Två år och sju månader. Så lång tid har det gått sedan jag den 12 mars 2018 gick till företagshälsan och kom ut heltidssjukskriven på grund av utmattningssyndrom. Det känns som en evighet, men nu är sjukskrivningen till sist avslutad. Den här veckan blir den första sedan mars 2018 som jag kommer att arbeta heltid.

Känslorna inför detta är onekligen blandade. Å ena sidan känns det som en stor seger, och jag har verkligen längtat efter och arbetat för att kunna återgå till arbetet på heltid. Å andra sidan ser jag tillbaka på en lång och många gånger svår återhämtningsperiod, där det hela tiden har varit en utmaning att utöka arbetstiden utan att arbeta så mycket eller så intensivt att det leder till bakslag.

Vare sig den utmaningen eller arbetet med återhämtningen är heller avslutat. Ur företagshälsans perspektiv innebär detta att man går tillbaka till heltid inte att man bedöms kunna arbeta ”effektivt” på heltid, utan snarare att man bedöms kunna arbeta 75 procent. Den övriga tiden betraktas fortfarande som en form av arbetsträning, och successivt ska man – jag – kunna utöka arbetsmängden tills dess att man kan arbeta ”effektivt” på heltid.

Inför det måste jag – har jag lärt mig – vara på min vakt. Jag har alltid arbetat mycket och intensivt och varit inblandad i många olika projekt, men måste lära mig att ta det lugnare och använda en annan måttstock när jag bedömer mina egna prestationer. I det sammanhanget tänker jag ibland på mig själv som en ”nykter arbetsnarkoman”. Jag har lärt mig priset av att arbeta för mycket i kombination med för lite återhämtning, och lyckas idag i stort sett leva ett mer balanserat liv. I den meningen kan jag möjligen beskrivas som ”nykter”. Samtidigt har jag som person fortsatt starka drag av arbetsnarkomani, och det kommer jag nog alltid ha. Därför kommer jag alltid behöva vara på min vakt mot mig själv.

I det sammanhanget är det faktum att jag inte är helt återställd en daglig påminnelse. Även om jag har kommit en lång väg känner jag fortfarande ofta av hjärntröttheten, vilket bland annat gör att jag inte orkar läsa lika mycket och inte kan läsa lika snabbt som förr. Jag blir fortare trött och behöver ta fler pauser. Det gäller både arbete och olika sociala sammanhang. Jag kan heller inte ha lika många bollar i luften samtidigt som jag kunde förr, utan har ett större behov av att fokusera på några saker åt gången. Jag kan heller inte kasta mig från det ena till det andra – exempelvis föreläsa och forska eller skriva på olika artiklar som handlar om olika saker – lika enkelt som förr, utan behöver mer tid för att ställa om när jag ska skifta arbetsuppgifter.

Jämfört med för två år och sju månader sedan är detta dock ingenting, och jag är oändligt tacksam över allt stöd och allt hjälp jag har fått under den här resan. Det gäller inte minst från min familj och mina nära vänner, som alltid finns där för mig! Det gäller också för min arbetsgivare, som verkligen har stöttat och fortsätter att stötta mig. Jag är också mycket tacksam för all hjälp jag har fått från företagshälsan.

Nu är det upp till mig att se till att vidmakthålla en sund balans mellan sådant som kostar och sådant som ger energi och kraft, både i och utanför arbetet. Teoretiskt har jag under de senaste åren lärt mig väldigt mycket om utmattningssyndrom och min egen psykologi, men det gäller att omsätta kunskaperna i praktiken. Som så ofta är det lättare sagt än gjort, men det ska gå!

Till sist önskar jag verkligen att jag hade tagit de varningstecken som föregick sjukskrivningen på fullaste allvar, istället för att intala mig själv att det nog inte var så farligt och att det snart skulle bli bättre. Om jag hade tagit dessa varningstecken på allvar hade jag kanske sluppit att bli sjukskriven för utmattningssyndrom. Om du som läser detta har upplevt några varningstecken hoppas jag därför innerligt att du är klokare än jag och tar dem på allvar. I värsta fall kan det annars ta år att komma tillbaka.