Valet är över och rösterna är räknade. I både nya och gamla medier och runt fikaborden pågår diskussionerna för fullt om hur valet ska tolkas och vad som händer nu. Några säkra svar är dock svåra att ge. Framtiden är i högsta grad osäker, och när det gäller att förstå valet och varför det gick som det gick behövs grundliga analyser baserade på de olika valundersökningar som genomförs för att tränga djupare in i svaren. Några observationer kan dock göras.

En central observation är att detta är ett val nästan utan vinnare. Stefan Löfven kommer få uppdraget att bilda regering, men jämför man de rödgröna partiernas resultat med valet 2010 är det tydligt att förändringarna är mycket små. Det valresultat som för socialdemokraternas del ansågs närmast katastrofalt 2010 befästs i ytterligare ett val. De rödgröna partierna har vunnit valet i den meningen att de – i någon form – tar över regeringsmakten, men det beror mindre på att de rödgröna har vunnit valet och mer på att alliansen förlorade valet. Något egentligt mandat för den kommande perioden har de därför inte fått.

En annan observation är att den enda vinnaren är Sverigedemokraterna. Vad som ligger bakom deras framgång kommer att analyseras grundligt, men två förklaringar är tydliga. Den ena är att det finns dem som är missnöjda med Sveriges öppna hållning till flyktingar och invandrare och som vill begränsa invandringen. I vilken utsträckning det beror på främlingsfientlighet och rasism alternativt den sakligt sett felaktiga uppfattningen att det finns en motsättning mellan en öppen migrationspolitik och välfärden är svårare att säga. Den andra hänger samman med att SD enligt Valu har varit särskilt framgångsrika bland dem som hyser politikermisstro: att rösta på Sverigedemokraterna har varit ett sätt att markera missnöje mot vad som uppfattas som etablissemanget.

En tredje observation – som är central inför de fortsatta diskussionerna om hur valresultatet ska tolkas – är att 87 procent röstade på partier som står för en öppen hållning till flyktingar och invandrare från olika delar av världen. Det kommer säkert att finnas dem som kommer att argumentera för att de etablerade partierna framöver måste möta Sverigedemokraternas framgång genom anpassning till dem – även om det kommer formuleras elegantare – men den internationella erfarenheten visar att det inte finns något stöd för att det skulle vara en framgångsrik väg. Vad de etablerade partierna istället behöver göra är att fortsätta stå upp och argumentera för öppenhet och tolerans. Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen ska ha all heder för att de har tagit den striden, och den behöver fortsätta tas. Därutöver är det viktigt att tydligare visa att det inte finns någon motsatsställning mellan invandring och välfärd. Att vara ett öppet land är inte bara en fråga om solidaritet: det är också en fråga om egenintresse.

En fjärde observation är att frågan om behovet av en stark regering inte har varit så viktig för väljarna jämfört med andra överväganden. Exakt vilken regering vi kommer att få är ännu oklart, men oavsett hur den kommer att se ut innebär valresultatet stora svårigheter att forma en handlingskraftig regering. Detsamma hade gällt om allianspartierna lyckats något bättre och kunnat sitta kvar. Varför behovet av en stark regering inte har spelat en större roll är i skrivande stund oklart, men en delförklaring är rimligen att svenskarna inte känner sig särskilt oroade över utvecklingen och framtiden. När tiderna upplevs som förhållandevis goda och trygga känns frågan om regeringens handlingskraft mindre angelägen medan den upplevs som mer central i kristider. Samtidigt står Sverige inför en lång rad centrala framtidsutmaningar inför framtiden, och dessa kommer att bli svårare att möta i frånvaro av en regering med ett starkt parlamentariskt stöd.

En femte observation handlar om allianspartierna, vilka utgör valets främsta förlorare. Det finns olika skäl till det, men inte minst viktigt är att de förlorade kampen om bilden av både de gångna åtta åren och framtiden. De lyckades vare sig vinna tillräcklig trovärdighet för sin berättelse om hur Sverige har utvecklats till det bättre under alliansens regeringstid, i sig och i jämförelse med hur andra länder klarat sig, eller att formulera en tydlig berättelse om framtiden och vad de ville göra om de fick förnyat förtroende. Valet blev i stor utsträckning en kamp om verklighetsbilder och visioner för framtiden, och dessa kamper förlorade allianspartierna.

Vid sidan av detta finns det givetvis många andra observationer som också skulle kunna göras. För att några säkrare slutsatser ska kunna dras behöver vi dock invänta de olika undersökningar som pågår kring valkampanjerna, mediebevakningen och väljarbeteendet. Det kommer att finnas många skäl att återvända till frågan om varför valet gick som det gick.