Jesper Strömbäck

Ända sedan Internet började få sitt publika genomslag i mitten och slutet av 1990-talet har diskussionen om hur Internet och så kallade ”nya medier” kommer att påverka demokratin präglats av två skolor. Om än förenklat har ”utopisterna” stått mot ”dystopisterna”. Enligt utopisterna har Internet potentialen att bidra till omvälvande och för demokratin positiva förändringar. Eftersom Internet gör det möjligt för alla att publicera sig elektroniskt samtidigt som Internet till skillnad från de traditionella massmedierna möjliggör interaktiv kommunikation, hoppas och tror ”utopisterna” att Internet ska revolutionera demokratin genom att öka det demokratiska deltagandet, bredda och fördjupa den politiska debatten, och minska avstånden mellan de samhälleliga eliterna och folket. Mot dem står emellertid ”dystopisterna”, som menar att Internet i sig inte förändrar särskilt mycket när det gäller demokratin och dess sätt att fungera. De faktorer som påverkar om och i vilket utsträckning människor engagerar sig politiskt eller i debatten går enligt dem djupare än att de låter sig förändras annat än på ett ytligt plan av förändringar i kommunikationsteknologin. Om ”utopisterna” tror på radikala förändringar till följd av Internet och andra ”nya medier” tror ”dystopisterna” snarare på en evolutionär och tämligen långsam förändringsprocess där det mesta fortsätter vara ”business as usual”.

Samtidigt som forskningen hittills huvudsakligen gett ”dystopisterna” rätt, har motsättningen mellan de båda skolorna ofta varit ofruktbar. Ur det perspektivet är ”The Internet and Democratic Citizenship. Theory, Practice and Policy” (Cambridge University Press) av Stephen Coleman och Jay G. Blumler mycket välkommen. Av alla de böcker jag själv har läst på området hittills är detta den bok som lyckas bäst med att hitta en balans mellan de båda skolorna. Samtidigt som författarna hoppas och tror att Internet kan fördjupa och förstärka demokratin, inser de problemen och svårigheterna och att de faktorer som påverkar demokratin och dess sätt att fungera är mycket djupgående. De pekar också på att Internet och nya medier i sig knappast kan fördjupa och förstärka demokratin, om en sådan utveckling inte stöds politiskt och administrativt från olika politiska institutioner. Utifrån det lägger de fram ett antal förslag på reformer som skulle kunna bidra till att tillvara ta Internet och digitala mediers demokratiska potential.

Om man är intresserad av frågor som rör Internet, digitala medier och demokratin är detta en bok som starkt kan rekommenderas. Den erbjuder inga enkla lösningar, men den analyserar problemen med att använda Internet och digitala medier för att fördjupa demokratin på ett mycket initierat och nyansrikt sätt, och den pekar på möjliga vägar att använda dessa kommunikationsteknologier för att fördjupa och förstärka demokratin. Den visar också på en väg bort från den förenklade och ofruktbara debatten mellan ”utopister” och ”dystopister”. Genomgående är den dessutom mycket välskriven. Sammantaget gör det boken mycket läsvärd.

Det är relativt sällan som public relations historia och framväxt ges en framträdande plats i olika böcker, och ofta framstår det närmast som om public relations är ett relativt nutida fenomen. Som framgår av bland annat Scott M. Cutlips ”Public Relations History. From the 17th to the 20th Century” (Routledge, 1995) kan public relations rötter emellertid spåras mycket längre tillbaka i tiden.

I den här boken ligger fokus på tidsperioden från slutet av 1600-talet till början av 1900-talet, och Cutlip diskuterar och analyserar på ett intressant och bitvis målande sätt hur olika public relations-strategier och taktiker användes under bland annat USA:s kamp för frigörelse från det brittiska imperiet, kampen om den nya konstitutionen, det amerikanska inbördeskriget, och expansionen västerut. Olika pionjärer som John Beckley och Amos Kendall lyfts fram och får en framträdande plats.

En intressant notering är hur starkt kopplad framväxten av public relations var till politik. I nutida public relations-forskning ligger nästan allt fokus på den kommersiella sektorn, men av den här boken framgår tydligt att pionjärerna inom public relations en gång i tiden fanns i den politiska sfären. Det var först mot slutet av 1800-talet som public relations fick ett bredare genomslag i den kommersiella sektorn. I vilket fall, om man är intresserad av public relations historia och framväxt är detta en bok som kan rekommenderas.

I  Dagens Nyheter den 12 december skrev statsvetaren Björn Johnson en artikel på DN debatt som handlar om de etablerade partiernas och mediernas behandling av och strategier vad gäller Sverigedemokraterna. Grundbudskapet i artikeln är att Sverigedemokraterna gynnas när de etablerade partierna ”tar debatten” med Sverigedemokraterna och gör invandring och integration till en viktig politisk fråga, och när de får mycket uppmärksamhet av medierna.

Detta är en helt korrekt analys: om man utgår från tillgänglig forskning i statsvetenskap och politisk kommunikation som handlar om politisk strategi, väljarbeteende och mediernas effekter råder det inte mycket tvivel på att (a) partier gynnas när ”deras” frågor ligger högt på den politiska dagordningen; (b) att medierna har stor opinionspåverkan och att de partier – allt annat lika – som får stor uppmärksamhet i medierna gynnas av det; (c) att diskussioner kring sådant som kan komma att hända ökar sannolikheten att det som diskuteras faktiskt händer, det vill säga att spekulationer kring framtida händelseförlopp kan leda till självuppfyllande profetior; och (d) att högerextrema och invandrarfientliga partier inte kan stoppas av att de etablerade partierna närmar sig dem eller låter deras frågor dominera den politiska debatten. Björn Johnson har därför helt rätt i sin analys – oavsett vad man i övrigt anser om Sverigedemokraterna.

Det som kanske är mest intressant i det här sammanhanget är att Sverigedemokraterna har lyckats påverka många inom medierna till att tro att deras val handlar om att antingen ge Sverigedemokraterna uppmärksamhet eller att ”tiga ihjäl dem”. Det är dock en helt felaktig analys. Frågan för medierna handlar inte om att ”tiga ihjäl” eller uppmärksamma Sverigedemokraterna. Frågan handlar om ifall nyhetsvärderingen ska utgå från faktiska förhållanden idag eller spekulationer kring framtida händelseförlopp.

Om man utgår från situationen idag finns det få skäl att uppmärksamma ett parti som inte sitter i riksdagen och som saknar politisk makt, oavsett om det partiet heter Sverigedemokraterna, Junilistan, Feministiskt initiativ eller något annat. Att inte ge dessa partier uppmärksamhet i medierna och debatten handlar inte om att tiga ihjäl dem: det handlar om att basera nyhetsvärderingarna på faktiska förhållanden och vilka som har makt och inflytande att påverka människors verkligheter.

Om man utgår från spekulationer kring framtida händelseförlopp finns det fler skäl att uppmärksamma partier utanför riksdagen, eftersom det från tid till annan finns partier utanför riksdagen som kan ha chansen att komma in. Samtidigt bidrar en debatt och nyhetsförmedling som utgår från spekulationer kring möjliga framtida händelseförlopp att bidra till självuppfyllande profetior. En sådan debatt och journalistik lever i skuggan av framtiden istället för att fokusera på samtiden.

Journalistiskt är det alltid problematiskt: Journalistik handlar – och bör handla – om att sakligt, balanserat och utifrån verifierade fakta rapportera om sådant som faktiskt har hänt och som är viktigt och relevant. Journalistik bör inte handla om spekulationer om framtiden, oavsett vilket eller vilka partier eller händelseprocesser detta kan tänkas gynna eller missgynna. Den centrala frågan för medierna bör därför inte vara om de ska tiga ihjäl eller ge Sverigedemokraterna (eller något annat parti) uppmärksamhet. Den centrala frågan bör vara vad som faktiskt har hänt och som är sant och relevant och som människor behöver information om för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor.

”The Audacity to Win. The Inside Story and Lessons of Barack Obamas Historic Victory” (Viking, 2009) är skriven av David Plouffe, som var kampanjchef för Barack Obama under både primärvalen och presidentvalet 2008. Boken handlar om kampanjen – strategierna, taktikerna, människorna, hur man upplevde kampanjerna ”från insidan”, lärdomarna – och är både mycket spännande och intressant att läsa. Den är också mycket välskriven, och ger nya insikter och fakta som jag inte kände till sedan tidigare. Om man är intresserad av 2008 års amerikanska presidentvalskampanjer, eller av politiska kampanjer, politisk marknadsföring och politisk PR i allmänhet, är detta en bok som bör betraktas som obligatorisk läsning. För egen del tycker jag att det är en av de mest spännande böckerna jag har läst på länge.

I den amerikanska debatten finns det en bild av att rika personer framförallt röstar på Demokraterna, vilket Republikanerna brukar använda sig av för att hävda att Demokraterna är partiet för eliterna. Men finns det någon sanning bakom den bilden, och vilket är förhållandet mellan ekonomiska förhållanden på delstatsnivå och individnivå och hur människor röstar?

Detta är grundfrågan som undersöks i ”Red State, Blue State, Rich State, Poor State”, skriven av Andrew Gelman (Princeton University Press, 2008). I den visar författaren att det i stort är en myt att rika personer röstar på Demokraterna. Det är sant att rika delstater röstar Demokratiskt, men det är inte sant att rika personer gör det. Inom varje delstat – oavsett om den relativt sett är rik eller fattig – tenderar rikare personer att rösta Republikanskt.

Ekonomiska faktorer är självklart inte det enda som styr eller påverkar hur människor röstar, och författaren granskar en rad andra påståenden om varför människor röstar som de gör och undersöker vilket stöd det finns för dem. Resultatet är en mycket intressant bok, som dessutom är välskriven och förhållandevis lättillgänglig. Är man intresserad av varför amerikaner röstar som de gör är det en bok som kan rekommenderas.

Trots att det redan har publicerats rader av böcker kring Barack Obama och det amerikanska presidentvalet 2008 finns det fortfarande mycket som inte har sagts, beskrivits, analyserats, berättats. Det blir tydligt när man läser ”Renegade. The Making of a President” (Crown Publishers, 2009), skriven av Richard Wolffe, journalist på Newsweek och MSNBC. Det är en fantastiskt välskriven bok, och det var många gånger svårt att lägga den ifrån sig.

Till skillnad från andra böcker som jag har rekommenderat handlar den här boken inte i första hand om presidentvalet som sådant eller om kampanjstrategierna eller den politiska kommunikationen. Den handlar lika mycket eller mer om Obama själv: hans historia, personlighet, erfarenheter och upplevelser både före och under valkampanjerna. Tack vare att Wolffe fick följa med kampanjen på insidan, och att Obama ställde upp på en lång rad exklusiva intervjuer under både primärvalskampanjen mot Clinton och den slutliga valkampanjen mot McCain, kommer Wolffe mycket närmare både Obama och hans kampanj än andra böcker som jag har läst, med undantag för David Plouffe’s ”The Audacity to Win” (Viking books, 2009). Det ger boken en nästan oöverträffad närvaro och närhet till Obama och hans kampanj. Bokens litterära kvaliteter är också mycket högre än i andra böcker jag har läst om Obama och presidentvalet – med undantag endast för Obamas egna böcker.

Den här boken kan därför starkt rekommenderas alla som antingen är intresserade av Barack Obama som person eller politiker, eller de amerikanska presidentvalskampanjerna 2008.

Att politiker inte går att lita på och att de bryter mot sina vallöften är en vanlig uppfattning, att döma av olika enkätundersökningar i både Sverige och andra länder. Vad färre vet är att detta av allt att döma är en myt. Faktum är nämligen att både svensk och internationell forskning på området visar att politiker i regel håller en klar majoritet av de löften som ställs ut i valmanifest och handlingsprogram. Detta framkommer av Elin Naurins nya bok och avhandling, ”Promising Democracy. Parties, Citizens and Election Promises” (Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet). I den har hon bland annat undersökt i vilken utsträckning de socialdemokratiska regeringarna 1998-2002 och 2002-2006 uppfyllde sina vallöften, och kommer fram till att 89 procent av deras vallöften uppfylldes helt eller delvis.

Med andra ord finns det inget egentligt stöd för tesen att politiker inte håller sina vallöften, även om kraftiga majoriteter enligt olika mätningar visar att svenskarna tror att politiker är löftesbrytare. Detta leder till vad Naurin kallar löftesparadoxen, vilken hon sedan undersöker och försöker förklara i boken. Utan att gå allt för djupt in i resultaten visar de inte bara att det råder en motsats mellan ”verkligheten” (i vilken grad politiker uppfyller sina vallöften) och människors bild av ”verkligheten” (myten att politiker är löftesbrytare), utan också att löften kan definieras på många olika sätt, och att människor tenderar att tolka uttalanden och förslag som löften trots att det inte är så de framställs i valmanifest och liknande dokument. Med andra ord; när människor hävdar att politiker inte håller sina löften tenderar de att utgå från en vidare, ibland mycket vidare, definition av löften än vad både forskare och politiker gör.

Överlag är detta en mycket intressant och läsvärd bok, och den kan rekommenderas till såväl politiker (som omotiverat ofta anklagar varandra för att bryta löften) som journalister (som – även om det inte ingår i undersökningen – ofta framställer politiker som om deras vallöften inte går att lita på) och medborgare (som omotiverat ofta tror att politiker inte går att lita på). Kan man spräcka myten att politiker inte går att lita på vore det en välgärning. Om det är något jag saknar i boken är det annars att den inte undersöker hur medierna och journalistiken framställer frågan om politikers vallöften och om de går att lita på, men jag förstår samtidigt att man måste göra avgränsningar. Det ska därför inte ses som kritik mot boken, utan snarare som ett förslag till vidare forskning.