare, vilket skulle gagna såväl de som har invandrarbakgrund som Sverige som land, men även med nuvarande grad av integration gynnas Sverige av invandring. Att driva en human och liberal flykting- och invandringspolitik är inte bara en fråga om solidaritet. Det är också en fråga om svenskt egenintresse.

Detta till skillnad från den politik som nu drivs och delvis har genomförts av Tidöregeringen med stöd av socialdemokraterna. Den är inhuman. Den försvagar Sverige. Och den bygger på en lång rad myter och falska påståenden om invandring och invandrade.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny bok om kunskapsmotstånd

Publicerat den juni 23, 2026 av jesperstromback

De senaste åren har gett många exempel på att ett stort problem världen över är att människor inte tar till sig och inte accepterar etablerad kunskap. Det kan handla om exempelvis ursprunget till COVID (nej, det utvecklades inte som ett biologiskt vapen), klimatförändringar (ja, de är verkliga och beror i huvudsak på mänskliga aktiviteter), effekterna av vaccin (ja, vaccin hjälper, leder inte till autism och är inte en del av någon konspiration för att kontrollera befolkningen), effekterna av invandring (nej, invandring ”förstör” inga länder utan har många positiva effekter), valprocesser (nej, valfusk i länder som USA och Sverige är i princip obefintligt och förklarar inga valutgångar), brottslighetens utveckling (nej, alla former av brottslighet ökar inte), eller effekterna av den förda politiken (ja, regeringens politik under den senaste mandatperioden har lett till ökade koldioxidutsläpp).

Hur kan det då komma sig att så många är felinformerade, samtidigt som den samlade kunskapen är både mer omfattande och mer tillgänglig än någonsin förr? Detta har varit en av de centrala fråga för forskningsprogrammet Kunskapsresistens: orsaker, konsekvenser, motmedel. Det var tvärvetenskapligt forskningsprogram, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond och lett av professorn i filosofi Åsa Wikforss, som avslutades vid förra årsskiftet. I forskningsprogrammet ingick även bland andra Kathrin Glüer (professor i filosofi), Torun Lindholm (professor i psykologi), Henrik Oscarsson (professor i statsvetenskap), och jag själv.

Nu har vi precis släppt den nya boken Kunskapsmotstånd. Vad det är, vad som driver det och hur det kan motverkas (Riksbankens Jubileumsfond & Santérus förlag). Boken är en populärvetenskaplig sammanfattning av forskningsprogrammet och några av de resultat som vi har kommit fram till, och innehåller fem kapitel:

  1. Kunskapsmotståndets natur, av Kathrin Glüer och Åsa Wikforss
  2. Medieförtroendet och dess betydelse, av Jesper Strömbäck
  3. Kunskapsmotstånd i polariseringens tid, av Henrik Oscarsson
  4. Hur kan man motverka kunskapsmotstånd, av Torun Lindholm, Michael Ingre och Philip U. Gustafsson
  5. Psykologin bakom politiska åsikter, av Malgorzata Kossowska

Boken finns att köpa i alla vanliga bokhandlar, men finns också som Open Access och kan laddas ner gratis via den här länken. Den kan starkt rekommenderas alla som är intresserade av kunskapsmotstånd, dess orsaker och konsekvenser.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nytt kapitel om desinformation som politiskt vapen – och journalistikens dilemma

Publicerat den maj 18, 2026 av jesperstromback

Idag släppte Institutet för mediestudier den nya antologin Virala hot mot demokratin – så kan demokratin stå emot. I den medverkar jag med ett kapitel om Desinformation som politiskt vapen och journalistikens dilemma, vilket jag också intervjuas om av Journalisten idag. Eftersom artikeln är låst för icke-prenumeranter har jag klippt in artikeln nedan: den ger också en bild av vad mitt kapitel handlar om.

Jesper Strömbäck: ”Journalistiken släpper igenom politikernas falska påståenden”

Idag släpper Institutet för Mediestudier rapporten ”Virala hot mot demokratin – så kan journalistiken stå emot”. 

I rapporten skriver journalisterna Annika Hamrud, Inas Hamdan och Martin Schori samt forskarna Carl Heath, Jesper Strömbäck och Oscar Björkenfeldt om hur medier och journalister kan och bör hantera attacker från bland annat politiska företrädare.

Journalistikprofessorn Jesper Strömbäck skriver i sitt kapitel om hur politiker allt oftare använder sig av desinformation och ger falska eller missvisande svar som ett politiskt vapen, och vilken utmaning det innebär för journalistiken.

– Journalistiken vill gärna se sig som oberoende och granskande i förhållande till makten. Men i praktiken är den väldigt beroende av uttalanden och utspel från politiker och andra samhällsföreträdare. Länge har man kunnat anta att de inte skulle sprida falsk eller missvisande information, för att det skulle se illa ut. Så var det i det gamla medielandskapet. Men i det nya medielandskapet talar mycket för att politiker har blivit mer benägna att sprida missvisande information. Det journalistiska grundkravet på att det som rapporteras ska vara sant gäller även det som källorna säger, säger Jesper Strömbäck.

Varför är det ett dilemma – är det inte bara att faktakolla politikernas falska påståenden?

– Dels skulle det kräva mycket mer resurser och andra arbetsrutiner. Dels skulle det innebära en risk för ökande konflikter med politiker och andra höga samhällsföreträdare och deras sympatisörer. Särskilt om vissa partier är mer benägna att sprida falsk eller missvisande information än andra kan det spä på berättelser om att medierna är partiska.

Så hur ska journalistiken agera?

– Jag tycker att journalistiken ska vara beredd att ta konflikten med både samhällsföreträdare och deras sympatisörer. Att innehållet är så nära sanningen som det går att komma är överordnat alla andra hänsyn.

Han menar att svensk journalistik för ofta släpper igenom falska eller missvisande påståenden från politiska företrädare.

– Jag tycker att journalistiken är ganska naiv i det avseendet. Man nöjer sig för lätt med att det ska vara balans, inte bara när det gäller åsikter, utan också faktapåståenden. Man har inte upparbetat en tillräcklig skicklighet och vana i att dra gränsen mellan vad som är åsikter och vad som är faktapåståenden. Faktapåståenden hanteras ofta som vore de åsikter, och då agerar man som att det räcker med balans.

Du ger i ditt kapitel ett exempel på hur migrationsministern får komma undan i en DN-intervju med påståendet att ”alla som har skyddsskäl får ett uppehållstillstånd” – men har du fler exempel? Hur utbrett tycker du att det är?

– Jag tycker att det är mycket utbrett. Det är nästan varje dag som jag läser tidningen och ser något liknande.

Dilemmat han pekar på är globalt men utvecklingen har gått längst i USA, menar Jesper Strömbäck.

– Där har man också kommit längst vad gäller olika typer av fact checks. Man kan önska att svenska medier, men också olika stiftelser och annat, lade ned mer resurser på att bygga upp centra och kompetenser för fact checks.

Kapitlet utgår från att allt talar för för att användandet av falsk, felaktig och missvisande information (i korthet, desinformation) som politiskt vapen har blivit vanligare än förr, och analyserar bakomliggande skäl till varför det politiska användandet av desinformation har blivit vanligare. Kapitlet analyserar och diskuterar också de defensiva respektive offensiva motiv som politiker har för att använda sig av desinformation. Inte minst viktigt är att denna utveckling och att de inte kan utgå från att politiker och andra nyhetskällor ställer nyhetsjournalistiken inför nya dilemman. I korthet kan de i en sådan situation inte längre nöja sig med att säkerställa att de citerar olika nyhetskällor korrekt, och inte heller kan de nöjda sig med balans mellan olika nyhetskällor. När nyhetskällor för fram faktapåståenden måste nyhetsmedierna också bli mycket bättre på att granska olika faktapåståenden från nyhetskällorna.

För den som är intresserad och vill läsa mer kan hela boken laddas ner här.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Bortom svartmålningar och skönmålningar: Sverige i en internationell jämförelse

Publicerat den april 26, 2026 av jesperstromback

Under det senaste decenniet har påståenden om att Sverige skulle vara ett land i förfall, i djup kris, ett land som är förstört eller hotat av kollaps, varit återkommande i debatten. Påståendena kan komma från mer eller mindre vanliga medborgare och aktivister som debatterar i sociala och digitala medier, men ofta kommer de från etablerade politiker och debattörer och av alternativa medier som drivs av sina agendor. Frågan är dock om det stämmer?

Ett sätt att besvara frågan är genom att jämföra situationen i Sverige med situationen i andra länder. Fördelen med det är att undvika subjektiva bedömningar. Dessutom finns det en rad olika internationella index och rankingar där situationen i olika länder jämförs på ett systematiskt sätt, och som tas fram och publiceras av etablerade organisationer som är oberoende av den svenska debatten.

I den nya rapporten Mellan myt och mätning – Sverige i en internationell jämförelse (Futurion) jämför jag därför hur Sverige rankas i totalt 43 internationella rankingar. Det är den tredje rapporten på det temat, efter Mellan skönmålning och svartmålning – Sverige i en internationell jämförelse (2017) och Bortom kampen om verklighetsbilden – Sverige i en internationell jämförelse (2022). Liksom tidigare handlar dessa rankingar om allt från allt från demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, mänsklig utveckling, jämställdhet och social rättvisa till ekonomi, konkurrenskraft och företagande, ekologisk och socialt hållbar utveckling samt välmående och bidrag till världen. Nytt för den här studien är att jag även jämför hur Sveriges position har förändrats sedan den senaste rapporten.

Resultatet är liksom tidigare entydigt, och visar att Sverige återkommande rankas som ett av världens främsta länder. I tre index rankas Sverige på första plats, i 23 index som ett av de fem bästa länderna, och i 34 index som ett av de tio bästa länderna. Samtidigt finns det varningstecken: sedan den förra rapporten (2022) har Sverige tappat i placering i 18 rankingar och ökat i 12.

Med andra ord: även om Sverige fortfarande rankas som ett av världens främsta länder har vi tappat något i jämförelse med andra länder. Mest tappar vi i KidsRights Index, Global Peace Index och Economic Freedom of the World. Med tanke på förslag om att sätta 13-åringar i fängelse, Sveriges ökade fossila utsläpp och en allt mer repressiv politik gentemot invandrade talar mycket även för att Sverige riskerar att tappa mer under de kommande åren. Tills vidare är dock Sverige ett av världens främsta länder, och att påstå att Sverige skulle vara förstört, ett land i kris eller förfall eller – för att citera Elon Musk – ”döende” bör därför ses som desinformation.

För att Sverige ska behålla sin position, men också lösa de faktiska problem och utmaningar som Sverige har, är det centralt att både den politiska debatten och det politiska beslutsfattandet i högre grad bygger på fakta och evidens. Det är också en förutsättning för att demokratin ska fungera. Här ligger ett stort ansvar på partierna och politikerna: det är i slutändan de som i hög grad sätter ramarna för den politiska debatten och dess tonläge.

Om rapporten och vikten av att debatten och det politiska beslutsfattandet bygger på fakta och evidens skrev jag och Ann-Theresé Enarsson, VD för Futurion, även i en artikel på DN Debatt i tisdags. I den konstaterar vi avslutningsvis:

För att Sverige ska fortsätta vara ett av världens främsta länder och kunna förbättra den position där vi tappat är det viktigt att debatten och politiken utgår från evidens och fakta. Det gäller både analysen av verkliga problem och deras orsaker, och arbetet med att identifiera lösningar på problem som faktiskt finns – inte problem som överdrivs eller konstrueras i debatten.

För den som vill läsa hela rapporten går den att ladda ner här.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Ny tidskriftsartikel: varför sprider människor konspirationsteorier som de är emot?

Publicerat den mars 16, 2026 av jesperstromback
Screenshot

Man skulle kunna tro att människor som sprider konspirationsteorier är förespråkare av dem, men riktigt så enkelt är det inte. Det framkommer av den nya artikeln Opposing yet still disseminating conspiracy theories: A mixed-methods analysis of motivations behind the dissemination of conspiracy theories online, skriven tillsammans med Luna Gao och nyligen publicerad i Social Media + Society.

Syftet med studien är att undersöka (a) i vilken utsträckning de som sprider konspirationsteorier på X ger uttryck för stöd respektive opposition, och (b) varför de som uttrycker opposition ändå bidrar till spridningen av konspirationsteorier.

Den kvantitativa delen av studien bygger på en analys av drygt 70 000 användarkommentarer kopplade till retweets av poster som handlar om konspirationsteorier, och mer specifikt konspirationsteorier kopplade till klimatförändringar, Covid-19, Bill Gates, 5G-nät, terrorattackerna mot USA 2001, och ”försvinnandet” av princess Kate under våren 2024. Tidsperioden som omfattas är 2018 till 2024.

Bland annat visar resultaten att 62 procent av användarkommentarerna uttrycker stöd för konspirationsteorierna, medan cirka 21 procent uttrycker motstånd (övriga var neutrala). Det är med andra ord tämligen vanligt att folk som är motståndare till konspirationsteorier ändå bidrar till spridningen av dem. Frågan är varför.

Här visar analyserna av användarkommentarerna att tre motiv dominerar varför man sprider konspirationsteorier man är motståndare till. Det handlar för det första om att försöka mobilisera motstånd, exempelvis genom att varna andra för att sprida eller tro på sådant innehåll eller uppmana andra att anmäla inläggen. För det andra handlar det om att försöka argumentera emot och avslöja (debunk) konspirationsteorierna. Den kategorin omfattar allt från att hänvisa till faktakontroller till att hänvisa till egna erfarenheter eller alternativa konspirationsteorier. För det tredje handlar det om att ge uttryck för att olika känslor såsom sarkasm och förlöjligande riktat antingen mot konspirationsteorierna eller de som tror på dem.

Ett annat resultat är att många av orginalinläggen som förespråkar eller anspelar på konspirationsteorier kommer från politiker. Det är intressant – och allvarligt – i sig, men har också betydelse för att förstå varför personer som inte tror på konspirationsteorierna ändå bidrar till spridningen: de vill mobilisera mot politiker från motståndarlägret, argumentera emot och försöka avslöja dem, och förlöjliga dem.

Ändå bidrar beteendet till spridningen av konspirationsteorier, och är i den meningen kontraproduktivt. Det går att mobilisera och argumentera emot utan att själv sprida konspirationsteorierna.

För den som är intresserad av att veta mer är artikeln Open Access och gratis att ladda ner här.

Den här artikeln är den första från ett pågående forskningsprojekt, finansierat av Vetenskapsrådet, som handlar om digitala medier och konspiratoriskt tänkande. Fler studier kommer att komma längre fram.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Ny bok om medieanvändning, kunskaper och felaktiga uppfattningar

Publicerat den mars 1, 2026 av jesperstromback

För några dagar släpptes min senaste bok, skriven med Peter Van Aelst, Luisa Gehle, Christian Schemer och Alon Zoizner. Titeln är News use, political knowledge, and misperceptions in 18 countries across the global north. Det får medges att det kanske inte är den roligaste titeln, men den ger en bra bild av vad boken handlar om.

Boken tar sin utgångspunkt i medielandskapens förändringar under de senaste decennierna. Dit hör bland annat försvagningen av traditionella nyhetsmedier, den ökade betydelsen av digitala och sociala medier, och att i princip vem som helst numera kan posta om i princip vad som helst och möjligen få bred spridning av informationen eller budskapen, utan någon som helst kontroll av sanningshalten. En konsekvens av detta är en ökad mängd falsk och missvisande information, medan en annan är ökade skillnader i mediekonsumtion mellan olika grupper. Dessa ökade skillnader beror i sin tur på den ökade valfriheten. Ju större valfriheten blir, desto selektiva måste människor vara, och ju mer selektiva människors måste vara, desto större betydelse får deras intressen eller preferenser, och desto större blir skillnaderna i mediekonsumtion. För att ta två exempel har skillnaderna i medieanvändning ökat mellan grupper som är respektive inte är politiskt intresserade och mellan grupper som har olika politiska tillhörigheter eller identiteter. Ålder har också fått en mycket större betydelse för i vilken omfattning människor följer nyhetsmedierna.

Mot den bakgrunden är bokens syfte att undersöka vilka samband som finns mellan människors medieanvändning å ena sidan och deras kunskaper om politik och samhälle samt i vilken grad de har felaktiga föreställningar i faktafrågor å den andra. Empiriskt bygger den på enkätundersökning som gjordes inom forskningsprojektet The Threats and Potentials of a Changing Political Information Environment (Threatpie) och som omfattade 18 länder: Danmark, Belgien, Frankrike, Grekland, Israel, Italien, Nederländerna, Norge, Polen, Rumänien, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, USA, och Österrike. För att i all korthet sammanfatta några av resultaten visar de att:

– användning av traditionella nyhetsmedier (framförallt tidningar, men även TV) för att informera sig om politik och samhälle är förknippat med mer kunskaper om politik och samhälle men färre felaktiga uppfattningar i faktafrågor;

– användning av sociala medier och (framförallt) meddelandeappar för att informera sig om politik och samhälle är förknippat med lägre kunskaper om politik och samhälle men fler felaktiga uppfattningar i faktafrågor;

– användning av morgontidningar för att informera sig är starkare förknippat med kunskaper om politik och samhälle än användning av kvällstidningar;

– användning av public service för att informera är starkare förknippat med kunskaper om politik och samhälle än användning av kommersiella tv-nyheter. Det är också den typ av medieanvändning som starkast motverkar att man har felaktiga uppfattningar i faktafrågor.

– de som har lägre utbildning gynnas mer än de som har högre utbildning av att använda sig av kvällstidningar och public service-nyheter.

– Samtidigt finns det föga förvånande skillnader mellan olika länder. En sak som där visar sig ha betydelse är graden av pressfrihet : ju större pressfrihet, desto mer bidrar användning av tidningar och TV-nyheter till kunskap om politik och samhälle, medan det omvända gäller användningen av sociala medier.

Även om boken rymmer många fler nyanser och resultat är dessa de jag tycker är viktigast, inte minst i en tid där det finns många föreställningar om olika mediers betydelse och effekter och där det finns ett ökat politiskt tryck på nyhetsmedierna och deras frihet. Om man anser att det finns ett demokratiskt värde i att människor är informerade snarare än oinformerade eller felinformerade, då har traditionella nyhetsmedier som TV och tidningar – och särskilt public service – en fortsatt mycket stor betydelse.

För den som vill veta mer kan hela boken laddas ner här.

Publicerat i Aktuellt, Egna böcker, Nya publikationer | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Så bevakade medierna valet 2022

Publicerat den maj 24, 2023 av jesperstromback

Utan tvekan är det många som har åsikter om hur medierna bevakar svensk politik, och bevakningen av valrörelsen 2022 var inget undantag. Åsikter är dock en sak: vad systematisk forskning visar är en annan. Av bland annat det skälet har det genomförts studier av hur svenska medier bevakar valrörelser ända sedan valet 1979. Pionjären var Kent Asp, som i samband med det valet grundade de så kallade Medievalsstudierna.

Sedan valet 2018 genomförs dessa i ett samarbete mellan Bengt Johansson, mig, och Institutet för mediestudier. För precis en vecka sedan släppte vi boken Valet 2022: Politiken, medierna och nyhetsagendan, där vi redovisar resultaten av den senaste undersökningen. I samband med detta ordnades ett seminarium, där jag och Bengt Johansson presenterade ett urval resultat, följt av kommentarer och en bredare diskussion om svensk politisk journalistik där Karin Petterson (Aftonbladet) och Mats Knutson (SVT) medverkade. Hela seminariet finns inspelat och kan ses här!

En del av resultaten har vi också diskuterat i en debattartikel i Dagens Nyheter och i en krönika i Borås Tidning. Temat för båda dessa är att en viktig slutsats vi drar av hur medierna bevakade valet 2022 är att medierna tog ett steg tillbaka och i hög grad lät de större riksdagspartierna sätta agendan. Det frågor som fick mest uppmärksamhet var lag och ordning, ekonomi, energi och invandring, samtliga frågor som drevs av de större partierna och framförallt av partierna till höger. Jämför vi hur mycket utrymme de politiska partierna fick med deras stöd i opinionsundersökningarna visar det också att medierna i hög grad speglade deras opinionsmässiga styrka. Det skiljer sig från tidigare valrörelser, där större partier brukar få lite mindre utrymme medan mindre partier brukar få lite större utrymme än vad deras stöd i opinionen visar.

En annan viktig och återkommande fråga handlar om mediernas politiska partiskhet. Som bekant är det många som brukar anklaga medierna för att vara partiska, framförallt till fördel för vänstern, samtidigt som en rad tidigare studier visar att det inte finns något som stödjer idén om en systematisk politisk partiskhet. I varje varje valrörelse finns det något eller några partier som gynnas respektive missgynnas av mediebilden, men det handlar om olika partier i olika valrörelser. Dessutom tenderar mediebilden av olika partier vara tämligen likartad i olika nyhetsmedier, oavsett vilken färg de har på ledarsidan. Båda dessa faktorer talar emot att det skulle finnas någon systematisk partiskhet.

Detsamma framkommer av den nya studien, vilket min medförfattare Bengt Johansson har skrivit mer om på sin blogg. För den som vill veta mer om resultaten kring vilka partier som gynnades respektive missgynnades under valrörelsen 2022 rekommenderas därför läsning av hans inlägg.

Sist men inte minst kan hela boken laddas ner gratis hos Institutet för mediestudier. Nästa gång det blir en debatt om hur svenska medier bevakar politiken hoppas jag att den har lästs av de som debatterar, så kanske det kan bli en debatt som präglas mer av evidens och mindre av löst (och partipolitiskt motiverat) tyckande.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Att ta ställning eller inte ta ställning – det är frågan

Publicerat den december 27, 2022 av jesperstromback

En fråga som uppkommer med ojämna mellanrum är hur jag resonerar när det gäller att förena rollen som professor med att ta ställning politiskt. Ibland ställs frågan öppet och nyfiket, andra gånger ur ett kritiskt perspektiv som utgår från att man som professor inte får, eller bör, ta politisk ställning. Detta är en fråga som jag har funderat mycket över och som det kan finnas skäl att diskutera ur ett bredare och mer principiellt perspektiv.

Låt oss börja med att konstatera det självklara: självklart har forskare rätt att ta ställning politiskt. Vi är medborgare precis som alla andra, med samma rättigheter och skyldigheter. Frågan handlar därför mest om huruvida det är lämpligt.

Svaret på den frågan är tvådelat, där den första delen handlar om huruvida forskningen och dess kvalitet påverkas av om någon forskare tar ställning politiskt. En erfarenhet jag har gjort är att många som inte är insatta i hur forskning går till tror eller misstänker att så är fallet och i värsta fall att resultaten som presenteras påverkas av var en forskare står politiskt. Min bedömning är att det inte är särskilt vanligt inom samhällsvetenskapen (som jag kan bäst), men om eller när det sker är det ur mitt perspektiv inte bara olämpligt utan oacceptabelt. Forskning handlar om att utöka våra kunskaper om verkligheten och komma så nära sanningen som möjligt, och resultaten får därför aldrig styras av andra hänsyn.

Det leder till frågan: hur kan man som icke-akademiker eller akademiker i något annat ämne bedöma om en forskare låter forskningen påverkas av politiska åsikter. Ett svar på den frågan är: genom att studera hur forskaren publicerar sig och om och hur andra forskare inom fältet relaterar till forskaren i fråga. Vissa publiceringsformer är exempelvis utsatta för en hårdare inomvetenskaplig prövning än andra, och det som har högst status är att publicera sig i vetenskapliga tidskrifter som tillämpar double-blind peer review. Manuskript som skickas till sådana tidskrifter granskas av (vanligtvis) 2–4 experter inom ämnesområdet, där granskarna inte vet vilka författarna är och författarna inte vilka granskarna är. Syftet är att det enda som ska ha betydelse för vad som publiceras är den vetenskapliga kvaliteten. I sådana tidskrifter lyckas man inte publicera sig om manuskripten inte har hög kvalitet, även om det (som alltid) finns skillnader mellan tidskrifter när det gäller hur hård granskningen är. Vissa tidskrifter har högre status och är svårare att publicera sig i, andra har lägre (sedan finns det också predatory journals som låtsas vara riktiga vetenskapliga tidskrifter utan att vara det, men de räknas inte).

Liksom andra system är systemet med double-blind peer review är inte perfekt, men en mycket god regel är att forskare som ofta publicerar sig i vetenskapliga tidskrifter är skickliga forskare som inte låter sig påverkas av var de eventuellt står politiskt.

Därutöver kan man också kolla upp hur ofta forskaren ifråga är citerad av andra forskare. Även om det finns väldigt många faktorer som påverkar hur ofta någon citeras – däribland hur många andra som forskar på samma område och hur ”hett” forskningsområdet är, vilket land forskningen handlar om, och hur etablerad och välkänd en forskare är – är en enkel tumregel att många citeringar är ett tecken på att forskningen av andra forskare anses relevant, angelägen, och av hög kvalitet. Ett annat tecken på att en forskare har ett gott renommé är att hen ofta samarbetar med andra etablerade forskare.

Som tur är, är det lätt att kolla upp var en forskare publicerar sig och hur ofta hen är citerad. Det är bara att gå till Google Scholar och skriva in forskarens namn. De flesta etablerade forskare har en användarprofil på Google Scholar, som kommer först bland sökträffarna. Då får man information om bland annat vilka publikationer som hen har, var och när de publicerades, hur ofta de har citerats, och vilka de eventuellt har samförfattats med. Utifrån detta och min kunskap om mig själv hävdar jag med emfas att innehållet i min forskning eller de resultat jag kommer fram till aldrig påverkas av var jag står politiskt.

Men även om en forskare aldrig låter sin forskning påverkas av vare sig att hen har politiska åsikter eller tar ställning politiskt kan det anses vara olämpligt eftersom det riskerar att påverka förtroendet. Detta är en allvarligare invändning, eftersom den är korrekt. Jag är exempelvis övertygad om att det finns många som röstar på Sverigedemokraterna som inte har förtroende vare sig för mig som forskare eller de resultat jag kommer jag fram eftersom jag öppet har tagit ställning för invandring och mot SD. Eftersom jag också har tagit ställning mot att andra partier samarbetar med SD finns det säkert också en hel del borgerliga politiker och väljare som har lägre förtroende för mig och min forskning än vad de annars skulle ha. Omvänt finns det säkert politiker och väljare som står till vänster som har högre förtroende för mig och min forskning därför att de tycker att det är bra att jag i vissa frågor tar ställning politiskt.

Detta är uppriktigt en svår balansgång, eftersom jag vill att forskningen ska bedömas på sina egna meriter och utifrån dess vetenskapliga kvalitet – inte utifrån vilken politisk ställning jag tar. Jag har därför brottats mycket med frågan.

Till sist har jag ändå landat i att det finns situationer när tystnad inte är neutral, utan ett annat sätt att ta ställning. Det handlar om situationer när grundläggande värderingar och principer står på spel. Dit hör demokratin med dess olika beståndsdelar, dit hör humanismen och de mänskliga rättigheterna, och dit hör att politiken bör vara evidensbaserad.

Därför är det i dessa frågor – och bara dessa frågor – jag tar ställning politiskt. FÖR demokratin, för humanismen och de mänskliga rättigheterna, och för att den politiska debatten och beslutsfattandet ska vara baserad på vad forskning och annan fakta visar är sant. Och därmed MOT alla aktörer och förslag som inskränker, underminerar eller hotar demokratin, humanismen och de mänskliga rättigheterna, och mot användandet av falsk och missvisande information. För bara 6-7 år sedan var detta okontroversiellt, men sedan dess har mycket förändrats.

Men de flesta frågor tar jag inte ställning i. Dit hör bland annat ekonomisk politik, bostadspolitik, energipolitik, jordbrukspolitik eller skolpolitik. Liksom alla andra kan jag ha åsikter (även om jag ofta inte är säker på vad jag tycker i olika frågor), men de håller jag för mig själv. Sedan finns det frågor – jag tänker främst på klimatfrågan – där jag tar ställning för att debatten och beslutsfattandet bör vara baserat på vad forskning visar utan att ta ställning till konkreta förslag. För att klimatförändringarna ska kunna begränsas är det exempelvis nödvändigt med en mer effektiv politik för att minska utsläppen, men exakt vilka medel som är mest effektiva överlåter jag till dem som är experter inom det området att bedöma.

Rätt eller fel – det är ungefär så här jag resonerar. Andra forskare resonerar på andra sätt, och det finns många som inte vill ta ställning politiskt eftersom de befarar att det skulle minska förtroendet för dem. Det har jag all respekt för. Varje forskare får göra sina val. Jag har gjort mitt.

Publicerat i Aktuellt, Mer personligt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny forskningsartikel om negativitetsbias

Publicerat den september 5, 2022 av jesperstromback

Frågan om vilken information människor tror respektive inte tror på är alltid central, och den har inte blivit mindre viktig i en tid där utbudet av falsk och missvisande information är större än någonsin och många människor uttrycker misstro även mot fakta där det finns en omfattande evidens kring som är rätt respektive fel.

I en ny forskningsartikel undersöker jag därför, tillsammans med Elina Lindgren, Torun Lindholm, Rens Vliegenthart, Hajo Boomgaarden, Alyt Damstra och Yariv Tsfati, vilken betydelse som den så kallade negativitetsbiasen har. Artikeln är publicerad av Journalism & Mass Communication Quarterly och har titeln Trusting the Facts: The Role of Framing, News Media as a (Trusted) Source, and Opinion Resonance Perceived Truth in Statistical Statements.

Begreppet negativitetsbias har flera aspekter, bland annat att människor har en tendens både att uppmärksamma och komma ihåg negativ information i större utsträckning än positiv information. I artikeln undersöker vi om denna bias också påverkar i vilken utsträckning som människor bedömer att negativt gestaltad information är mer sann än positivt gestaltad information. Ett exempel på positivt gestaltad information skulle kunna vara att ”40 procent av världens ekosystem är oskadade” medan ett exempel på negativt gestaltad information skulle kunna vara ”60 procent av världens ekosystem är skadade”. Innebörden av båda påståendena är exakt densamma: enda skillnaden är om statistiken är positivt eller negativt gestaltad.

Studien bygger på ett enkätexperiment där människor fick ta del av 15 statistiska påståenden som handlar om klimatförändringar, vaccinering och invandring. För att göra en lång historia kort visar resultaten bland annat att människor upplever negativt gestaltad statistik som mer sann än positivt gestaltad statistik. När människor fick veta att statistiken kom från nyhetsmedierna försvagades sambandet något, men inte särskilt mycket. Däremot hade det betydelse om ifall den positivt gestaltade statistiken låg i linje med människors redan existerande åsikter: när den positivt gestaltade statistiken bekräftade människors åsikter försvagades negativitetsbiasen.

Med andra ord: generellt tycks människor lita mer på negativ än på positiv statistik, samtidigt som denna negativitetsbias ibland mildras av människors bekräftelsebias. Detta är centralt i en tid när många upplever att utvecklingen – i allmänhet eller på specifika områden – går åt fel håll. Ibland kan det stämma, men en sådan upplevelse kan också bottna i att negativ statistik upplevs som sannare än positiv statistik, oavsett den faktiska sanningshalten.

För den som vill läsa mer är artikeln OpenAccess och kan laddas ner här.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny forskningsartikel om medieförtroende

Publicerat den september 1, 2022 av jesperstromback

Under det senaste decenniet har frågan om mediernas förtroende blivit allt viktigare, både i stort och inom forskningen. Ett viktigt skäl är medieförtroendet i många länder har sjunkit, medan ett annat skäl handlar om att medierna utsätts för allt mer politiskt motiverad kritik. Det mesta av forskningen har dock fokuserat på människors förtroende för medier i allmänhet eller som institutioner, även om det i Sverige finns viktiga undantag. Jag tänker då främst på Ulrika Anderssons forskning om hur människors förtroende för medierna varierar beroende på vilket ämnesområde nyhetsbevakningen handlar om. Om detta kan man läsa mer i bland annat boken Misstron mot medierna.

I en ny forskningsartikel, precis publicerad av International Journal of Public Opinion Research, vidareutvecklar vi den här forskningen. Artikeln är skriven tillsammans med Yariv Tsfati, Elina Lindgren, Alyt Damstra, Hajo Boomgaarden och Rens Vliegenthart, och har titeln Going beyond general media trust: An analysis of topical media trust, its antecedents and effects on issue (mis)perceptions. I den undersöker vi fyra huvudfrågor: (a) hur förtroendet för medierna varierar beroende på vilket ämne den journalistiska bevakningen handlar om, (b) om förtroendet för mediernas bevakning av olika ämnen empiriskt kan särskiljas från allmänt medieförtroende, (c) om samma bakgrundsfaktorer har betydelse för att förklara människors allmänna och ämnesspecifika medieförtroende, samt (d) om effekterna av allmänt och ämnesspecifikt medieförtroende skiljer sig när det gäller i vilken utsträckning människor har korrekta verklighetsuppfattningar när det gäller fem frågor: invandring, brottslighet, GMO, vacciner och klimatförändringar.

I korthet visar resultaten att förtroendet för mediernas bevakning varierar beroende av ämnesområde, vilket ligger i linje med tidigare svensk forskning. Högst är det för mediernas bevakning av ekonomi och medicin, lägst för bevakningen av invandring och brottslighet. Detta gäller även efter kontroll för allmänt medieförtroende, vilket är viktigt att notera. Mer intressant är att resultaten också visar att sambanden mellan olika bakgrundsfaktorer och människors medieförtroende i flera fall skiljer sig åt beroende av om det handlar om allmänt eller ämnesspecifikt medieförtroende. Intressant och viktigt är också att resultaten visar att det finns samband mellan ämnesspecifikt medieförtroende och korrekta uppfattningar om verkligheten när det gäller samtliga frågor utom invandring, och att ämnesspecifikt medieförtroende förklarar mer i sammanhanget än allmänt medieförtroende.

Sammantaget pekar resultaten med andra ord på att det är viktigt att undersöka inte bara människors allmänna medieförtroende, utan också människors ämnesspecifika medieförtroende. Det gäller inte bara i sig, utan också om man är intresserad av vad som kan förklara människors medieförtroende och effekterna av detsamma vad gäller människors uppfattningar av verkligheten.

Den här artikeln är en del av forskningsprojektet Kunskapsresistens: orsaker, konsekvenser, motmedel, och för den som är intresserad av att veta mer kan hela artikeln laddas ner gratis antingen via tidskriftens hemsida eller här.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , , | Lämna en kommentar