Ända sedan Internet började få sitt publika genomslag i mitten och slutet av 1990-talet har diskussionen om hur Internet och så kallade ”nya medier” kommer att påverka demokratin präglats av två skolor. Om än förenklat har ”utopisterna” stått mot ”dystopisterna”. Enligt utopisterna har Internet potentialen att bidra till omvälvande och för demokratin positiva förändringar. Eftersom Internet gör det möjligt för alla att publicera sig elektroniskt samtidigt som Internet till skillnad från de traditionella massmedierna möjliggör interaktiv kommunikation, hoppas och tror ”utopisterna” att Internet ska revolutionera demokratin genom att öka det demokratiska deltagandet, bredda och fördjupa den politiska debatten, och minska avstånden mellan de samhälleliga eliterna och folket. Mot dem står emellertid ”dystopisterna”, som menar att Internet i sig inte förändrar särskilt mycket när det gäller demokratin och dess sätt att fungera. De faktorer som påverkar om och i vilket utsträckning människor engagerar sig politiskt eller i debatten går enligt dem djupare än att de låter sig förändras annat än på ett ytligt plan av förändringar i kommunikationsteknologin. Om ”utopisterna” tror på radikala förändringar till följd av Internet och andra ”nya medier” tror ”dystopisterna” snarare på en evolutionär och tämligen långsam förändringsprocess där det mesta fortsätter vara ”business as usual”.

Samtidigt som forskningen hittills huvudsakligen gett ”dystopisterna” rätt, har motsättningen mellan de båda skolorna ofta varit ofruktbar. Ur det perspektivet är ”The Internet and Democratic Citizenship. Theory, Practice and Policy” (Cambridge University Press) av Stephen Coleman och Jay G. Blumler mycket välkommen. Av alla de böcker jag själv har läst på området hittills är detta den bok som lyckas bäst med att hitta en balans mellan de båda skolorna. Samtidigt som författarna hoppas och tror att Internet kan fördjupa och förstärka demokratin, inser de problemen och svårigheterna och att de faktorer som påverkar demokratin och dess sätt att fungera är mycket djupgående. De pekar också på att Internet och nya medier i sig knappast kan fördjupa och förstärka demokratin, om en sådan utveckling inte stöds politiskt och administrativt från olika politiska institutioner. Utifrån det lägger de fram ett antal förslag på reformer som skulle kunna bidra till att tillvara ta Internet och digitala mediers demokratiska potential.

Om man är intresserad av frågor som rör Internet, digitala medier och demokratin är detta en bok som starkt kan rekommenderas. Den erbjuder inga enkla lösningar, men den analyserar problemen med att använda Internet och digitala medier för att fördjupa demokratin på ett mycket initierat och nyansrikt sätt, och den pekar på möjliga vägar att använda dessa kommunikationsteknologier för att fördjupa och förstärka demokratin. Den visar också på en väg bort från den förenklade och ofruktbara debatten mellan ”utopister” och ”dystopister”. Genomgående är den dessutom mycket välskriven. Sammantaget gör det boken mycket läsvärd.