Jesper Strömbäck

Får några veckor skrev jag ett inlägg där jag tog upp påståendet att de svenska medierna är partiska i den politiska rapporteringen. Som framgick av det inlägget finns det inget forskningsmässigt stöd för den tesen. Åtminstone inte när det gäller rapporteringen om de politiska partierna under valrörelser. I varje valrörelse är det något eller några partier som gynnas respektive missgynnas, men det är olika partier som gynnas respektive missgynnas i olika valrörelser. Om medierna hade varit partiska borde resultaten ha visat att något eller några partier systematiskt gynnas eller missgynnas, men så är det inte.

Detta förhindrar inte att medierna på andra sätt, i bevakningen av olika sakfrågor eller när det gäller hur de gestaltar verkligheten, kan gynna eller missgynna något politiskt perspektiv. Flera debattörer har också lyft fram att kritiken mot medierna för deras partiskhet egentligen inte handlar om bevakningen av partierna utan om hur de beskriver eller gestaltar verkligheten. Eller för att citera Lars Anders Johansson:

Vad Strömbäck missar (eller snarare nämner i förbigående som ”vissa sakfrågor”) är att den relevanta kritiken mot nyhetsförmedlingen i allmänhet och mot Public Serviceföretagen i synnerhet inte har handlat om den partipolitiska bevakningen, utan om verklighetsbeskrivningen.

Den här debatten anknyter delvis till den debatt som initierades när Sakine Madon i mitten av januari skrev en krönika i Expressen där hon hävdade att ”Journalister vinklar för att inte gynna sd”, för att citera rubriken på krönikan. Grundtesen i krönikan är att journalister medvetet väljer att tona ner eller undvika vissa ämnen för att man inte vill gynna sd. Samtidigt visar en ny opinionsundersökning att 60 procent svarar ja på frågan ”Tror du att traditionell media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar”. Visserligen visar samma undersökning att det ”bara” är 43 procent som inte anser att medierna ger en rättvisande bild av samhället, vilket betyder att det är 17 procent som samtidigt anser att medierna medvetet vinklar nyheterna för att ge den bild av samhället som de föredrar och att medierna ger en rättvisande bild av samhället. Hur det är möjligt att få ihop de två åsikterna kan man fråga sig.

De här inläggen och den aktuella undersökningen väcker ändå två centrala frågor.

1. Utformas journalistiken medvetet på ett särskilt sätt för att gynna eller missgynna någon politisk inriktning eller ideologi?
2. Gynnas eller missgynnas någon politisk inriktning eller ideologi av hur journalistiken är utformad?

Viktigt att notera är att detta är två väsensskilda frågor. Att hävda att medierna medvetet gynnar någon särskild politisk inriktning eller ideologi är något helt annat än att hävda att någon särskild politisk inriktning eller ideologi gynnas av medierna och journalistiken. Viktigt att notera är också att tesen om att journalistiken medvetet utformas på ett särskilt sätt för att gynna eller missgynna någon politisk inriktning eller ideologi förutsätter en systematik i vilka som gynnas eller missgynnas.

Vad visar då forskningen? Ett första konstaterande är att medierna aldrig speglar verkligheten precis som den är. Det är egentligen rätt självklart: medan verkligheten är obegränsad är mediernas och nyheternas format alltid begränsade. Det innebär att journalistik i hög grad handlar om att välja och välja bort. Det gäller såväl vad nyheterna ska uppmärksamma som vilka ord, källor, fakta, vinklar etc. som ska användas. De möjliga nyheterna måste helt enkelt värderas.

Om detta handlar en tämligen omfattande forskning kring mediernas nyhetsvärderingar, nyhetsurval och det som kallas medielogiken. Om man ska sammanfatta denna forskning kan det, om än lite förenklat, göras i form av tio punkter (hämtade från Strömbäck, 2015. Se även Allern, 2002; Ghersetti, 2012; O’Neill & Harcup, 2009):

• Ju viktigare och mer relevant en möjlig nyhet upplevs vara, desto större är sannolikheten att nyhetsmedierna ska rapportera om den.
• Ju större publikens intresse för en möjlig nyhet anses vara, desto större är sannolikheten för att nyhetsmedierna ska rapportera om den.
• Ju mer en möjlig nyhet handlar om kända, statusfyllda eller mäktiga personer, organisationer eller nationer, desto större är sannolikheten att nyhetsmedierna ska rapportera om den.
• Ju närmare tidsmässigt, geografiskt och kulturellt en möjlig nyhet utspelar sig, desto större är sannolikheten att nyhetsmedierna ska rapportera om den.
• Ju mer en möjlig nyhet kan rapporteras med hjälp av berättartekniker som tillspetsning, förenkling, polarisering, konkretion, personifiering, intensifiering och stereotypisering, desto större är sannolikheten att nyhetsmedierna ska rapportera om den.
• Ju mer en möjlig nyhet passar mediernas format, desto större är sannolikheten att nyhetsmedierna ska rapportera om den.
• Ju mer nyhetskällor har subventionerat en möjlig nyhet så att den är billig att bevaka och passar medielogiken och nyhetsmediernas format, desto större är sannolikheten att nyhetsmedierna ska rapportera om den.
• Ju mer en möjlig nyhet passar de frågor, processer eller berättelser som redan befinner sig på nyhetsmediernas dagordningar, desto större är sannolikheten att nyhetsmedierna ska rapportera om den.
• Ju mindre krav en möjlig nyhet ställer på publikens förkunskaper samtidigt som den kan förväntas fånga människors intresse, desto större är sannolikheten att nyhetsmedierna ska rapportera om den.
• Ju mindre resurser i form av arbetstid, personal eller pengar det krävs för att bevaka eller granska en möjlig nyhet, desto större är sannolikheten att nyhetsmedierna ska rapportera om den.

Allt detta innebär att mediernas bilder – eller gestaltningar – av verkligheten i olika avseenden och i olika grader alltid skiljer sig från den verklighet som nyheterna handlar om. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. En viktig del av journalistikforskningen handlar därför om att undersöka journalistikens innehåll för att försöka hitta mönster och studera i vilken grad eller på vilka sätt som nyheterna avviker från verkligheten.

Ingenting av detta innebär dock att journalistiken medvetet utformas eller gestaltas på ett särskilt sätt för att gynna eller missgynna någon politisk inriktning eller ideologi eller att medierna ”medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar”. Oavsett om det handlar om public service eller andra medier. Undantaget gäller de medier som omfattas av radio- och TV-lagen, där den så kallade demokratiparagrafen slår fast:

Denna demokratiparagraf lyfter samtidigt fram att det finns ett annat undantag från regeln att journalistiken inte är färgad av ideologiska eller politiska värderingar. Vad det då handlar om är de kulturella och sociala normer som råder i ett samhälle och som omfattar nästan alla. Journalister är sällan extremister utan befinner sig i hög grad i de kulturella och sociala normernas mittfåra, och när det handlar om kulturella och sociala normer som omfattar nästan alla uppfattas de ofta(st) som självklara. Att demokrati, jämställdhet och utbildning är något positivt är några exempel på detta: att dödsstraff, barnaga och rasism är något negativt är andra exempel.

För att ytterligare belysa detta kan man utgå från medieforskaren Daniel Hallin (1986), som hävdar att man förenklat kan dela in frågor, företeelser och problem i tre olika sfärer: av konsensus, av legitima konflikter och av avvikelser. Frågor som befinner sig i sfären av konsensus är sådana där det finns en grundläggande enighet i samhället – åsikter, värderingar och företeelser som ingen eller få ifrågasätter. När journalister rapporterar om frågor eller händelser i den sfären känner de inget behov av att låta olika sidor komma till tals eller att vara ifrågasättande. Tvärtom reproducerar de den konsensus som råder genom att låta dessa värderingar genomsyra journalistiken som självklarheter. Journalistiken reproducerar konsensus också när det gäller sfären av avvikelser, om än på motsatt sätt. Frågor, värderingar eller personer i sfären av avvikelser ligger bortom sådant som det är legitimt att rapportera om; de får ingen plats i journalistiken just därför att de i samhället i stort är definierade som alltför avvikande.

Den sfär där medierapporteringen (och den politiska debatten) framför allt rör sig inom är sfären av legitima konflikter. Det mesta av nyhetsrapporteringen handlar om sådant som befinner sig inom sfären av legitima konflikter och det är inom denna sfär som journalister känner ett behov av att vara opartiska, att låta olika röster komma till tals, att vara kritiskt ifrågasättande mot källorna och att ge människor möjlighet att informera sig. Det är inom denna sfär som medierna och journalistiken favoriserar berättelser och gestaltningar som passar mediernas nyhetsvärderingar, format, berättartekniker etc.

Allt detta hänger samman med att vare sig medierna eller journalistiken existerar oberoende av samhället i övrigt. En framträdande modell för att analysera detta har formulerats av medieforskarna Pamela Shoemaker och Stephen Reese (2014), och enligt deras hierarkiska modell påverkas journalistikens innehåll av faktorer på fem nivåer:

Här tillåter jag mig att citera vad jag skriver i kapitlet Journalistikens nyhetsurval och nyhetsvärderingar i Handbok i journalistikforskning: ”Till att börja med påverkas det journalistiska innehållet av individerna inom medierna, bland annat journalister och redaktörer. Vilka som är journalister och andra verksamma inom medierna, liksom vilka normer och värderingar som de bär på, är därför viktigt. Deras betydelse för vad som blir nyheter ska dock inte överdrivas. Skälet är att journalister och andra medieaktörer inte är fria att agera som de vill. Hur de agerar i sina professionella roller påverkas i hög grad av etablerade rutiner och normer i nyhetsarbetet. Dessa påverkas i sin tur av medieorganisationerna och deras uppbyggnad, policys och mål. Samtidigt ingår olika medier i, och formar tillsammans med andra medier, en social institution, som verkar i samspel med andra sociala institutioner, exempelvis politiska institutioner. På den mest övergripande nivån påverkas medierna som institution av det sociala system som råder i ett land, vilket inbegriper summan av alla aktörer, organisationer och institutioner men också normer och värderingar i allmänhet och när det gäller olika aktörers, organisationers och institutioners funktioner och ansvar (Hallin & Mancini, 2004; Hanitzsch & Mellado, 2011).”

Av denna och annan forskning kan åtminstone fyra övergripande slutsatser dras. Den första slutsatsen är att journalistiken alltid, i olika grad, avviker från den verklighet som nyheterna handlar om. Den andra slutsatsen är nyheternas innehåll påverkas av en lång rad faktorer på olika analytiska nivåer, vilket samtidigt innebär att man landar fel om man tillmäter enskilda journalister eller medier och deras åsikter eller värderingar allt för stor betydelse. I hög grad är journalistiken en institution, präglad av djupt rotade journalistiska normer och värderingar. Till dessa journalistiska normer och värderingar hör att inte låta innehållet påverkas av de egna, personliga åsikterna och värderingarna. Den tredje slutsatsen är att journalistiken alltid är färgad av de sociala och kulturella normer som råder i ett samhälle och som omfattas av nästan alla. Det innebär samtidigt att frågor som det råder konsensus om, eller frågor som allmänt anses som avvikande och extrema, inte behandlas med samma journalistiska normer om saklighet och opartiskhet som frågor som befinner sig inom sfären av legitima konflikter. Den fjärde slutsatsen är att det inte finns något forskningsmässigt stöd för tanken att medierna och journalistiken medvetet gynnar någon särskild politisk ideologi eller riktning när det gäller alla de frågor som befinner sig inom sfären för legitima konflikter.

Att personer och organisationer som bär på mer extrema åsikter – åsikter som befinner sig inom sfären av avvikelser – hyser misstro mot medierna och anser att de inte behandlas på samma sätt som andra personer och organisationer mot den här bakgrunden kanske inte så konstigt. Så länge deras åsikter, givet de sociala och kulturella värderingarna i samhället i stort, anses extrema kommer de att behandlas annorlunda. Det handlar inte specifikt om svenska medier: gränserna mellan sfärerna av konsensus, legitima konflikter och avvikelser ser olika ut i olika länder men det finns inget land där dessa sfärer inte existerar.

Hur förhåller det sig då när det gäller frågor som befinner sig inom sfären för legitima konflikter, exempelvis skattefrågor, frågor som rör privata utförare av välfärdstjänster eller hur bostadsmarknaden kan eller bör reformeras? Är det så att journalistiken i bevakningen av dessa frågor systematiskt om än inte medvetet gynnar eller missgynnar någon särskild politisk inriktning? Stämmer det som en del borgerliga debattörer hävdar, att medierna i allmänhet eller public service i synnerhet systematiskt är ”vänstervridna”i bevakningen av dessa eller andra sakfrågor?

Ytterst är det en empirisk fråga, det vill säga att den inte går att besvara utan empiriska studier av hur olika medierna har bevakat och gestaltat olika specifika frågor. Min bedömning är ändå att det finns tämligen lite som talar för att medierna i allmänhet eller public service systematiskt skulle vara antingen höger- eller vänstervridna i bevakningen av olika frågor inom sfären av legitima konflikter. Det vore inte svårt att hitta exempel på enskilda artiklar och inslag som är ”vänstervridna” eller ”högervridna”, men det är något annat än att journalistiken systematiskt skulle vara vänstervriden eller högervriden.

Samtidigt vore det mycket välkommet med mer forskning kring hur medierna bevakar olika sakfrågor och om deras bevakning och gestaltningar har en slagsida åt något håll. För att fånga i vilken grad en eventuell slagsida är systematisk bör sådan forskning vara kvantitativ och omfatta såväl flera olika medier som flera olika sakfrågor och en längre tidsperiod. Anekdotisk bevisföring i all ära: vill man verkligen veta hur det ser ut i verkligheten räcker anekdotisk bevisföring inte långt.

Källor

Allern, Sigurd (2002). Journalistic and Commercial News Values. News Organizations as Patrons of an Institution and Market Actors. Nordicom Review 23(1/2), 137–152.

Ghersetti, Marina (2012). Journalistikens nyhetsvärdering. I Lars Nord & Jesper Strömbäck (red.), Medierna och demokratin. Lund: Studentlitteratur.

Hallin, Daniel C. (1986). The Uncensored War: The Media and Vietnam. Berkeley: University of California Press.

Hallin, Daniel C., & Mancini, Paolo (2004). Comparing Media Systems. Three Models of Media and Politics. New York: Cambridge University Press.

Hanitzsch, Thomas & Mellado, Claudia (2011). What Shapes the News around the World? How Journalists in Eighteen Countries Perceive Influences on Their Work. International Journal of Press/Politics 16(3), 404–426.

O’Neill, Deidre & Harcup, Tony (2009). News Values and Selectivity. I Karin Wahl-Jorgensen & Thomas Hanitzsch (red.), Handbook of Journalism Studies. New York: Routledge.

Shoemaker, Pamela J., & Reese, Stephen D. (2014). Mediating the Message in the 21st Century: A Media Sociology Perspective. New York: Routledge.

Strömbäck, Jesper (2015). Journalistikens nyhetsurval och nyhetsvärderingar. I Michael Karlsson & Jesper Strömbäck (red.), Handbok i journalistikforskning. Lund: Studentlitteratur.