Den svenska valutgången och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har inte bara diskuterats, väckt uppmärksamhet och skakat om i Sverige, utan även utomlands. Häromdagen publicerade exempelvis New York Times en nyhetsanalys om detta, under rubriken Political Earthquake Shakes Up Sweden. Den är intressant och värd att läsa, både i sig och för att den kan ha betydelse för hur amerikaner uppfattar den svenska valutgången.
Även om vi inte vet säkert ännu tyder mycket på att det publicerades fler opinionsmätningar under valrörelsen 2010 än någonsin tidigare. Samtidigt diskuterades opinionsmätningarnas betydelse mer än under tidigare valrörelser. Den stora frågan, nu när valet är över, är hur de olika opinionsinstituten egentligen klarade sig. Vilket opinionsinstitut lyckades komma närmast valresultatet, och vilket opinionsinstitut lyckades sämst?
För att undersöka detta har jag jämfört den senaste opinionsundersökningen från respektive opinionsinstitut med valresultatet och räknat ut den genomsnittliga procentavvikelsen. I nästan samtliga fall lyckades de olika opinionsinstituten träffa väldigt rätt när det gäller något enskilt parti, men viktigare är hur bra de i genomsnitt lyckades.
När det gäller hur bra opinionsinstituten var på att fånga valresultatet på partinivå visar resultatet visar att Synovate, som genomförde opinionsundersökningarna åt Dagens Nyheter, lyckades bäst, och att United Minds, som genomförde opinionsundersökningarna åt Aftonbladet, lyckades sämst. Medan det är ganska jämnt i toppen avviker United Minds tydligt i botten, och det finns skäl för både dem och Aftonbladet som anlitade dem att se över sina metoder. Den genomsnittliga procentavvikelsen på partinivå för de olika opinionsinstituten var följande:
Skop: 0,92 procent
Novus: 0,77 procent
Demoskop: 0,72 procent
Sifo: 0,74 procent
Synovate: 0,66 procent
United Minds: 1,36 procent
Om man istället för att undersöka den genomsnittliga procentavvikelsen på partinivå studerar den genomsnittliga procentavvikelsen för de båda blocken visar resultatet följande:
Skop: 0,3 procent
Novus: 0,4 procent
Demoskop: 1,6 procent
Sifo: 1,1 procent
Synovate: 0,5 procent
United Minds: 1,3 procent
Medan Synovate lyckades bäst på partinivå lyckades Skop bäst på blocknivå. I det senare fallet är dock skillnaderna mellan Skop, Novus och Synovate mycket små, och samtliga har anledning att känna sig nöjda. De som lyckades sämst var Demoskop och, återigen, United Minds.
Vad detta visar är framförallt två saker. För det första, olika opinionsinstitut var olika bra på att fånga opinionen i valrörelsens slutskede. För det andra, opinionsmätningar är inte samma sak som valresultat. Det har sagt otaliga gånger under valrörelsen, men med tanke på all den uppmärksamhet som medierna riktar mot opinionsmätningarna förtjänar det att sägas igen. Och igen. Och igen.
Valet är över, och på många håll är besvikelsen stor. I sina första kommentarer sade Mona Sahlin att det inte fanns några vinnare i valet, och även om det är en retorisk överdrift är förlorarna fler än vinnarna. Av de etablerade riksdagspartierna förlorade fem av sju, och samtidigt som den borgerliga alliansen vann över de rödgröna nåddes inte målet om egen majoritet. Till detta kommer att Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen, något som samtliga övriga partier ser som en förlust.
Den största förlusten gjorde socialdemokraterna, som gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande. Om detta skrev Ulf Bjereld en intressant analys på Newsmill igår kväll. Att de fortfarande är Sveriges största parti är möjligen en liten tröst, men det blir allt mer uppenbart att socialdemokraterna håller på eller redan har förlorat sin särställning och hegemoniska position i svensk politik. Det är lika uppenbart att moderaterna är på god väg att etablera sig på en nivå där de är jämnstora med socialdemokraterna. Att den borgerliga regeringen nu kommer att styra landet under fyra år ökar sannolikheten att Sverige kommer att förändras på ett sätt som inte går att återställa. Sverige är på god väg att upphöra att vara ett land där socialdemokratiska tankefigurer utgör normen och allt annat undantag.
Frågan är vad Sverige istället är på väg till, och hur sverigedemokraternas inträde i riksdagen kommer att påverka svensk politik under de kommande åren. Mardrömssituationen vore om de, likt Danskt Folkeparti i Danmark, tillåts få ett stort inflytande över den politiska dagordningen och regeringspolitiken. Det är långtifrån säkert att så kommer att ske, och vi vet väldigt lite om hur sverigedemokraterna med dess nya riksdagsledamöter kommer att agera och klara sig i en situation där kraven ställs högre och där de kommer att utsättas för mycket mer granskning än tidigare.
Nyckeln ligger samtidigt hos både alliansregeringen och de rödgröna oppositionspartierna. Ansvaret för att inte låta sverigedemokraterna få inflytande över regeringspolitiken ligger hos alliansregeringen; ansvaret för att inte blockera regeringspolitiken fullständigt och i samarbete med sverigedemokraterna ligger hos den rödgröna oppositionen. Förhoppningsvis kommer båda sidor ha förmågan att arbeta konstruktivt för att säkerställa att sverigedemokraterna inte får något inflytande och att Sverige kan styras effektivt. Det blir en utmaning för båda sidor.
Som alltid efter ett val finns det många frågor att analysera; frågor som handlar om varför det gick som det gick, hur mediernas bevakning egentligen såg ut och vilken betydelse den hade, hur partierna bedrev sina kampanjer och hur effektiva de var, vilka som röstade på vilka partier och varför, och så vidare. Så här dagen efter en lång kväll och natt är det för tidigt att komma med riktigt genomtänkta analyser, och det kommer att dröja innan resultaten av olika forskningsprojekt är klara. Samtidigt vet vi att frågorna i sinom tid kommer att kunna besvaras: en mängd forskningsprojekt har genomförts vid olika universitet i Sverige, och det ska bli mycket intressant att ta del av resultaten.
Nu har jag varit och röstat, vilket känns mycket bra! Rätten att rösta i fria och hemliga val tas ofta för given, men är en rättighet som ofta förnekas runt om i världen och som vi bör vara tacksamma över – och använda. För egen del röstade jag i det här valet på ett parti i kommun- och riksdagsvalet och ett annat parti i landstingsvalet, och sällar mig därmed till de så kallade röstsplittrarna som röstar på olika partier i olika val. Till skillnad från tidigare val väntade jag även in i det sista innan jag slutligen bestämde mig, eftersom jag ville höra de sista debatterna innan jag tog det slutliga beslutet.
Det ska bli spännande att följa valvakan i TV ikväll! Med tanke på den stora mängden osäkra och rörliga väljare kan mycket ske in i det sista, och olika undersökningar tyder på att många kan tänka sig att taktikrösta. Det kan få betydelse för valresultatet. Förutom att det ska bli spännande att se vad själva valresultatet blir ska det bli spännande att se hur träffsäkra opinionsmätningarna har varit. Det är nog inte bara många partiaktiva som idag är nervösa, utan även många opinionsinstitut.
Det som samtidigt känns mest viktigt för mig är att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen. De flesta opinionsmätningar tyder på att de kommer att lyckas, men samtidigt är det svårare att bedöma hur träffsäkra opinionsmätningar är när det handlar om mer extrema partier jämfört med de vanliga partierna. Å ena sidan är det tänkbart att många säger att de tänker rösta på Sverigedemokraterna för att skicka en signal till de etablerade partierna, utan att de faktiskt röstar på partiet när det gäller. Å andra sidan är det också tänkbart att många skäms för att säga att de tänker rösta på Sverigedemokraterna, och att deras stöd därför är större än vad opinionsmätningar antyder. Samtidigt är det osäkert hur stort valdeltagandet kommer att bli i de grupper som Sverigedemokraterna framförallt hämtar stöd från.
Om några timmar vet vi svaret.
Idag skriver professor Kent Asp en mycket intressant och läsvärd artikel på DN Debatt, där han redovisar nya forskningsresultat om hur medierna bevakat årets valrörelse. Förhoppningsvis kan den artikeln leda till att fakta får större tyngd i den ibland konspirationsteoretiskt präglade debatten om mediernas partiskhet.
Det övergripande resultatet är att de rödgröna och Mona Sahlin har fått en mer negativ bevakning än alliansen och Fredrik Reinfeldt. Båda blocken har uppmärksammats ungefär lika mycket, men andelen negativt vinklade artiklar har varit större för de rödgröna och Sahlin än alliansen och Reinfeldt. Bland annat skriver Asp:
43 procent av artiklarna i de fem tidningarna om de rödgröna hade en negativ vinkling. Motsvarande andel för alliansen är 27 procent. Skillnaden mellan statsministerkandidaterna är större – 53 procent negativt vinklade artiklar för Mona Sahlin mot 30 procent för Fredrik Reinfeldt. Positivt vinklade artiklar om Sahlin är mycket få, men de är inte särskilt många om Reinfeldt heller. Medierna har inte på samma sätt som 2006 varit Reinfeldts medspelare.
De medier som ingår i undersökningen är Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen, och i tidigare val har det övergripande mönstret varit att partierna och regeringsalternativen uppmärksammats på ungefär samma sätt i olika medier. I år avviker emellertid Expressen, på ett sätt som inte har förekommit i tidigare val. Med Asps ord:
Men skillnaden är stor mellan olika tidningar. Expressen ger på sina nyhetssidor den klart mest negativa bilden av de rödgröna – tre av fyra artiklar vinklade på Sahlin är starkt negativa. Expressen skiljer sig inte enbart från de andra tidningarna i tendens, utan också genom rapporteringens stora omfattning och starka fokusering på Mona Sahlin. Något liknande har jag inte sett i de nio tidigare val jag har undersökt.
Detta är intressant, och kommer säkert tolkas av de som står till vänster som om de får vatten på sin kvarn. Vad gäller övriga tidningar skriver Asp att Göteborgs-Posten har den mest balanserade bevakningen, följt av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, och att Dagens Nyheter har ”den minst vinklade nyhetsjournalistiken om Mona Sahlin”.
Vid sidan av detta konstaterar Asp också att ”Sällan har opinionsmätningar varit så många och duggat så tätt som i årets val”, vilket väcker den centrala frågan om sambandet mellan mediebilden av partierna och opinionsmätningarna. Har den stora mängden opinionsmätningar bidragit till den negativa mediebilden av de rödgröna och Sahlin, eller är andelen negativt vinklade artiklar om dem lika stor i artiklar som behandlar sakfrågor som i artiklar som handlar om opinionsmätningar och det politiska spelet? Samma fråga, fast omvänt, gäller mediebilden av alliansen och Reinfeldt.
Den frågan, liksom frågan om vilka andra faktorer som har bidragit till mediebilden av partierna i detta val, förtjänar att undersökas vidare. Så kommer också att ske. Jag håller själv på med en undersökning som bland annat handlar om detta, och i avslutningen av sin artikel skriver Asp:
Resultaten från tidigare analyser har jag sammanfattat i tre enkla teser: (1) mediebilden gynnar eller missgynnar alltid något parti, (2) mediebilden bestäms inte enbart av journalister, den bestäms också av partierna och deras inbördes kamp om väljarna, och (3) mediebilden påverkar partiernas framgångar och motgångar i valet. Hur väl passar då årets medievalrörelse in i detta generella mönster? Den första tesen får som framgått stöd. Den andra tesen återstår att analysera. Är den negativa mediebilden av Mona Sahlin ett resultat av en förutsägbar medielogik, eller bestämd av journalister i en borgerligt dominerad press, eller har hennes politiska motståndare lyckats i sin strategi att sätta allt ljus på en partiledare med förtroendeproblem? Eller är det Mona Sahlin själv och socialdemokraternas vägval som lagt grunden för mediebilden?
I veckan som gick fick annars en artikel på Aftonbladet Kultur, skrivet av nätverket Den allierade journalisten som har en blogg med samma namn, stor uppmärksamhet när den anklagade medierna för att gå alliansens ärenden. Uppmärksamheten handlade inte bara om själva innehållet i artikeln, utan också om att den publicerades anonymt. Idag rapporterar Makthavare.se emellertid att bakom Den allierade journalisten står vänsterlobbyisten Pontus Björkman:
Makthavare.se kan avslöja att det inte är en journalist som står bakom bloggen ”Den allierade journalisten” utan vänsterlobbyisten Pontus Björkman. Björkman är till vardags pressekreterare på Latinamerikagrupperna och kontaktperson för valkampanjen Global Rättvisa Nu som har samlat delar av miljö- och solidaritetsrörelsen. Björkman, som befinner sig på semester, bekräftar i kväll i ett sms till Makthavare.se att han ”samordnar bloggen och har bidragit till artikeln”.
Frågan är hur mycket uppmärksamhet artikeln och bloggen hade fått om det varit känt för alla att den drivs av något som uttalat står till vänster politiskt snarare än ett nätverk av journalister.
Igår hölls partiledardebatten i TV4, och åsikterna om den är många. För egen del tycker jag att det var en av de mest hätska och röriga partiledardebatter jag sett. Även om jag inte vet säkert tror jag aldrig att det har förekommit lika många anklagelser om lögn i en svensk partiledardebatt tidigare, och att partiledarna avbrutit och försökt överrösta varandra lika mycket som igår. TV4:s försök att göra debatten roligare tycker jag också föll platt, och sammantaget tycker jag därför att debatten blev en klar besvikelse. Jag hoppas därför att den avslutande partiledardebatten i SVT ikväll blir betydligt bättre: mer saklig, mer informativ, och mer användbar för väljare som söker information som kan hjälpa dem att bestämma sig för vilka de ska rösta på.
När det bara är två dagar kvar till valet är det fortfarande många som inte har bestämt sig, och det är fortfarande osäkert på om Sverigedemokraterna kommer att komma in i riksdagen eller inte. För egen del hoppas jag att de inte gör det. Sverigedemokraterna är och förblir ett nationalistiskt, högerpopulistiskt parti som präglas av främlingsfientlighet och som spelar på människors främlingsrädsla, och sådana partier tycker jag inte hör hemma i Sveriges riksdag. Det är den enda politiska ställning som jag tar, och tänker ta, i den här valrörelsen.
I det sammanhanget är en ledarartikel som Martin Ahlqvist skrev i senaste Fokus mycket läsvärd. I den argumenterar han inte bara mot Sverigedemokraternas politik, utan också för vikten av att våga ta ställning. I det håller jag helt med honom. Även Gellert Tamas artikel ”För Sverigedemokraterna är Zlatan inte svensk” i Dagens Nyheter idag är mycket läsvärd och kan starkt rekommenderas. Hur valet i övrigt än går på söndag hoppas jag verkligen att Sverige även fortsättningsvis kommer att vara ett land utan något främlingsfientligt och nationalistiskt parti i riksdagen.
Nu har det senaste numret av tidskriften The International Communication Gazette publicerats online. I det medverkar Daniela Dimitrova från Iowa State University och jag själv med artikeln ”Exploring semi-structural differences in television news between the United States and Sweden”. För att citera artikelns abstract handlar den om följande:
The purpose of this study is to explore differences in television news format and news framing between the US and Sweden. The study focuses on the news programs broadcast by the top three television networks in the US and the top two public service channels and the leading commercial television channel in Sweden: CBS Evening News, NBC Nightly News and ABC World News, and Rapport, Aktuellt and TV4 Nyheterna, respectively. Using the most different systems design, the content analysis reveals significant differences between the two countries across a number of important variables: amount of domestic vs foreign news coverage, level of journalistic visibility, length of politicians’ sound bites, attribution of responsibility and thematic vs episodic framing of the news. The discussion addresses the possible causes for these cross- cultural differences as well as the potential implications for news audiences in both countries.
Detta blir, om jag minns rätt, den sjunde artikeln Daniela och jag publicerar tillsammans. Att den kom nu passar särskilt bra, eftersom Daniela just nu är i Sundsvall för att under en månad följa valkampanjen och för att vi ska få bättre möjligheter att arbeta tillsammans kring olika projekt. Det känns mycket kul, och förhoppningsvis ska vi få mer tid att arbeta kring olika projekt när valdagen är över och saker och ting börjar lugna ner sig något.
Så har ännu en ny opinionsmätning publicerats. Den här gången är det Svenska Dagbladet som redovisar den senaste Sifo-undersökningen. Enligt den leder den borgerliga alliansen med 51,7 procent mot de rödgrönas 42,0 procent. Skillnaden mellan blocken är statistiskt signifikant, och för de rödgröna markerar detta ännu en dålig nyhet. Ser man till de enskilda partierna är två förändringar statistiskt säkerställda: en minskning med 2,6 procent för miljöpartiet och en ökning med 2,2 procent för kristdemokraterna.
Det är nu mycket svårt att se vad som skulle kunna förändra valrörelsens dynamik på ett sätt som leder till att den borgerliga alliansen förlorar och de rödgröna vinner regeringsmakten, även om vi vet att cirka en tredjedel bestämmer hur de ska rösta först under sista veckan. Förändringar kan därför ske, inte minst när det gäller de enskilda partierna. Frågan om ifall sverigedemokraterna kommer in i riksdagen är också fortfarande öppen. Valet är därför på inget sätt avgjort.
Dessutom kvarstår åtminstone två medierade händelser som kan få betydelse. Det handlar för det första om debatten mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i Sveriges Television ikväll, och för det andra om den avslutande partiledardebatten i SVT på fredag. Det ska bli mycket spännande att se dessa debatter, och om de får någon effekt på opinionen och valresultaten. Givet tidigare forskning – framförallt utomlands men i viss utsträckning också i Sverige – vet vi att partiledardebatter kan få betydande effekter, men det är inte alltid de har det. Det återstår att se om de två debatterna i SVT kommer att befästa eller förändra opinionsläget och utsikterna för partierna inför valdagen.
Mitt i valrörelsen när diskussionen om mediernas bevakning av partierna – och huruvida de rödgröna eller alliansen gynnas av mediebevakningen – har varit som hetast läste jag ut den nyutkomna boken When Politicians Attack. Party Cohesion in the Media av Tim Groeling (Cambridge University Press, 2010). Det är en mycket intressant bok som handlar om samspelet mellan politiska strategier och mediernas nyhetsvärderingar och bevakning av politik.
Särskilt fokus ligger på mediernas intresse för och fokus på konflikter och hur det samspelar med politiska strategier beroende av om samma parti eller olika partier innehar presidentposten och majoriteten i den amerikanska senaten och representanthuset. Detta kopplas till partiernas behov av – och svårigheter – att etablera och förmedla ett enat och enhetligt varumärke.
Medan partierna själva föredrar att de egna företrädarna berömmer det egna partiet och attackerar motståndarna, föredrar medierna när politiska företrädare kritiserar det egna partiet samtidigt som de är relativt ointresserade av när företrädare berömmer det egna partiet. Det skapar starka incitament för politiker och partier med behov av att profilera sig själva att göra det genom att ta avstånd från eller kritisera det egna partiet – eller, om man ser till svensk politik just nu – det regeringsalternativ man ingår i. I det amerikanska sammanhanget bidrar detta till att förklara varför det är så svårt för ett parti som innehar både presidentposten och majoriteten i senaten och representanthuset att framstå som eniga. Medierna fokuserar på oenigheterna, spelar ner områden där det råder enighet, och bidrar till att ge väljarna bilden av att det råder konflikt och splittring. I och med att intern kritik uppfattas som tyngre än extern kritik bidrar det i sin tur till att inverka negativt på möjligheterna för det parti som har majoriteten att behålla den i kommande val.
Just nu är situationen för Demokraterna i USA ett utmärkt exempel på detta, där nyhetsvärdet för all Demokratisk kritik mot president Obama upplevs som mycket stort bland journalister. Därför framstår det i medierna som att Demokraterna är splittrade – och som mer splittrade än vad de faktiskt är. Detta kopplas sedan av medierna till den dominerande nyhetsberättelsen som handlar om att Demokraterna sannolikt kommer förlora, kanske stort, i det kommande mellanårsvalet i november. Det i sin tur ökar sannolikheten att de faktiskt kommer att förlora, kanske stort, i det valet. En liknande dynamik utspelade sig inför mellanårsvalet 2006, men då var det Republikanerna som drabbades. Det som driver medierna i de här sammanhangen är med andra ord inte politiska värderingar, utan medielogiken och journalistiska nyhetsvärderingar. Det gäller i både Sverige och USA, om man i det amerikanska fallet bortser från explicit partiska medier som Fox News.
Genomgående är boken mycket välskriven och intressant, och den vilar på ett gediget empiriskt underlag. Om man är intresserad av politisk kommunikation och samspelet mellan politiska aktörer och medierna kan boken starkt rekommenderas.
Igår blev jag intervjuad av Dagens Industri om mediernas bevakning av årets valrörelse, och om frågan ifall endera alliansen eller de rödgröna gynnas eller missgynnas av valbevakningen. I all korthet gick mitt svar ut på att socialdemokraterna har missgynnats och att alliansen har gynnats av valbevakningen inför årets val, men inte – och det är viktigt – av partipolitiska skäl. Vad det handlar om istället är medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. I det sammanhanget älskar medierna berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har det missgynnat socialdemokraterna. Ett annat val kan det – kommer det med all sannolikhet – vara något annat parti som missgynnas.
För den som är intresserad av att läsa mer finns hela artikeln här.
Jesper Strömbäck 