Valet är över

Valet är över, och på många håll är besvikelsen stor. I sina första kommentarer sade Mona Sahlin att det inte fanns några vinnare i valet, och även om det är en retorisk överdrift är förlorarna fler än vinnarna. Av de etablerade riksdagspartierna förlorade fem av sju, och samtidigt som den borgerliga alliansen vann över de rödgröna nåddes inte målet om egen majoritet. Till detta kommer att Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen, något som samtliga övriga partier ser som en förlust.

Den största förlusten gjorde socialdemokraterna, som gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande. Om detta skrev Ulf Bjereld en intressant analys på Newsmill igår kväll. Att de fortfarande är Sveriges största parti är möjligen en liten tröst, men det blir allt mer uppenbart att socialdemokraterna håller på eller redan har förlorat sin särställning och hegemoniska position i svensk politik. Det är lika uppenbart att moderaterna är på god väg att etablera sig på en nivå där de är jämnstora med socialdemokraterna. Att den borgerliga regeringen nu kommer att styra landet under fyra år ökar sannolikheten att Sverige kommer att förändras på ett sätt som inte går att återställa. Sverige är på god väg att upphöra att vara ett land där socialdemokratiska tankefigurer utgör normen och allt annat undantag.

Frågan är vad Sverige istället är på väg till, och hur sverigedemokraternas inträde i riksdagen kommer att påverka svensk politik under de kommande åren. Mardrömssituationen vore om de, likt Danskt Folkeparti i Danmark, tillåts få ett stort inflytande över den politiska dagordningen och regeringspolitiken. Det är långtifrån säkert att så kommer att ske, och vi vet väldigt lite om hur sverigedemokraterna med dess nya riksdagsledamöter kommer att agera och klara sig i en situation där kraven ställs högre och där de kommer att utsättas för mycket mer granskning än tidigare.

Nyckeln ligger samtidigt hos både alliansregeringen och de rödgröna oppositionspartierna. Ansvaret för att inte låta sverigedemokraterna få inflytande över regeringspolitiken ligger hos alliansregeringen; ansvaret för att inte blockera regeringspolitiken fullständigt och i samarbete med sverigedemokraterna ligger hos den rödgröna oppositionen. Förhoppningsvis kommer båda sidor ha förmågan att arbeta konstruktivt för att säkerställa att sverigedemokraterna inte får något inflytande och att Sverige kan styras effektivt. Det blir en utmaning för båda sidor.

Som alltid efter ett val finns det många frågor att analysera; frågor som handlar om varför det gick som det gick, hur mediernas bevakning egentligen såg ut och vilken betydelse den hade, hur partierna bedrev sina kampanjer och hur effektiva de var, vilka som röstade på vilka partier och varför, och så vidare. Så här dagen efter en lång kväll och natt är det för tidigt att komma med riktigt genomtänkta analyser, och det kommer att dröja innan resultaten av olika forskningsprojekt är klara. Samtidigt vet vi att frågorna i sinom tid kommer att kunna besvaras: en mängd forskningsprojekt har genomförts vid olika universitet i Sverige, och det ska bli mycket intressant att ta del av resultaten.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , | Lämna en kommentar

Demokratins högtidsstund

Nu har jag varit och röstat, vilket känns mycket bra! Rätten att rösta i fria och hemliga val tas ofta för given, men är en rättighet som ofta förnekas runt om i världen och som vi bör vara tacksamma över – och använda. För egen del röstade jag i det här valet på ett parti i kommun- och riksdagsvalet och ett annat parti i landstingsvalet, och sällar mig därmed till de så kallade röstsplittrarna som röstar på olika partier i olika val. Till skillnad från tidigare val väntade jag även in i det sista innan jag slutligen bestämde mig, eftersom jag ville höra de sista debatterna innan jag tog det slutliga beslutet.

Det ska bli spännande att följa valvakan i TV ikväll! Med tanke på den stora mängden osäkra och rörliga väljare kan mycket ske in i det sista, och olika undersökningar tyder på att många kan tänka sig att taktikrösta. Det kan få betydelse för valresultatet. Förutom att det ska bli spännande att se vad själva valresultatet blir ska det bli spännande att se hur träffsäkra opinionsmätningarna har varit. Det är nog inte bara många partiaktiva som idag är nervösa, utan även många opinionsinstitut.

Det som samtidigt känns mest viktigt för mig är att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen. De flesta opinionsmätningar tyder på att de kommer att lyckas, men samtidigt är det svårare att bedöma hur träffsäkra opinionsmätningar är när det handlar om mer extrema partier jämfört med de vanliga partierna. Å ena sidan är det tänkbart att många säger att de tänker rösta på Sverigedemokraterna för att skicka en signal till de etablerade partierna, utan att de faktiskt röstar på partiet när det gäller. Å andra sidan är det också tänkbart att många skäms för att säga att de tänker rösta på Sverigedemokraterna, och att deras stöd därför är större än vad opinionsmätningar antyder. Samtidigt är det osäkert hur stort valdeltagandet kommer att bli i de grupper som Sverigedemokraterna framförallt hämtar stöd från.

Om några timmar vet vi svaret.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | 1 kommentar

Nya fakta om mediernas valbevakning

Idag skriver professor Kent Asp en mycket intressant och läsvärd artikel på DN Debatt, där han redovisar nya forskningsresultat om hur medierna bevakat årets valrörelse. Förhoppningsvis kan den artikeln leda till att fakta får större tyngd i den ibland konspirationsteoretiskt präglade debatten om mediernas partiskhet.

Det övergripande resultatet är att de rödgröna och Mona Sahlin har fått en mer negativ bevakning än alliansen och Fredrik Reinfeldt. Båda blocken har uppmärksammats ungefär lika mycket, men andelen negativt vinklade artiklar har varit större för de rödgröna och Sahlin än alliansen och Reinfeldt. Bland annat skriver Asp:

43 procent av artiklarna i de fem tidningarna om de rödgröna hade en negativ vinkling. Motsvarande andel för alliansen är 27 procent. Skillnaden mellan statsministerkandidaterna är större – 53 procent negativt vinklade artiklar för Mona Sahlin mot 30 procent för Fredrik Reinfeldt. Positivt vinklade artiklar om Sahlin är mycket få, men de är inte särskilt många om Reinfeldt heller. Medierna har inte på samma sätt som 2006 varit Reinfeldts medspelare.

De medier som ingår i undersökningen är Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen, och i tidigare val har det övergripande mönstret varit att partierna och regeringsalternativen uppmärksammats på ungefär samma sätt i olika medier. I år avviker emellertid Expressen, på ett sätt som inte har förekommit i tidigare val. Med Asps ord:

Men skillnaden är stor mellan olika tidningar. Expressen ger på sina nyhetssidor den klart mest negativa bilden av de rödgröna – tre av fyra artiklar vinklade på Sahlin är starkt negativa. Expressen skiljer sig inte enbart från de andra tidningarna i tendens, utan också genom rapporteringens stora omfattning och starka fokusering på Mona Sahlin. Något liknande har jag inte sett i de nio tidigare val jag har undersökt.

Detta är intressant, och kommer säkert tolkas av de som står till vänster som om de får vatten på sin kvarn. Vad gäller övriga tidningar skriver Asp att Göteborgs-Posten har den mest balanserade bevakningen, följt av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, och att Dagens Nyheter har ”den minst vinklade nyhetsjournalistiken om Mona Sahlin”.

Vid sidan av detta konstaterar Asp också att ”Sällan har opinionsmätningar varit så många och duggat så tätt som i årets val”, vilket väcker den centrala frågan om sambandet mellan mediebilden av partierna och opinionsmätningarna. Har den stora mängden opinionsmätningar bidragit till den negativa mediebilden av de rödgröna och Sahlin, eller är andelen negativt vinklade artiklar om dem lika stor i artiklar som behandlar sakfrågor som i artiklar som handlar om opinionsmätningar och det politiska spelet? Samma fråga, fast omvänt, gäller mediebilden av alliansen och Reinfeldt.

Den frågan, liksom frågan om vilka andra faktorer som har bidragit till mediebilden av partierna i detta val, förtjänar att undersökas vidare. Så kommer också att ske. Jag håller själv på med en undersökning som bland annat handlar om detta, och i avslutningen av sin artikel skriver Asp:

Resultaten från tidigare analyser har jag sammanfattat i tre enkla teser: (1) mediebilden gynnar eller missgynnar alltid något parti, (2) mediebilden bestäms inte enbart av journalister, den bestäms också av partierna och deras inbördes kamp om väljarna, och (3) mediebilden påverkar partiernas framgångar och motgångar i valet. Hur väl passar då årets medievalrörelse in i detta generella mönster? Den första tesen får som framgått stöd. Den andra tesen återstår att analysera. Är den negativa mediebilden av Mona Sahlin ett resultat av en förutsägbar medielogik, eller bestämd av journalister i en borgerligt dominerad press, eller har hennes politiska motståndare lyckats i sin strategi att sätta allt ljus på en partiledare med förtroendeproblem? Eller är det Mona Sahlin själv och socialdemokraternas vägval som lagt grunden för mediebilden?

I veckan som gick fick annars en artikel på Aftonbladet Kultur, skrivet av nätverket Den allierade journalisten som har en blogg med samma namn, stor uppmärksamhet när den anklagade medierna för att gå alliansens ärenden. Uppmärksamheten handlade inte bara om själva innehållet i artikeln, utan också om att den publicerades anonymt. Idag rapporterar Makthavare.se emellertid att bakom Den allierade journalisten står vänsterlobbyisten Pontus Björkman:

Makthavare.se kan avslöja att det inte är en journalist som står bakom bloggen ”Den allierade journalisten” utan vänsterlobbyisten Pontus Björkman. Björkman är till vardags pressekreterare på Latinamerikagrupperna och kontaktperson för valkampanjen Global Rättvisa Nu som har samlat delar av miljö- och solidaritetsrörelsen. Björkman, som befinner sig på semester, bekräftar i kväll i ett sms till Makthavare.se att han ”samordnar bloggen och har bidragit till artikeln”.

Frågan är hur mycket uppmärksamhet artikeln och bloggen hade fått om det varit känt för alla att den drivs av något som uttalat står till vänster politiskt snarare än ett nätverk av journalister.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Två dagar kvar till valet, partiledardebatt och Sverigedemokraterna

Igår hölls partiledardebatten i TV4, och åsikterna om den är många. För egen del tycker jag att det var en av de mest hätska och röriga partiledardebatter jag sett. Även om jag inte vet säkert tror jag aldrig att det har förekommit lika många anklagelser om lögn i en svensk partiledardebatt tidigare, och att partiledarna avbrutit och försökt överrösta varandra lika mycket som igår. TV4:s försök att göra debatten roligare tycker jag också föll platt, och sammantaget tycker jag därför att debatten blev en klar besvikelse. Jag hoppas därför att den avslutande partiledardebatten i SVT ikväll blir betydligt bättre: mer saklig, mer informativ, och mer användbar för väljare som söker information som kan hjälpa dem att bestämma sig för vilka de ska rösta på.

När det bara är två dagar kvar till valet är det fortfarande många som inte har bestämt sig, och det är fortfarande osäkert på om Sverigedemokraterna kommer att komma in i riksdagen eller inte. För egen del hoppas jag att de inte gör det. Sverigedemokraterna är och förblir ett nationalistiskt, högerpopulistiskt parti som präglas av främlingsfientlighet och som spelar på människors främlingsrädsla, och sådana partier tycker jag inte hör hemma i Sveriges riksdag. Det är den enda politiska ställning som jag tar, och tänker ta, i den här valrörelsen.

I det sammanhanget är en ledarartikel som Martin Ahlqvist skrev i senaste Fokus mycket läsvärd. I den argumenterar han inte bara mot Sverigedemokraternas politik, utan också för vikten av att våga ta ställning. I det håller jag helt med honom. Även Gellert Tamas artikel ”För Sverigedemokraterna är Zlatan inte svensk” i Dagens Nyheter idag är mycket läsvärd och kan starkt rekommenderas. Hur valet i övrigt än går på söndag hoppas jag verkligen att Sverige även fortsättningsvis kommer att vara ett land utan något främlingsfientligt och nationalistiskt parti i riksdagen.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny tidskriftsartikel publicerad

Nu har det senaste numret av tidskriften The International Communication Gazette publicerats online. I det medverkar Daniela Dimitrova från Iowa State University och jag själv med artikeln ”Exploring semi-structural differences in television news between the United States and Sweden”. För att citera artikelns abstract handlar den om följande:

The purpose of this study is to explore differences in television news format and news framing between the US and Sweden. The study focuses on the news programs broadcast by the top three television networks in the US and the top two public service channels and the leading commercial television channel in Sweden: CBS Evening News, NBC Nightly News and ABC World News, and Rapport, Aktuellt and TV4 Nyheterna, respectively. Using the most different systems design, the content analysis reveals significant differences between the two countries across a number of important variables: amount of domestic vs foreign news coverage, level of journalistic visibility, length of politicians’ sound bites, attribution of responsibility and thematic vs episodic framing of the news. The discussion addresses the possible causes for these cross- cultural differences as well as the potential implications for news audiences in both countries.

Detta blir, om jag minns rätt, den sjunde artikeln Daniela och jag publicerar tillsammans. Att den kom nu passar särskilt bra, eftersom Daniela just nu är i Sundsvall för att under en månad följa valkampanjen och för att vi ska få bättre möjligheter att arbeta tillsammans kring olika projekt. Det känns mycket kul, och förhoppningsvis ska vi få mer tid att arbeta kring olika projekt när valdagen är över och saker och ting börjar lugna ner sig något.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny Sifo-mätning och debatt mellan Reinfeldt och Sahlin

Så har ännu en ny opinionsmätning publicerats. Den här gången är det Svenska Dagbladet som redovisar den senaste Sifo-undersökningen. Enligt den leder den borgerliga alliansen med 51,7 procent mot de rödgrönas 42,0 procent. Skillnaden mellan blocken är statistiskt signifikant, och för de rödgröna markerar detta ännu en dålig nyhet. Ser man till de enskilda partierna är två förändringar statistiskt säkerställda: en minskning med 2,6 procent för miljöpartiet och en ökning med 2,2 procent för kristdemokraterna.

Det är nu mycket svårt att se vad som skulle kunna förändra valrörelsens dynamik på ett sätt som leder till att den borgerliga alliansen förlorar och de rödgröna vinner regeringsmakten, även om vi vet att cirka en tredjedel bestämmer hur de ska rösta först under sista veckan. Förändringar kan därför ske, inte minst när det gäller de enskilda partierna. Frågan om ifall sverigedemokraterna kommer in i riksdagen är också fortfarande öppen. Valet är därför på inget sätt avgjort.

Dessutom kvarstår åtminstone två medierade händelser som kan få betydelse. Det handlar för det första om debatten mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i Sveriges Television ikväll, och för det andra om den avslutande partiledardebatten i SVT på fredag. Det ska bli mycket spännande att se dessa debatter, och om de får någon effekt på opinionen och valresultaten. Givet tidigare forskning – framförallt utomlands men i viss utsträckning också i Sverige – vet vi att partiledardebatter kan få betydande effekter, men det är inte alltid de har det. Det återstår att se om de två debatterna i SVT kommer att befästa eller förändra opinionsläget och utsikterna för partierna inför valdagen.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nytt boktips: ”When Politicians Attack”, av Tim Groeling (2010)

Mitt i valrörelsen när diskussionen om mediernas bevakning av partierna – och huruvida de rödgröna eller alliansen gynnas av mediebevakningen – har varit som hetast läste jag ut den nyutkomna boken When Politicians Attack. Party Cohesion in the Media av Tim Groeling (Cambridge University Press, 2010). Det är en mycket intressant bok som handlar om samspelet mellan politiska strategier och mediernas nyhetsvärderingar och bevakning av politik.

Särskilt fokus ligger på mediernas intresse för och fokus på konflikter och hur det samspelar med politiska strategier beroende av om samma parti eller olika partier innehar presidentposten och majoriteten i den amerikanska senaten och representanthuset. Detta kopplas till partiernas behov av – och svårigheter – att etablera och förmedla ett enat och enhetligt varumärke.

Medan partierna själva föredrar att de egna företrädarna berömmer det egna partiet och attackerar motståndarna, föredrar medierna när politiska företrädare kritiserar det egna partiet samtidigt som de är relativt ointresserade av när företrädare berömmer det egna partiet. Det skapar starka incitament för politiker och partier med behov av att profilera sig själva att göra det genom att ta avstånd från eller kritisera det egna partiet – eller, om man ser till svensk politik just nu – det regeringsalternativ man ingår i. I det amerikanska sammanhanget bidrar detta till att förklara varför det är så svårt för ett parti som innehar både presidentposten och majoriteten i senaten och representanthuset att framstå som eniga. Medierna fokuserar på oenigheterna, spelar ner områden där det råder enighet, och bidrar till att ge väljarna bilden av att det råder konflikt och splittring. I och med att intern kritik uppfattas som tyngre än extern kritik bidrar det i sin tur till att inverka negativt på möjligheterna för det parti som har majoriteten att behålla den i kommande val.

Just nu är situationen för Demokraterna i USA ett utmärkt exempel på detta, där nyhetsvärdet för all Demokratisk kritik mot president Obama upplevs som mycket stort bland journalister. Därför framstår det i medierna som att Demokraterna är splittrade – och som mer splittrade än vad de faktiskt är. Detta kopplas sedan av medierna till den dominerande nyhetsberättelsen som handlar om att Demokraterna sannolikt kommer förlora, kanske stort, i det kommande mellanårsvalet i november. Det i sin tur ökar sannolikheten att de faktiskt kommer att förlora, kanske stort, i det valet. En liknande dynamik utspelade sig inför mellanårsvalet 2006, men då var det Republikanerna som drabbades. Det som driver medierna i de här sammanhangen är med andra ord inte politiska värderingar, utan medielogiken och journalistiska nyhetsvärderingar. Det gäller i både Sverige och USA, om man i det amerikanska fallet bortser från explicit partiska medier som Fox News.

Genomgående är boken mycket välskriven och intressant, och den vilar på ett gediget empiriskt underlag. Om man är intresserad av politisk kommunikation och samspelet mellan politiska aktörer och medierna kan boken starkt rekommenderas.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Alliansen gynnas av mediernas bevakning

Igår blev jag intervjuad av Dagens Industri om mediernas bevakning av årets valrörelse, och om frågan ifall endera alliansen eller de rödgröna gynnas eller missgynnas av valbevakningen. I all korthet gick mitt svar ut på att socialdemokraterna har missgynnats och att alliansen har gynnats av valbevakningen inför årets val, men inte – och det är viktigt – av partipolitiska skäl. Vad det handlar om istället är medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. I det sammanhanget älskar medierna berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har det missgynnat socialdemokraterna. Ett annat val kan det – kommer det med all sannolikhet – vara något annat parti som missgynnas.

För den som är intresserad av att läsa mer finns hela artikeln här.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , | 7 kommentarer

Manus om Political Public Relations färdigt och inskickat

Nu är det fullständiga manuset till den kommande boken ”Political Public Relations: Principles and Applications”, som jag är redaktör för tillsammans med Spiro Kiousis vid University of Florida, färdigt och skickat till Routledge, som kommer att ge ut boken. Preliminärt utgivningsdatum är i maj nästa år.

Som alltid känns det oerhört skönt att bli klar med en bok, och detta är dessutom en bok som jag tror kommer att fylla en mycket viktig lucka i litteraturen. Trots att public relations alltid har varit och fortfarande är en viktig del av politiken finns det väldigt få forskare inom public relations som fokuserar på politik och politiska processer, samtidigt som de som forskar kring politik och politiska processer sällan är insatta i forskning och teori i public relations. Resultatet är en klyfta mellan å ena sidan forskning och teori i public relations, och å andra sidan forskning och teori kring politik och politisk kommunikation.

Mot den bakgrunden är en av grundtankarna bakom ”Political Public Relations: Principles and Applications” att försöka överbrygga klyftan mellan forskning i public relations, statsvetenskap, politisk kommunikation och andra angränsande fält, och att applicera public relations teori och forskning i politiska sammanhang. Totalt sett innehåller boken 15 kapitel, skrivna av ledande forskare inom olika områden med relevans för political public relations. Mer specifikt ingår följande kapitel:

Chapter 1. Political Public Relations: Defining and Mapping an Emergent Field

Jesper Strömbäck & Spiro Kiousis

Chapter 2. Political Public Relations: Remembering its Roots and Classics

Diana Knott Martinelli

Chapter 3. Political Public Relations, News Management and Agenda Indexing

Paul S. Lieber & Guy Golan

Chapter 4. Political Public Relations and Agenda Building

John C. Tedesco

Chapter 5. Presidential Public Relations

Matthew Eshbaugh-Soha

Chapter 6. Political Public Relations and Election Campaigning

Paul Baines

Chapter 7. Corporate Issues Management and Political Public Relations

Robert L. Heath & Damion Waymer

Chapter 8. Political Public Relations and Political Marketing

Darren Lilleker & Nigel Jackson

Chapter 9. Political Public Relations and Strategic Framing

Kirk Hallahan

Chapter 10. Political Public Relations and Crisis Management

Timothy Coombs

Chapter 11. Political Public Relations and Relationship Building

John A. Ledingham

Chapter 12. Political Public Relations and Government Information Management

Karen Sanders

Chapter 13. Global Political Public Relations, Public Diplomacy and Corporate Foreign Policy

Juan-Carlos Molleda

Chapter 14. Digital Political Public Relations

Kaye Sweetser

Chapter 15. Political Public Relations Research in the Future

Spiro Kiousis & Jesper Strömbäck

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Introduktion till politisk kommunikation

Just nu undervisar jag på en tio-veckors kurs som ingår i det internationella masterprogrammet Journalism, Media and Democracy vid avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet. Kursen heter Political Communication as a Field: Traditional and New Perspectives, och kan beskrivas som en introduktionskurs i politisk kommunikation. Eller för att citera den formella kursbeskrivningen: ”The course offers advanced studies of political communication as an academic field. The course introduces the most important political communication studies with regard to theory, methodology and empirical data. The historical development of approaches to political communication studies is introduced with a particular focus on the relations between politics, media and citizens and potential influences on these relations.”

Att välja litteratur till en kurs av den här karaktären är en intressant utmaning, men den litteraturlista som till sist fastställdes ser ut som följer:

Böcker

– Lynda Lee Kaid (Ed.) (2004). Handbook of Political Communication Research. Mahwah, NJ: Lawrence Erlbaum Associates.

– Walter Lippman (1997). Public Opinion. New York: Free Press.

– Jay G. Blumler & Michael Gurevitch (1995). The Crisis of Public Communication. London: Routledge.

– Paul Lazarsfeld, Bernard Berelson & Hazel Gaudet (1948). The People’s Choice. How the Voter Makes Up His Mind in a Presidential Campaign. New York: Columbia University Press.

– Thomas E. Patterson (1993). Out of Order. New York: Vintage.

– Shanto Iyengar (1991). Is Anyone Responsible? How Television Frames Political Issues. Chicago: University of Chicago Press.

Bokkapitel

– Harold D. Lasswell (1948). The Structure and Function of Communication in Society, in: Lyman Bryson (ed.): The Communication of Ideas.

New York: Harper & Brothers.

Tidskriftsartiklar

– Philip E. Converse (1962). Information Flow and the Stability of Partisan Attitudes. Public Opinion Quarterly 26(4), 578-599.

– Erik P. Bucy and Paul D’Angelo (2004). Democratic Realism, Neoconservatism and the Normative Underpinnings of Political Communication Research. Mass Communication & Society 7(1), 3-28.

– Doris Graber (2005). Political Communication Faces the 21st Century. Journal of Communication 55(3), 479-507.

– Maxwell E. McCombs & Donald L. Shaw (1972). The Agenda-Setting Function of Mass Media. Public Opinion Quarterly 36(2), 176-187.

– George Gerbner (1998). Cultivation Analysis: An Overview. Mass Communication & Society 1(3/4), 175-194.

– Elisabeth Noelle-Neumann (1974). The Spiral of Silence. A Theory of Public Opinion. Journal of Communication 24(2), 43-51.

– Jay G. Blumler (1979). The Role of Theory in Uses and Gratifications Studies. Communication Research 6(1), 9-36.

– Gianpietro Mazzoleni & Winfried Schulz (1999). Mediatization of Politics: A Challenge for Democracy? Political Communication 16(3), 247-261.

– W. Lance Bennett (1990). Toward a Theory of Press-State Relations in the United States. Journal of Communication 40(2), 103-125.

– Gaye Tuchman (1972). Objectivity as Strategic Ritual: An Examination of Newsmen’s Notions of Objectivity. American Journal of Sociology 77(4), 660-679.

– Philip J. Tichenor, George A. Donahue & Clarice N. Olien (1970). Mass Media Flow and Differential Growth in Knowledge. Public Opinion Quarterly 34(2), 159-170.

– Jay G. Blumler & Dennis Kavanagh (1999). The Third Age of Political Communication. Political Communication 16(3), 209-230.

– W. Lance Bennett & Shanto Iyengar (2008). A New Era of Minimal Effects? The Changing Foundations of Political Communication. Journal of Communication 58(4), 707-731.

– R. Lance Holbert, R. Kelly Garrett & Laurel S. Gleason (2010). A New Era of Minimal Effects? A Response to Bennett and Iyengar. Journal of Communication 60(1), 15-34.

– W. Lance Bennett & Shanto Iyengar (2010). The Shifting Foundations of Political Communication. Journal of Communication 60(1), 35-39.

– Michael J. Robinson (1976). Public Affairs Television and the Growth of Political Malaise: The Case of ”The Selling of the Pentagon”. American Political Science Review 70(2), 409-432.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar