Förhållandet mellan väljare och valda är en av de viktigaste relationerna ur ett demokratiskt perspektiv. Idealt sett präglas det förhållandet av ömsesidighet, vilket bland annat kräver av politiker att de lyssnar på och representerar medborgarna, och av medborgarna att de följer vad som händer i politiken, har åsikter och tar intryck av vad politikerna faktiskt gör. Men hur fungerar det i praktiken? I vilken utsträckning representerar politiker medborgarnas politiska preferenser när de fattar beslut, och i vilken utsträckning har medborgarna åsikter och tar de intryck av politikernas beslutsfattande när de formar sina opinioner?

Detta är några av de frågor som står i centrum för den nysläppta boken Degrees of Democracy. Politics, Public Opinion, and Policy (Cambridge University Press, 2010) av Stuart N. Soroka och Christopher Wlezien. I boken utvecklar författarna en ”termostat-modell” (thermostatic model) för relationen mellan väljare och valda, som de sedan testar i USA, England och Kanada. Om modellen fungerar kan det förväntas (a) att politiker reagerar om medborgarna vill ha ”mer” eller ”mindre” av en viss politik och anpassar sig till det i beslutsfattandet, (b) att medborgarna märker om politiker fattar beslut om ”mer” eller ”mindre” av en viss politik och anpassar sig till det när de (om)formar sina opinioner, och (c) att politiker reagerar på om medborgarna, som en följd av förändrade politiska beslut, ändrar sina opinioner så att de vill ha ”mer” eller ”mindre” av en viss politik än vad de ursprungligen ville. Politiker representerar i ett sådant scenario genom att anpassa sig till de signaler de får från medborgarna, och medborgarna är responsiva genom att anpassa sig till de politiska beslut som fattas.

Resultaten av deras undersökningar visar, i all korthet, att termostat-modellen fungerar förvånansvärt väl. Trots utbredd misstro är politiker överlag duktiga på att uppfatta och anpassa besluten till signaler de får från medborgarna – särskilt när det gäller frågor som ligger högt på dagordningen och där signalerna från medborgarna är tydliga – samtidigt som medborgarna trots ofta bristande politiska kunskaper visar sig uppfatta förändringar av de politiska besluten och tar intryck av dem när de omformar sina opinioner. Eller för att citera författarna: ”Democracy works. To be more exact, representative democracy works”.

Därmed inte sagt att den fungerar perfekt och lika bra överallt, oberoende av frågor. Det finns en rad faktorer som villkorar hur väl termostatmodellen fungerar, som hänger samman inte bara med hur viktiga olika frågor är utan också med hur det politiska systemet är uppbyggt, bland annat graden av horisontell och vertikal maktdelning. Men även om demokratin fungerar olika väl i olika länder med olika institutionella ramverk förändrar det inte den övergripande slutsatsen att på det stora hela taget fungerar demokratin, enligt författarna, som den är tänkt att göra.

För den som är intresserad av demokratiteori och demokratifrågor är detta en mycket intressant och välunderbyggd studie som starkt kan rekommenderas. I en kommentar till boken skriver statsvetaren Bryan D. Jones att boken ”is a huge breakthrough in producing a more integrated theory of democratic policymaking”, och jag skulle inte bli förvånad om boken framöver kommer att räknas som en bok som ”måste” läsas av dem som forskar kring demokratiteori och frågor som rör politisk representativitet.