Att politiker inte går att lita på och att de bryter mot sina vallöften är en vanlig uppfattning, att döma av olika enkätundersökningar i både Sverige och andra länder. Vad färre vet är att detta av allt att döma är en myt. Faktum är nämligen att både svensk och internationell forskning på området visar att politiker i regel håller en klar majoritet av de löften som ställs ut i valmanifest och handlingsprogram. Detta framkommer av Elin Naurins nya bok och avhandling, ”Promising Democracy. Parties, Citizens and Election Promises” (Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet). I den har hon bland annat undersökt i vilken utsträckning de socialdemokratiska regeringarna 1998-2002 och 2002-2006 uppfyllde sina vallöften, och kommer fram till att 89 procent av deras vallöften uppfylldes helt eller delvis.

Med andra ord finns det inget egentligt stöd för tesen att politiker inte håller sina vallöften, även om kraftiga majoriteter enligt olika mätningar visar att svenskarna tror att politiker är löftesbrytare. Detta leder till vad Naurin kallar löftesparadoxen, vilken hon sedan undersöker och försöker förklara i boken. Utan att gå allt för djupt in i resultaten visar de inte bara att det råder en motsats mellan ”verkligheten” (i vilken grad politiker uppfyller sina vallöften) och människors bild av ”verkligheten” (myten att politiker är löftesbrytare), utan också att löften kan definieras på många olika sätt, och att människor tenderar att tolka uttalanden och förslag som löften trots att det inte är så de framställs i valmanifest och liknande dokument. Med andra ord; när människor hävdar att politiker inte håller sina löften tenderar de att utgå från en vidare, ibland mycket vidare, definition av löften än vad både forskare och politiker gör.

Överlag är detta en mycket intressant och läsvärd bok, och den kan rekommenderas till såväl politiker (som omotiverat ofta anklagar varandra för att bryta löften) som journalister (som – även om det inte ingår i undersökningen – ofta framställer politiker som om deras vallöften inte går att lita på) och medborgare (som omotiverat ofta tror att politiker inte går att lita på). Kan man spräcka myten att politiker inte går att lita på vore det en välgärning. Om det är något jag saknar i boken är det annars att den inte undersöker hur medierna och journalistiken framställer frågan om politikers vallöften och om de går att lita på, men jag förstår samtidigt att man måste göra avgränsningar. Det ska därför inte ses som kritik mot boken, utan snarare som ett förslag till vidare forskning.