Alliansen ökar, socialdemokraterna tappar

Publicerat den juni 4, 2010 av jesperstromback

Det har nu kommit en rad opinionsmätningar som visar ökande stöd för den borgerliga alliansen – framförallt moderaterna – och sjunkande stöd för de rödgröna – framförallt socialdemokraterna. Enligt den senaste undersökningen från Demoskop, som redovisas i Expressen idag, har socialdemokraterna nu endast 29,8 procent medan moderaterna ökar till 34,5 procent. Samtidigt ökar alliansen till 50,9 procent medan de rödgröna får 44,3 procent. Även om man inte ska fästa för stor vikt vid en enskild undersökning är det tämligen sensationella siffror, men ännu viktigare är att undersökningen ligger i linje med andra undersökningar. Någonting har hänt som gjort att opinionsdynamiken har skiftat. Moderaterna och alliansen är på frammarsch medan de rödgröna och socialdemokraterna tappar.

I sig betyder detta inte särskilt mycket, och mycket kan hända fram till valdagen. I förlängningen innebär dock varje ny undersökning som visar ökat stöd för moderaterna och alliansen och minskat stöd för socialdemokraterna och de rödgröna att denna berättelse om vinnare och förlorare förstärks. Inom statsvetenskapen talas det ibland om positiv respektive negativ feedback, där nya händelser förstärker redan etablerade mönster och trender på ett sätt som gynnar respektive missgynnar olika aktörer. I det här fallet håller berättelsen om socialdemokraterna som förlorare och moderaterna som vinnare på att bli så stark att det kan bli svårt för socialdemokraterna att ändra den före valet. En parallell kan här dras till valet 2002 och moderaterna, där berättelsen om Bo Lundgren och moderaterna som förlorare etablerades tidigt och sedan bara förstärktes.

En nyckelroll i det här sammanhanget har givetvis medierna, inte minst därför att de fokuserar så mycket på opinionsmätningar och på gestaltningen av politik som sport, spel och strategi. Det gör att varje ny undersökning som visar exempelvis att socialdemokraterna tappar leder till uppföljningsartiklar- och inslag på temat ”varför de tappar”, medan det motsatta gäller för moderaterna. Därmed förstärks bilden av vinnare och förlorare ytterligare.

Därmed inte sagt att medierna gör detta av politiska skäl. Trots att många – inte minst inom partierna – tror att medierna är politiskt partiska finns det inget stöd för detta i forskningen. Som professor Kent Asp har visat i sina undersökningar av samtliga valrörelser sedan 1979 finns det i varje valrörelse något eller några partier som gynnas respektive missgynnas i valbevakningen – men det handlar om olika partier i olika valrörelser. Ett parti som gynnas i medierna ett val kan därför missgynnas i nästa, och vice versa (för den som vill läsa mer om dessa undersökningar rekommenderas rapporten ”Rättvisa nyhetsmedier. Partiskheten under 2006 års medievalrörelse”, som finns nedladdningsbar på JMG:s hemsida).

Problemet – om det nu är ett problem – är därmed inte att medierna är partipolitiskt färgade. Problemet är snarare att de fokuserar för mycket på gestaltningen av politik som sport, spel och strategi medan politikens sakfrågor kommer i skymundan, och att detta kan leda till självförstärkande opinionsspiraler och självuppfyllande profetior.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Dagordningen hos nya och gamla medier

Publicerat den juni 4, 2010 av jesperstromback

Vilka frågor får stor uppmärksamhet i ”gamla” respektive olika ”nya” medier, finns det en gemensam nyhetsagenda, och hur skiljer sig agendan mellan olika ”nya” och ”sociala” medier? Detta är några av de frågor som uppmärksammas i en ny undersökning av Project for Excellence in Journalism. I studien ingår, förutom traditionella nyhetsmedier, Twitter, bloggar och Youtube. Resultaten visar bland annat att:

Most broadly, the stories and issues that gain traction in social media differ substantially from those that lead in the mainstream press. But they also differ greatly from each other.  Of the 29 weeks that we tracked all three social platforms, blogs, Twitter and YouTube shared the same top story just once. That was the week of June 15-19, when the protests that followed the Iranian elections led on all three.

Each social media platform also seems to have its own personality and function. In the year studied, bloggers gravitated toward stories that elicited emotion, concerned individual or group rights or triggered ideological passion. Often these were stories that people could personalize and then share in the social forum – at times in highly partisan language. And unlike in some other types of media, the partisanship here does not lean strongly to one side or the other. Even on stories like the Tea Party protests, Sarah Palin and public support for Obama both conservative and liberal voices come through strongly.

On Twitter, by contrast, technology is a major focus – with a heavy prominence on Twitter itself – while politics plays a much smaller role. The mission is primarily about passing along important – often breaking – information in a way that unifies or assumes shared values within the Twitter community. And the breaking news that trumped all else across Twitter in 2009 focused on the protests following the Iranian election. It led as the top news story on Twitter for seven weeks in a row – a feat not reached by any other news story on any of the platforms studied.

YouTube has still other characteristics that set it apart. Here, users don’t often add comments or additional insights but instead take part by selecting from millions of videos and sharing. Partly as a result, the most watched videos have a strong sense of serendipity. They pique interest and curiosity with a strong visual appeal. The “Hey you’ve got to see this,” mentality rings strong.  Users also gravitate toward a much broader international mix here as videos transcend language barriers in a way that written text cannot.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Attacken mot Ship to Gaza och modern politisk kommunikation

Publicerat den juni 2, 2010 av jesperstromback

Attacken mot Ship to Gaza har väckt starka reaktioner världen över, och som vanligt splittrat opinionen. De som i normala fall är kritiska mot Israel ser i attacken ytterligare bevis för att Israel agerar på ett förkastligt sätt, medan de som i normala fall försvarar Israel anser att det dödliga utfallet i huvudsak beror på att aktivister provocerade och började gå till angrepp. En viss förskjutning i opinionen kan möjligen skönjas, i den meningen att många som i normala fall försvarar Israel anser att det gick för långt den här gången. Intressant i det sammanhanget är dagens ledare i New York Times, vars synsätt jag i stora drag delar.

En nyckelfråga i sammanhanget är emellertid vad som utlöste det dödliga våldet. Har Israel rätt när de hävdar att aktivister gick till angrepp och att deras soldater var tvungna att försvara sig, eller har aktivisterna rätt när de hävdar att våldet utlöstes av israeliska soldater? Om detta står nu en intensiv strid som förs inte minst med hjälp av videoklipp tillhandahållna av de båda sidorna i konflikten. Både Israel och aktivisterna har lagt ut en rad videoklipp på nätet som sägs visa att deras sida har rätt.

Som ett exempel på modern politisk kommunikation är denna kamp med olika videoklipp som vapen intressant. Samtidigt illustrerar det problemet med en övertro på att bilder till skillnad från ord kan beskriva verkligheten på ett rättvisande sätt: utan sammanhang är det närmast omöjligt att avgöra vad bilderna eller videoklippen egentligen visar.

Enligt talesättet säger en bild mer än tusen ord, men skillnaden är att ordens betydelse är precis medan bilders betydelse är mångtydig. Trots att ”seeing is believing” innebär detta att bilder många gånger är sämre på att fånga verkligheten än vad ord är.

I väntan på längre, oredigerade och sammanhängande videoklipp som verkligen visar vad som ledde fram till det dödliga våldet i konfrontationen mellan aktivister och israeliska soldater kommer aktivister därför fortsätta hävda att de är i huvudsak oskyldiga medan Israel är skyldigt, samtidigt som Israel kommer att hävda raka motsatsen. Båda kommer fortsätta lägga ut och hänvisa till bildbevis, men ingen kommer att lyckas övertyga andra än de redan övertygade.

Teknikerna för att försöka påverka opinionen förändras, men oviljan eller ointresset för att verkligen försöka förstå verkligheten på ett så opartiskt och rättvisande sätt som möjligt består.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Lästa böcker i maj

Publicerat den juni 2, 2010 av jesperstromback

En ny månad har inletts och en gammal lagts till handlingarna, och därmed är det dags att återigen sammanfatta vilka böcker jag läste under den föregående månaden. Maj blev en månad då jag av olika skäl framförallt läste mer statsvetenskapligt präglade böcker snarare än böcker i medie- och kommunikationsvetenskap och journalistik. Flera av dem är mycket läsvärda och intressanta, men den som jag personligen tycker var mest intressant – ”månadens bok” – är Degrees of Democracy av Stuart N. Soroka och Christopher Wlezien (2010). De böcker jag läste under maj månad var:

– Cees van der Eijk & Mark N. Franklin (2009). Elections and Voters. Palgrave Macmillan.

– Barbara Czarniawska (2009). Den tysta fabriken. Om tillverkning av nyheter på TT. Liber.

– Erik Albaek, David Nicolas Hopmann & Claes de Vreese (2010). Kunsten at holde balancen. Daekningen af folketingsvlgkampe i tv-nyhederne på DR1 og TV2 1994-2007. Syddansk universitetsforlag.

– Frank R. Baumgartner, Christoffer Green-Pedersen & Bryan D. Jones (red) (2008). Comparative Studies of Policy Agendas. Routledge.

– Johan A. Lybeck (2009). Finanskrisen. SNS Förlag.

– Jonas Tallberg, Nicholas Aylott, Carl Fredrik Bergström, Åsa Casula Vifell & Joakim Palme (2010). Europeiseringen av Sverige. Demokratirådets rapport 2010. SNS Förlag.

– Wolfgang C. Müller & Kaare Strøm (red) (1999). Policy, Office or Votes? How Political Parties in Western Europe Make Hard Decisions. Cambridge University Press.

– Stuart N. Soroka & Christopher Wlezien (2010). Degrees of Democracy. Politics, Public Opinion, and Policy. Cambridge University Press.

– Geoffrey Cowan & Nicholas J. Cull (red) (2008). Public Diplomacy in a Changing World. Annals of the American Academy of Political and Social Sciences.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , , | Lämna en kommentar

Tillbaka i USA

Publicerat den juni 1, 2010 av jesperstromback

Nu har jag precis kommit till Gainesville i Florida, USA, där jag kommer att befinna mig de närmaste veckorna. Det främsta skälet till resan är att arbeta med böckerna Political Public Relations: Principles and Applications och European Political Communication: Campaign Strategies, Media Coverage, and Campaign Effects in European Parliamentary Elections. Den förstnämnda av dessa är jag redaktör för tillsammans med Spiro Kiousis, University of Florida, och den andra är jag redaktör för tillsammans med Michaela Maier, University of Koblenz-Landau och Lynda Lee Kaid, University of Florida.

Även om det går att redigera böcker tillsammans också när man befinner sig i olika delar av världen underlättar det om man kan träffas fysiskt för att diskutera och tillsammans skriva artiklar och kapitel, och jag ser därför verkligen fram emot de närmaste veckorna. Det ska också bli intressant att följa amerikansk politik på lite närmare håll. Innan arbetet kan börja ska jag dock försöka hämta mig från jetlaggen, som just nu gör att jag knappt vet vad jag heter :).

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | 1 kommentar

Läsvärt av Zaremba och Wolodarski

Publicerat den maj 30, 2010 av jesperstromback

Att Maciej Zaremba är en av Sveriges mest intressanta och läsvärda journalister är ingen nyhet, och i dagens DN visar han det igen med en mycket intressant och läsvärd artikel om vuxenmobbing. Artikeln handlar om Safet, som ”har hallucinationer, sömnsvårigheter och talar sluddrigt. Han anses avskriven ur arbetslivet, kanske även ur livet. Han är 45 år gammal. Safet är ett av offren för vuxenmobbning på svenska arbetsplatser.” Det är en mycket stark och viktig artikel som verkligen kan verkligen rekommenderas.

En annan läsvärd artikel i dagens DN är ledarkrönikan av Peter Wolodarski, som handlar om de rödgröna partiernas gemensamma utrikespolitik och hur den har påverkats av vänsterpartiet. I artikeln ger han också medierna berättigad kritik, för att de inte tidigare uppmärksammade att de rödgröna i sin utrikespolitiska överenskommelse från februari i år kräver att USA ska lämna alla sina militärbaser runt om i världen. Bland annat skriver Wolodarski:

Ändå vill de rödgröna att Sverige lägger sig i förhållandet mellan dessa länder och USA. Det är sämsta sortens plakatpolitik. Och det är talande att kravet enbart drabbar USA, inte Ryssland som placerat trupper i Georgien och Moldavien mot dessa staters uttryckliga vilja.
Att det dröjde drygt tre månader innan oppositionens antiamerikanska utfall blev en nyhet är ett genant underbetyg för oss som verkar inom medierna. Självfallet borde ställningstagandet ha uppmärksammats redan i februari när det blev offentligt. Men än mer nedslående är att Socialdemokraterna över huvud taget gått med på kravet.

Detta instämmer jag helt i.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Adam Shehata disputerar

Publicerat den maj 27, 2010 av jesperstromback

Imorgon disputerar min doktorand Adam Shehata, MKV vid Mittuniversitetet, på sin avhandling ”Media Matter. The Political Influences of the News Media”. Det ska bli mycket spännande och kul! Avhandlingen är en så kallad sammanläggningsavhandling, vilket betyder att den bygger på tidskriftsartiklar publicerade eller accepterade för publikation i olika internationella tidskrifter. Förutom inledningen innehåller avhandlingen sex artiklar. Opponent på disputationen är professor Tom Moring. Mer information om tid och plats för disputationen finns på Mittuniversitetets hemsida.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Valkompass som visar fel?

Publicerat den maj 25, 2010 av jesperstromback

Så kallade valkompasser har varit populära under de senaste valrörelserna, och kommer troligen vara så också i år. Genom att svara på en rad politiska frågor är tanken att valkompasserna ska jag besked om vilket parti man ligger närmast, och som tanke är idén god. Helt avgörande är dock hur valkompasserna är konstruerade. Precis som med helt vanliga kompasser kan de visa fel, och då göra mer skada än nytta.

I det sammanhanget är ett inlägg av den socialdemokratiska riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson på Second Opinion mycket intressant. I det kritiserar hon Svenska Dagbladets valkompass för att inte vara rättvisande. I inlägget och på sin blogg skriver hon bland annat:

Det som fått fler än mig att reagera är att det verkar nästan omöjligt att ”ligga närmast” Socialdemokraterna när man testar sig. Så därför prövade jag valkompassen ett antal gånger med olika svarsalternativ för att se hur utslagsgivande frågorna var. Att man kan bli Vänsterpartist i ett test där man svarar ja till NATO-ledda operationer, ja till euro/EMU och nej till sjukvård för papperslösa visar med önskvärd tydlighet att antingen 1. någon har klantat sig när man gjorde valkompassen X. någon har noll koll på partiernas politik 2. någon sympatisör till Vänsterpartiet har hackat valkompassen. Samtliga alternativ känns realistiska så man kan ju fråga sig hur länge den här varianten av valkompass kommer att ligga kvar på SvDs hemsida. Trovärdig är den inte.

Detta gjorde mig nyfiken varför jag inte kunde låta bli att testa mig själv på SvD:s valkompass. Helt galet blev inte resultatet, men jag tycker inte heller att resultatet var rättvisande. Framöver ska jag testa mig själv också på andra valkompasser för att se hur mycket resultaten överensstämmer. En sak är dock säker – och det gäller nog samtliga valkompasser – och det är att man bör ta resultaten med en stor nypa salt. Hur många och vilka frågor som tas med och hur de viktas får stor betydelse för resultaten, och det på ett sätt som inte behöver säga särskilt mycket om vilket parti man faktiskt ligger närmast.

Det bästa rådet för den som är osäker är annars att läsa partiernas valmanifest. Som statsvetaren Elin Naurin med andra har visat är valmanifesten den bästa guiden till vad partierna står för, och till hur de kommer att agera om de vinner valet. Trots föreställningar om motsatsen kan man lita på att politiker håller vad de lovar i valmanifesten, och det ger den absolut bästa vägledningen till partiernas politik.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nytt boktips: ”Degrees of Democracy”, av Stuart N. Soroka & Christopher Wlezien (2010)

Publicerat den maj 24, 2010 av jesperstromback

Förhållandet mellan väljare och valda är en av de viktigaste relationerna ur ett demokratiskt perspektiv. Idealt sett präglas det förhållandet av ömsesidighet, vilket bland annat kräver av politiker att de lyssnar på och representerar medborgarna, och av medborgarna att de följer vad som händer i politiken, har åsikter och tar intryck av vad politikerna faktiskt gör. Men hur fungerar det i praktiken? I vilken utsträckning representerar politiker medborgarnas politiska preferenser när de fattar beslut, och i vilken utsträckning har medborgarna åsikter och tar de intryck av politikernas beslutsfattande när de formar sina opinioner?

Detta är några av de frågor som står i centrum för den nysläppta boken Degrees of Democracy. Politics, Public Opinion, and Policy (Cambridge University Press, 2010) av Stuart N. Soroka och Christopher Wlezien. I boken utvecklar författarna en ”termostat-modell” (thermostatic model) för relationen mellan väljare och valda, som de sedan testar i USA, England och Kanada. Om modellen fungerar kan det förväntas (a) att politiker reagerar om medborgarna vill ha ”mer” eller ”mindre” av en viss politik och anpassar sig till det i beslutsfattandet, (b) att medborgarna märker om politiker fattar beslut om ”mer” eller ”mindre” av en viss politik och anpassar sig till det när de (om)formar sina opinioner, och (c) att politiker reagerar på om medborgarna, som en följd av förändrade politiska beslut, ändrar sina opinioner så att de vill ha ”mer” eller ”mindre” av en viss politik än vad de ursprungligen ville. Politiker representerar i ett sådant scenario genom att anpassa sig till de signaler de får från medborgarna, och medborgarna är responsiva genom att anpassa sig till de politiska beslut som fattas.

Resultaten av deras undersökningar visar, i all korthet, att termostat-modellen fungerar förvånansvärt väl. Trots utbredd misstro är politiker överlag duktiga på att uppfatta och anpassa besluten till signaler de får från medborgarna – särskilt när det gäller frågor som ligger högt på dagordningen och där signalerna från medborgarna är tydliga – samtidigt som medborgarna trots ofta bristande politiska kunskaper visar sig uppfatta förändringar av de politiska besluten och tar intryck av dem när de omformar sina opinioner. Eller för att citera författarna: ”Democracy works. To be more exact, representative democracy works”.

Därmed inte sagt att den fungerar perfekt och lika bra överallt, oberoende av frågor. Det finns en rad faktorer som villkorar hur väl termostatmodellen fungerar, som hänger samman inte bara med hur viktiga olika frågor är utan också med hur det politiska systemet är uppbyggt, bland annat graden av horisontell och vertikal maktdelning. Men även om demokratin fungerar olika väl i olika länder med olika institutionella ramverk förändrar det inte den övergripande slutsatsen att på det stora hela taget fungerar demokratin, enligt författarna, som den är tänkt att göra.

För den som är intresserad av demokratiteori och demokratifrågor är detta en mycket intressant och välunderbyggd studie som starkt kan rekommenderas. I en kommentar till boken skriver statsvetaren Bryan D. Jones att boken ”is a huge breakthrough in producing a more integrated theory of democratic policymaking”, och jag skulle inte bli förvånad om boken framöver kommer att räknas som en bok som ”måste” läsas av dem som forskar kring demokratiteori och frågor som rör politisk representativitet.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Sociala medier i Kina

Publicerat den maj 23, 2010 av jesperstromback

Nu har Demokratiinstitutet precis släppt en ny och intressant rapport med titeln Sociala medier i Kina. En studie av användningen av sociala medier i en diktatur. Rapporten är skriven av Marie Bergström och Helene Nyberg, två mycket duktiga studenter på journalistprogrammet på Mittuniversitetet, som jag hade glädjen att handleda när de skrev den c-uppsats som ligger till grund för rapporten.

Rapporten utgår från Uses and Gratifications-teorin, som på svenska ibland översätts till användarteorin och som handlar om faktorer som styr människors medieanvändning. Grunden för teorin är att människor har en rad olika behov som de försöker tillfredsställa genom att konsumera medier. Mer precist undersöker rapporten:

(1) Om det finns något samband mellan hur mycket de kinesiska studenter som ingår i studien använder sociala medier och deras grad av social aktivitet i det ”verkliga livet”,

(2) Om det finns något samband mellan deras grad av politiskt intresse och deras användning av sociala medier,

(3) Om det finns något samband mellan deras konsumtion av traditionella medier och hur mycket de använder sociala medier, samt

(4) Om det finns något samband mellan hur mycket studenterna använder sociala medier och de motiv som de anger till varför de använder dem.

För den som är intresserad av att läsa mer kan hela rapporten laddas ner via Demokratiinstitutets hemsida eller här.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , , | Lämna en kommentar