Utan tvekan är det många som har åsikter om hur medierna bevakar svensk politik, och bevakningen av valrörelsen 2022 var inget undantag. Åsikter är dock en sak: vad systematisk forskning visar är en annan. Av bland annat det skälet har det genomförts studier av hur svenska medier bevakar valrörelser ända sedan valet 1979. Pionjären var Kent Asp, som i samband med det valet grundade de så kallade Medievalsstudierna.
Sedan valet 2018 genomförs dessa i ett samarbete mellan Bengt Johansson, mig, och Institutet för mediestudier. För precis en vecka sedan släppte vi boken Valet 2022: Politiken, medierna och nyhetsagendan, där vi redovisar resultaten av den senaste undersökningen. I samband med detta ordnades ett seminarium, där jag och Bengt Johansson presenterade ett urval resultat, följt av kommentarer och en bredare diskussion om svensk politisk journalistik där Karin Petterson (Aftonbladet) och Mats Knutson (SVT) medverkade. Hela seminariet finns inspelat och kan ses här!
En del av resultaten har vi också diskuterat i en debattartikel i Dagens Nyheter och i en krönika i Borås Tidning. Temat för båda dessa är att en viktig slutsats vi drar av hur medierna bevakade valet 2022 är att medierna tog ett steg tillbaka och i hög grad lät de större riksdagspartierna sätta agendan. Det frågor som fick mest uppmärksamhet var lag och ordning, ekonomi, energi och invandring, samtliga frågor som drevs av de större partierna och framförallt av partierna till höger. Jämför vi hur mycket utrymme de politiska partierna fick med deras stöd i opinionsundersökningarna visar det också att medierna i hög grad speglade deras opinionsmässiga styrka. Det skiljer sig från tidigare valrörelser, där större partier brukar få lite mindre utrymme medan mindre partier brukar få lite större utrymme än vad deras stöd i opinionen visar.
En annan viktig och återkommande fråga handlar om mediernas politiska partiskhet. Som bekant är det många som brukar anklaga medierna för att vara partiska, framförallt till fördel för vänstern, samtidigt som en rad tidigare studier visar att det inte finns något som stödjer idén om en systematisk politisk partiskhet. I varje varje valrörelse finns det något eller några partier som gynnas respektive missgynnas av mediebilden, men det handlar om olika partier i olika valrörelser. Dessutom tenderar mediebilden av olika partier vara tämligen likartad i olika nyhetsmedier, oavsett vilken färg de har på ledarsidan. Båda dessa faktorer talar emot att det skulle finnas någon systematisk partiskhet.
Detsamma framkommer av den nya studien, vilket min medförfattare Bengt Johansson har skrivit mer om på sin blogg. För den som vill veta mer om resultaten kring vilka partier som gynnades respektive missgynnades under valrörelsen 2022 rekommenderas därför läsning av hans inlägg.
Sist men inte minst kan hela boken laddas ner gratis hos Institutet för mediestudier. Nästa gång det blir en debatt om hur svenska medier bevakar politiken hoppas jag att den har lästs av de som debatterar, så kanske det kan bli en debatt som präglas mer av evidens och mindre av löst (och partipolitiskt motiverat) tyckande.
En fråga som uppkommer med ojämna mellanrum är hur jag resonerar när det gäller att förena rollen som professor med att ta ställning politiskt. Ibland ställs frågan öppet och nyfiket, andra gånger ur ett kritiskt perspektiv som utgår från att man som professor inte får, eller bör, ta politisk ställning. Detta är en fråga som jag har funderat mycket över och som det kan finnas skäl att diskutera ur ett bredare och mer principiellt perspektiv.
Låt oss börja med att konstatera det självklara: självklart har forskare rätt att ta ställning politiskt. Vi är medborgare precis som alla andra, med samma rättigheter och skyldigheter. Frågan handlar därför mest om huruvida det är lämpligt.
Svaret på den frågan är tvådelat, där den första delen handlar om huruvida forskningen och dess kvalitet påverkas av om någon forskare tar ställning politiskt. En erfarenhet jag har gjort är att många som inte är insatta i hur forskning går till tror eller misstänker att så är fallet och i värsta fall att resultaten som presenteras påverkas av var en forskare står politiskt. Min bedömning är att det inte är särskilt vanligt inom samhällsvetenskapen (som jag kan bäst), men om eller när det sker är det ur mitt perspektiv inte bara olämpligt utan oacceptabelt. Forskning handlar om att utöka våra kunskaper om verkligheten och komma så nära sanningen som möjligt, och resultaten får därför aldrig styras av andra hänsyn.
Det leder till frågan: hur kan man som icke-akademiker eller akademiker i något annat ämne bedöma om en forskare låter forskningen påverkas av politiska åsikter. Ett svar på den frågan är: genom att studera hur forskaren publicerar sig och om och hur andra forskare inom fältet relaterar till forskaren i fråga. Vissa publiceringsformer är exempelvis utsatta för en hårdare inomvetenskaplig prövning än andra, och det som har högst status är att publicera sig i vetenskapliga tidskrifter som tillämpar double-blind peer review. Manuskript som skickas till sådana tidskrifter granskas av (vanligtvis) 2–4 experter inom ämnesområdet, där granskarna inte vet vilka författarna är och författarna inte vilka granskarna är. Syftet är att det enda som ska ha betydelse för vad som publiceras är den vetenskapliga kvaliteten. I sådana tidskrifter lyckas man inte publicera sig om manuskripten inte har hög kvalitet, även om det (som alltid) finns skillnader mellan tidskrifter när det gäller hur hård granskningen är. Vissa tidskrifter har högre status och är svårare att publicera sig i, andra har lägre (sedan finns det också predatory journals som låtsas vara riktiga vetenskapliga tidskrifter utan att vara det, men de räknas inte).
Liksom andra system är systemet med double-blind peer review är inte perfekt, men en mycket god regel är att forskare som ofta publicerar sig i vetenskapliga tidskrifter är skickliga forskare som inte låter sig påverkas av var de eventuellt står politiskt.
Därutöver kan man också kolla upp hur ofta forskaren ifråga är citerad av andra forskare. Även om det finns väldigt många faktorer som påverkar hur ofta någon citeras – däribland hur många andra som forskar på samma område och hur ”hett” forskningsområdet är, vilket land forskningen handlar om, och hur etablerad och välkänd en forskare är – är en enkel tumregel att många citeringar är ett tecken på att forskningen av andra forskare anses relevant, angelägen, och av hög kvalitet. Ett annat tecken på att en forskare har ett gott renommé är att hen ofta samarbetar med andra etablerade forskare.
Som tur är, är det lätt att kolla upp var en forskare publicerar sig och hur ofta hen är citerad. Det är bara att gå till Google Scholar och skriva in forskarens namn. De flesta etablerade forskare har en användarprofil på Google Scholar, som kommer först bland sökträffarna. Då får man information om bland annat vilka publikationer som hen har, var och när de publicerades, hur ofta de har citerats, och vilka de eventuellt har samförfattats med. Utifrån detta och min kunskap om mig själv hävdar jag med emfas att innehållet i min forskning eller de resultat jag kommer fram till aldrig påverkas av var jag står politiskt.
Men även om en forskare aldrig låter sin forskning påverkas av vare sig att hen har politiska åsikter eller tar ställning politiskt kan det anses vara olämpligt eftersom det riskerar att påverka förtroendet. Detta är en allvarligare invändning, eftersom den är korrekt. Jag är exempelvis övertygad om att det finns många som röstar på Sverigedemokraterna som inte har förtroende vare sig för mig som forskare eller de resultat jag kommer jag fram eftersom jag öppet har tagit ställning för invandring och mot SD. Eftersom jag också har tagit ställning mot att andra partier samarbetar med SD finns det säkert också en hel del borgerliga politiker och väljare som har lägre förtroende för mig och min forskning än vad de annars skulle ha. Omvänt finns det säkert politiker och väljare som står till vänster som har högre förtroende för mig och min forskning därför att de tycker att det är bra att jag i vissa frågor tar ställning politiskt.
Detta är uppriktigt en svår balansgång, eftersom jag vill att forskningen ska bedömas på sina egna meriter och utifrån dess vetenskapliga kvalitet – inte utifrån vilken politisk ställning jag tar. Jag har därför brottats mycket med frågan.
Till sist har jag ändå landat i att det finns situationer när tystnad inte är neutral, utan ett annat sätt att ta ställning. Det handlar om situationer när grundläggande värderingar och principer står på spel. Dit hör demokratin med dess olika beståndsdelar, dit hör humanismen och de mänskliga rättigheterna, och dit hör att politiken bör vara evidensbaserad.
Därför är det i dessa frågor – och bara dessa frågor – jag tar ställning politiskt. FÖR demokratin, för humanismen och de mänskliga rättigheterna, och för att den politiska debatten och beslutsfattandet ska vara baserad på vad forskning och annan fakta visar är sant. Och därmed MOT alla aktörer och förslag som inskränker, underminerar eller hotar demokratin, humanismen och de mänskliga rättigheterna, och mot användandet av falsk och missvisande information. För bara 6-7 år sedan var detta okontroversiellt, men sedan dess har mycket förändrats.
Men de flesta frågor tar jag inte ställning i. Dit hör bland annat ekonomisk politik, bostadspolitik, energipolitik, jordbrukspolitik eller skolpolitik. Liksom alla andra kan jag ha åsikter (även om jag ofta inte är säker på vad jag tycker i olika frågor), men de håller jag för mig själv. Sedan finns det frågor – jag tänker främst på klimatfrågan – där jag tar ställning för att debatten och beslutsfattandet bör vara baserat på vad forskning visar utan att ta ställning till konkreta förslag. För att klimatförändringarna ska kunna begränsas är det exempelvis nödvändigt med en mer effektiv politik för att minska utsläppen, men exakt vilka medel som är mest effektiva överlåter jag till dem som är experter inom det området att bedöma.
Rätt eller fel – det är ungefär så här jag resonerar. Andra forskare resonerar på andra sätt, och det finns många som inte vill ta ställning politiskt eftersom de befarar att det skulle minska förtroendet för dem. Det har jag all respekt för. Varje forskare får göra sina val. Jag har gjort mitt.
Frågan om vilken information människor tror respektive inte tror på är alltid central, och den har inte blivit mindre viktig i en tid där utbudet av falsk och missvisande information är större än någonsin och många människor uttrycker misstro även mot fakta där det finns en omfattande evidens kring som är rätt respektive fel.
Begreppet negativitetsbias har flera aspekter, bland annat att människor har en tendens både att uppmärksamma och komma ihåg negativ information i större utsträckning än positiv information. I artikeln undersöker vi om denna bias också påverkar i vilken utsträckning som människor bedömer att negativt gestaltad information är mer sann än positivt gestaltad information. Ett exempel på positivt gestaltad information skulle kunna vara att ”40 procent av världens ekosystem är oskadade” medan ett exempel på negativt gestaltad information skulle kunna vara ”60 procent av världens ekosystem är skadade”. Innebörden av båda påståendena är exakt densamma: enda skillnaden är om statistiken är positivt eller negativt gestaltad.
Studien bygger på ett enkätexperiment där människor fick ta del av 15 statistiska påståenden som handlar om klimatförändringar, vaccinering och invandring. För att göra en lång historia kort visar resultaten bland annat att människor upplever negativt gestaltad statistik som mer sann än positivt gestaltad statistik. När människor fick veta att statistiken kom från nyhetsmedierna försvagades sambandet något, men inte särskilt mycket. Däremot hade det betydelse om ifall den positivt gestaltade statistiken låg i linje med människors redan existerande åsikter: när den positivt gestaltade statistiken bekräftade människors åsikter försvagades negativitetsbiasen.
Med andra ord: generellt tycks människor lita mer på negativ än på positiv statistik, samtidigt som denna negativitetsbias ibland mildras av människors bekräftelsebias. Detta är centralt i en tid när många upplever att utvecklingen – i allmänhet eller på specifika områden – går åt fel håll. Ibland kan det stämma, men en sådan upplevelse kan också bottna i att negativ statistik upplevs som sannare än positiv statistik, oavsett den faktiska sanningshalten.
Under det senaste decenniet har frågan om mediernas förtroende blivit allt viktigare, både i stort och inom forskningen. Ett viktigt skäl är medieförtroendet i många länder har sjunkit, medan ett annat skäl handlar om att medierna utsätts för allt mer politiskt motiverad kritik. Det mesta av forskningen har dock fokuserat på människors förtroende för medier i allmänhet eller som institutioner, även om det i Sverige finns viktiga undantag. Jag tänker då främst på Ulrika Anderssons forskning om hur människors förtroende för medierna varierar beroende på vilket ämnesområde nyhetsbevakningen handlar om. Om detta kan man läsa mer i bland annat boken Misstron mot medierna.
I en ny forskningsartikel, precis publicerad av International Journal of Public Opinion Research, vidareutvecklar vi den här forskningen. Artikeln är skriven tillsammans med Yariv Tsfati, Elina Lindgren, Alyt Damstra, Hajo Boomgaarden och Rens Vliegenthart, och har titeln Going beyond general media trust: An analysis of topical media trust, its antecedents and effects on issue (mis)perceptions. I den undersöker vi fyra huvudfrågor: (a) hur förtroendet för medierna varierar beroende på vilket ämne den journalistiska bevakningen handlar om, (b) om förtroendet för mediernas bevakning av olika ämnen empiriskt kan särskiljas från allmänt medieförtroende, (c) om samma bakgrundsfaktorer har betydelse för att förklara människors allmänna och ämnesspecifika medieförtroende, samt (d) om effekterna av allmänt och ämnesspecifikt medieförtroende skiljer sig när det gäller i vilken utsträckning människor har korrekta verklighetsuppfattningar när det gäller fem frågor: invandring, brottslighet, GMO, vacciner och klimatförändringar.
I korthet visar resultaten att förtroendet för mediernas bevakning varierar beroende av ämnesområde, vilket ligger i linje med tidigare svensk forskning. Högst är det för mediernas bevakning av ekonomi och medicin, lägst för bevakningen av invandring och brottslighet. Detta gäller även efter kontroll för allmänt medieförtroende, vilket är viktigt att notera. Mer intressant är att resultaten också visar att sambanden mellan olika bakgrundsfaktorer och människors medieförtroende i flera fall skiljer sig åt beroende av om det handlar om allmänt eller ämnesspecifikt medieförtroende. Intressant och viktigt är också att resultaten visar att det finns samband mellan ämnesspecifikt medieförtroende och korrekta uppfattningar om verkligheten när det gäller samtliga frågor utom invandring, och att ämnesspecifikt medieförtroende förklarar mer i sammanhanget än allmänt medieförtroende.
Sammantaget pekar resultaten med andra ord på att det är viktigt att undersöka inte bara människors allmänna medieförtroende, utan också människors ämnesspecifika medieförtroende. Det gäller inte bara i sig, utan också om man är intresserad av vad som kan förklara människors medieförtroende och effekterna av detsamma vad gäller människors uppfattningar av verkligheten.
Tidigare i somras publicerade jag ett kapitel i den årliga SOM-antologin som handlar om förekomsten av en konspiratorisk läggning bland svenskarna och om olika faktorer som har samband med en konspiratorisk läggning. Parallellt har jag tillsammans med Elena Broda, Salma Bouchafra, Sofia Johansson, Gregor Rettenegger och Elina Lindgren arbetat med en liknande studie, fast baserad på en panelundersökning som genomförs inom ramen för det pågående forskningsprogrammet Knowledge Resistance: Causes, Consequences, Cures.
Titeln på artikeln, som nu har publicerats i European Journal of Communication, är Conspiracy thinking and the role of media use: Exploring the antecedents of conspiratorial predispositions. I den undersöker vi sambandet mellan en rad olika bakgrundsfaktorer och konspiratorisk läggning, med särskilt fokus på vilka samband som finns mellan människors medieanvändning och hur stark konspiratorisk läggning de har. Bland annat visar resultaten att det finns positiva samband mellan att luta åt höger ideologiskt och ideologisk extremism å ena sidan och konspiratorisk läggning å den andra. Även med hänsyn till det finns det ett relativt svagt samband med användning av sociala medier och ett starkt samband med användning av högeralternativa medier. Däremot finns det inget samband med användning av vänsteralternativa medier.
Med andra ord: de som använder högeralternativa medier har en starkare konspiratorisk läggning, även efter kontroll för ideologisk lutning och ideologisk extremism. Precis som när det gäller studien baserad på SOM-undersökningen är det dock oklart vad som är hönan respektive ägget. Handlar det om att användningen av högeralternativa medier förstärker en konspiratorisk läggning, eller handlar det om att människor med en konspiratorisk läggning söker sig till högeralternativa medier? Eller är sambanden ömsesidigt förstärkande? Detta planerar jag att undersöka närmare under de närmaste månaderna.
Under det senaste decennierna har konspirationsteorier blivit allt mer framträdande och problematiska. Två tydliga exempel är konspirationsteorierna om att det senaste amerikanska presidentvalet var riggat och den uppsjö konspirationsteorier som florerade kring coronapandemin. En viktig förklaring är de sociala och digitala medierna. De har gjort det enklare att sprida information om konspirationsteorier, och för de som tror på konspirationsteorier att hitta information som stödjer dem och likasinnade.
Att exponeras för information om konspirationsteorier är dock inte detsamma som att tro på dem. Tvärtom visar forskning att en viktig förklaring till varför vissa tror på specifika konspirationsteorier är att de har en starkare konspiratorisk läggning. Med det avses en starkare generell benägenhet att tro på konspirationsteorier.
Men vad utmärker de svenskar som har en starkare konspiratorisk läggning? Det är ämnet för ett nytt bokkapitel baserat på den senaste SOM-undersökningen, som jag också skriver om i en krönika i dagens Borås Tidning. Bokkapitlet är publicerat i den senaste SOM-antologin med titeln Du sköra nya värld, och har titeln Konspiratorisk läggning hos svenska folket. Av tabellen nedan framgår hur konspiratorisk läggning mäts, medelvärde plus andel som instämmer i respektive påstående.
Som framgår varierar det hur stor andel som instämmer i respektive påstående, men det är uppenbart att en betydande minoritet av svenskarna instämmer även i mer skarpt formulerade påståenden som att det finns hemliga organisationer som stor påverkan på politiska beslut och att händelser som till synes saknar samband ofta beror på hemliga aktiviteter.
För att undersöka sambanden mellan en konspiratorisk läggning och olika bakgrundsfaktorer skapade jag ett index utifrån påståendena ovan. De faktorer som ingår i analyserna är kön, ålder, utbildningsnivå, årsinkomst, vilken typ av ort man bor på, politiskt intresse, mellanmänsklig tillit, ideologiskt vänster-höger placering, partisympati, nöjdhet med demokratin samt medieanvändning.
För att göra en lång historia kort visar resultaten att en konspiratorisk läggning är starkare bland lågutbildade än bland högutbildade, politiskt ointresserade jämfört med mycket politisk intresserade, de med låg mellanmänsklig tillit jämfört med de som har en hög mellanmänsklig tillit, och bland de som är mycket missnöjda med hur demokratin fungerar. De visar också att en konspiratorisk läggning är starkare bland sympatisörer till SD och KD samt bland de som är högfrekventa användare av sociala medier och högeralternativa medier som Fria Tider och Nyheter idag. Detta gäller även efter kontroll för ideologiskt vänster-högerplacering, som inte har något signifikant samband med konspiratorisk läggning.
Med andra ord: de som sympatiserar med KD och SD och är högfrekventa användare av högeralternativa och i viss mån sociala medier har en starkare konspiratorisk läggning, och är därmed mer benägna att tro på specifika konspirationsteorier, än andra. Samtidigt kan man fråga sig vad som är hönan och ägget, inte minst när det gäller medieanvändningen. Det kan vara så att de med en starkare konspiratorisk läggning väljer att använda sig mer av högeralternativa medier (en selektionseffekt), och att användningen av dessa stärker den konspiratoriska läggningen (en medieeffekt) – eller både och. Detta är något jag planerar att undersöka närmare i kommande studier.
Public service har en stor betydelse i och för det svenska samhället, och det är därför både viktigt och naturligt att public service debatteras. Ett återkommande problem är dock att många i debatten inte skiljer mellan åsikter och fakta – och att olika åsikter ofta framställs som om de vore fakta. Ett typexempel är påståenden om att innehållet i public service är vänstervridet, trots att en rad studier visar att det inte finns forskningsmässigt stöd för det.
Något som dock kan vara lite svårt att bedöma ibland är om de som framför åsikter som om de vore fakta gör det därför att de inte känner till vad forskning och annan fakta visar – eller om de bortser från obekväm forskning och annan fakta trots att de känner till den. I det förra fallet kan det beskrivas som okunnighet, i det senare för kunskapsresistens.
Nu finns det dock en utmärkt möjlighet för de som vill veta vad forskning om public service. För cirka en vecka sedan släppte nämligen forskningscentret Nordicom boken Public service. En svensk kunskapsöversikt. Den är redigerad av Johannes Bjerling, och som titeln antyder är syftet med boken att på ett lättillgängligt och transparent sätt gå igenom vad forskning visar om public service på sex olika områden:
– Är public service medierna partiska, skrivet av Bengt Johansson
– Hur står sig public service förtroendekapital, av Ulrika Andersson och Marina Ghersetti
– Bidrar public service till bättre informerade medborgare, av Jesper Strömbäck och Adam Shehata
– Skiljer sig public service-mediernas journalistik från annan journalistik, av Anna Maria Jönsson
– Vad tycker medborgarna om public service, av Peter Jakobsson, Johan Lindell och Fredrik Stiernstedt
– Är public service ett hot mot dagspressens digitala affärsmodell, av Maria Norbäck och Jonas Ohlsson
Totalt innehåller boken 14 kapitel, skrivna av kommunikationsforskare, filosofer, psykologer och statsvetare. Bland mycket annat handlar de om vad kunskapsresistens är, olika typer av kunskapsresistens, olika faktorer som bidrar till kunskapsresistens och hur kunskapsresistens kan motverkas. Själv skriver jag bland annat om hur förändringarna av medielandskapen – inklusive det ständigt växande utbudet av medier och falsk och missvisande information – bidrar till kunskapsresistensen, men också ett kapitel som handlar om hur kunskapsresistens kan motverkas.
Och bäst av allt: boken är helt gratis (OPEN ACCESS) att ladda ner via förlagets hemsida! Förhoppningsvis ska den därför nå ut brett och nå inte bara forskare utan också politiskt aktiva, journalister och andra som intresserar sig för kunskapsresistens och dess orsaker, karaktär och konsekvenser.
I den liberala demokratin är fria och oberoende medier omistliga och en nödvändig förutsättning för att människor ska kunna informera sig om politik och samhälle. Samtidigt är det också viktigt att de används brett och att människor i allmänhet har förtroende för medierna och deras rapportering. Från vissa håll hävdas det dock att förtroendet för medierna är sjunkande, och senast idag hävdade företrädare för Folkets hus och parker på DN Debatt att medieförtroendet är ”förskräckande lågt”. Men stämmer det verkligen?
Igår presenterade jag en ny forskningsöversikt som handlar om detta och vars syfte är att (a) kartlägga och jämföra hur stort förtroendet för traditionella medier är i Europa, (b) diskutera vad vi vet om olika faktorers betydelse för att förklara människors medieförtroende, och (c) sammanfatta vad forskning visar om medieförtroendet i Sverige. Empiriskt bygger den på data från Eurobarometern 2016–2021 och den nationella SOM-undersökningen.
En av de övergripande slutsatserna är att det inte finns någon trend i riktning mot minskande förtroende för medierna, vare sig i Europa eller Sverige. Även om det fluktuerar något mellan åren är det påfallande stabilt på den aggregerade nivån. Om man jämför medieförtroendet för tv, radio och den tryckta pressen i Europa mellan 2016 och 2021 ökade det faktiskt i fler fall än det minskade.
En annan slutsats som kan dras är att medieförtroendet i Sverige både är stabilt och tillhör de högsta i Europa. Överlag finns ett mönster där medieförtroendet är högre i länder där medierna har ett större oberoende och mer självständiga från politiken än i länder där de är mer integrerade i politiken. I den senare typen av länder hänger dessutom det politiska förtroendet och medieförtroendet närmare samman.
Samtidigt finns det skillnader i medieförtroende mellan grupper, där tre faktorer framstår som särskilt viktiga: graden av politiskt intresse, användningen av olika medier, och (parti)politiska faktorer. Mer specifikt visar forskning att medieförtroendet är lägre bland dem som bär på populistiska attityder sympatiserar med högerpopulistiska partier och står längre till höger politiskt.
Mot den här bakgrunden är det missvisande att hävda att medieförtroendet i Sverige är sjunkande eller ”förskräckligt lågt”. Därmed inte sagt att det saknas varningstecken. Att medieförtroendet i Sverige så här långt har varit högt och stabilt behöver inte betyda att det kommer fortsätta att vara det.
Åtminstone ända sedan den så kallade flyktingkrisen har ett återkommande tema i den politiska debatten – inte minst på digitala och sociala medier – varit att Sverige är ett land som står inför eller har drabbats av någon form av systemkollaps eller som ett land i förfall och med enormt stora problem. Inte minst är det många på den politiska högerkanten som hävdar detta. Det är dessutom inte bara Sverigedemokrater, som i likhet med auktoritära högerpopulister i andra länder, försöker framställa situationen som om kris och kaos råder. I allt högre utsträckning hörs liknande tongångar från Moderater och Kristdemokrater. De återkommande SOM-undersökningarna visar samtidigt att det ända sedan 2015 varit en majoritet som svarar att de upplever att utvecklingen i Sverige går i fel riktning.
I viss utsträckning kan denna framställningen av Sverige som ett land med enormt stora problem ses som naturlig: i alla tider försöker oppositionen (oavsett färg) framställa utvecklingen som om den går åt fel håll medan regeringsparti(er) försöker framställa den som om den går i rätt riktning. Samtidigt är det viktigt att all politisk argumentation bygger på korrekta fakta och att skilja mellan åsikter och fakta. För att citera ett klassiskt citat av den amerikanske ambassadören och senatorn Daniel Patrick Moynihan: var och en har rätt till sina egna åsikter, men inte till sina egna fakta.
Frågan är därmed vad som är fakta, bortom den politiska kampen om verklighetsbilden. På uppdrag av tankesmedjan Futurion har jag undersökt detta, och idag presenterades resultaten i rapporten Bortom kampen om verklighetsbilden – Sverige i en internationell jämförelse. Rapporten bygger på en genomgång av totalt 49 internationellt jämförande index och rankingar som handlar om allt från demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, mänsklig utveckling, jämställdhet och social rättvisa till ekonomi, konkurrenskraft och företagande, ekologisk och socialt hållbar utveckling samt välmående och bidrag till världen. Samtliga har tagits fram av etablerade organisationer, och har en väsentlig fördel i en tid när debatten allt mer handlar om verklighetsbilden: inget av dessa index och rankingar har tagits fram för att gynna eller missgynna vare sig Sverige som land eller oppositionen alternativt regeringen. I den meningen är de helt oberoende av den svenska politiska debatten.
Resultatet är entydigt, och visar att Sverige återkommande rankas som ett av världens främsta länder. I sex index rankas Sverige som det främsta landet, i totalt 27 som ett av världens fem främsta länder, och i totalt 42 index som ett av världens tio främsta länder. Viktigt att också att notera den bredd som utmärker de rankingar där Sverige rankas som ett av världens främsta länder. Det är inte bara på något enskilt område Sverige rankas som ledande: på område efter område tillhör Sverige de främsta länderna.
Med andra ord finns det inget stöd för en politisk retorik som går ut på att framställa Sverige som ett land med enormt stora problem. Därmed inte sagt att problem saknas. Klimatförändringar och hur Sverige ska anpassa sig till ett förändrat klimat, den grova brottsligheten, brister inom skola, sjukvård och psykiatri, finansieringen av framtidens välfärdssystem, den åldrande befolkningen, en allt osäkrare omvärld, integrationen av invandrade, elförsörjningen och kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden är bara några av dessa. Inget av detta är dock unikt för Sverige: alla länder har problem.
Mot den här bakgrunden bör det ses som desinformation – falsk och/eller missvisande information – att påstå att Sverige skulle vara ett land i förfall, i en djup kris, med enormt stora problem. Likt all annan desinformation bör sådan desinformation bemötas med fakta, och fakta är att Sverige trots de problem som finns regelmässigt rankas som ett av världens främsta länder.
Jesper Strömbäck 