Det har nu kommit en rad opinionsmätningar som visar ökande stöd för den borgerliga alliansen – framförallt moderaterna – och sjunkande stöd för de rödgröna – framförallt socialdemokraterna. Enligt den senaste undersökningen från Demoskop, som redovisas i Expressen idag, har socialdemokraterna nu endast 29,8 procent medan moderaterna ökar till 34,5 procent. Samtidigt ökar alliansen till 50,9 procent medan de rödgröna får 44,3 procent. Även om man inte ska fästa för stor vikt vid en enskild undersökning är det tämligen sensationella siffror, men ännu viktigare är att undersökningen ligger i linje med andra undersökningar. Någonting har hänt som gjort att opinionsdynamiken har skiftat. Moderaterna och alliansen är på frammarsch medan de rödgröna och socialdemokraterna tappar.

I sig betyder detta inte särskilt mycket, och mycket kan hända fram till valdagen. I förlängningen innebär dock varje ny undersökning som visar ökat stöd för moderaterna och alliansen och minskat stöd för socialdemokraterna och de rödgröna att denna berättelse om vinnare och förlorare förstärks. Inom statsvetenskapen talas det ibland om positiv respektive negativ feedback, där nya händelser förstärker redan etablerade mönster och trender på ett sätt som gynnar respektive missgynnar olika aktörer. I det här fallet håller berättelsen om socialdemokraterna som förlorare och moderaterna som vinnare på att bli så stark att det kan bli svårt för socialdemokraterna att ändra den före valet. En parallell kan här dras till valet 2002 och moderaterna, där berättelsen om Bo Lundgren och moderaterna som förlorare etablerades tidigt och sedan bara förstärktes.

En nyckelroll i det här sammanhanget har givetvis medierna, inte minst därför att de fokuserar så mycket på opinionsmätningar och på gestaltningen av politik som sport, spel och strategi. Det gör att varje ny undersökning som visar exempelvis att socialdemokraterna tappar leder till uppföljningsartiklar- och inslag på temat ”varför de tappar”, medan det motsatta gäller för moderaterna. Därmed förstärks bilden av vinnare och förlorare ytterligare.

Därmed inte sagt att medierna gör detta av politiska skäl. Trots att många – inte minst inom partierna – tror att medierna är politiskt partiska finns det inget stöd för detta i forskningen. Som professor Kent Asp har visat i sina undersökningar av samtliga valrörelser sedan 1979 finns det i varje valrörelse något eller några partier som gynnas respektive missgynnas i valbevakningen – men det handlar om olika partier i olika valrörelser. Ett parti som gynnas i medierna ett val kan därför missgynnas i nästa, och vice versa (för den som vill läsa mer om dessa undersökningar rekommenderas rapporten ”Rättvisa nyhetsmedier. Partiskheten under 2006 års medievalrörelse”, som finns nedladdningsbar på JMG:s hemsida).

Problemet – om det nu är ett problem – är därmed inte att medierna är partipolitiskt färgade. Problemet är snarare att de fokuserar för mycket på gestaltningen av politik som sport, spel och strategi medan politikens sakfrågor kommer i skymundan, och att detta kan leda till självförstärkande opinionsspiraler och självuppfyllande profetior.