Under den här valrörelsen har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna försökt sig på en ny retorik, där hävdar att de istället för att låta flyktinginvandrare komma till Sverige vill hjälpa till i närområdet där hjälpbehovet är som störst, och att de därigenom kan hjälpa fler människor samtidigt som de får pengar över för att förbättra välfärden. Att Jimmie Åkesson är en skicklig debattör är tydligt, men samtidigt är retoriken grovt vilseledande. När det gäller den här retoriken kan åtminstone fem problem identifieras.
* Det första problemet hänger samman med att det inte finns någon motsats mellan att hjälpa människor i närområdet och att ha en öppen flyktingpolitik. Sverige hjälper redan till i närområdet, och dessutom vill SD minska biståndet. Deras argumentation är därför falsk. Till det ska man lägga att länderna i närområdet har enorma problem med att ta hand om den stora mängden flyktingar, och de behöver därför hjälp både med att ta hand om människor på plats och genom att det blir färre som behöver hjälp på plats. Detta har bland annat Unesco påpekat.
* Det andra problemet hänger samman med att även om Sverige skulle fördubbla eller tredubbla eller fyrdubbla insatserna som görs för att hjälpa människor i närområdet skulle en del söka sig till bland annat Sverige, och de blir knappast hjälpta av att de skickas tillbaka med argumentet att de får hjälp på plats.
* Det tredje problemet med deras argumentation är att det bortser från att asylrätten är en rätt som Sverige förbundit sig till genom olika internationella konventioner. Det hade varit ärligare om de hade sagt att de inte tror på asylrätten, men så länge asylrätten gäller har Sverige en förpliktelse att pröva asylskälen hos de som kommer.
* Det fjärde problemet är att det är uppenbart att det framförallt är flyktingar från utomeuropeiska länder som de vänder sig emot, och både Åkesson själv och många andra i partiet har många gånger gjort det tydligt att det är muslimer som de inte vill ha i Sverige. Det kan inte tolkas som något annat än främlingsfientlighet och rasism. Till det kommer givetvis deras historia. Oavsett förändringar av retoriken och den politiska fasaden är Sverigedemokraterna fortsatt ett främlingsfientligt parti. Deras trovärdighet när de säger att de vill hjälpa är därför obefintlig.
* Det femte – och inte minst viktiga – problemet handlar om att det ligger i Sveriges egenintresse att ha en öppen hållning till flyktingar och invandrare. SD:s argumentation bygger på att det finns en motsats mellan öppen invandringspolitik och välfärd, men den motsättningen är falsk. Långsiktigt tjänar Sverige – även ekonomiskt – på invandringen. Hur mycket beror på hur väl integrationspolitiken fungerar, så om man verkligen bryr sig om vilka resurser som finns till välfärden borde man ägna kraften åt att förbättra integrationspolitiken. Men där är SD:s politik obefintlig. Man skulle kunna göra en jämförelse med skolan. På kort sikt uppstår utgifter men på längre sikt tjänar Sverige både på att satsa på utbildning och invandring. Det är en investering. Jag tror inte någon skulle köpa att det vore klokt att dra ner på pengarna till skolan därför att det är en kostnad, och i grunden gäller detsamma invandringen. Utan invandring stannar Sverige.
När eller om historien om forskning kring politikens medialisering skrivs kommer 2014 med all sannolikhet framstå som ett avgörande år. Tidigare i år gav jag och Frank Esser ut antologin 
Nu har den nya boken Presidential Campaigning and Social Media. An Analysis of the 2012 Campaign, redigerad av John Allen Hendricks och Dan Schill, precis släppts. Boken handlar om det amerikanska presidentvalet 2012, och innehåller sjutton kapitel som ur olika vinklar och teoretiska utgångspunkter analyserar användandet och betydelsen av sociala medier under både primärvalskampanjerna och den slutliga valkampanjen.
Idag landade den nya boken 
Jesper Strömbäck 