En av de tydliga trenderna i den politiska journalistiken är att den har gått från att vara beskrivande till att bli allt mer tolkande och kommenterande. Samtidigt har journalister – tillsammans med experter och externa kommentatorer – blivit allt mer framträdande och tagit en allt större plats på bekostnad av det utrymme som politiker har att själva komma till tals. För svensk del har detta visats av bland annat min egen forskning (se bland annat Kampen om opinionen) och Kent Asps nya bok om Mediekratin. Det kan ses som ett uttryck för den politiska journalistikens medialisering.
Den nu pågående valrörelsen är inget undantag: tvärtom tycks den tolkande och kommenterande journalistiken breda ut sig ännu mer. Det märks inte minst i samband med TV:s partiledarutfrågningar. Inte nog med att dessa analyseras av journalister i efterföljande nyhetssändningar, något som har gjorts sedan länge, nu omgärdas de också av uppsnack och eftersnack eller besök i green room, som om det inte vore någon principiell skillnad mellan politiska utfrågningar och debatter inför ett val – med allt vad det valet kommer att innebära för människor i deras vardagliga liv – och fotbollsmatcher eller underhållningsprogram som Idol eller Let’s dance.
Ur ett demokratiskt perspektiv tycker jag detta är problematiskt av åtminstone tre skäl. För det första bidrar de förändrade formaten för hur utfrågningarna omgärdas av uppsnack och eftersnack till att sudda ut gränserna mellan politiska program och underhållningsprogram, som om det inte vore någon principiell skillnad. För det andra handlar analyserna och kommentarerna i mycket stor utsträckning om hur olika partiledare ”klarade sig” eller framträdde snarare om den politiska substansen. Därmed bidrar de till spelgestaltningarna av politik. För det tredje bidrar den kommenterande och tolkande journalistiken, särskilt när den sänds i direkt anslutning till utfrågningarna eller debatterna, till att försvåra för människor att fritt och självständigt forma sig en åsikt eller uppfattning om partiledarna och hur de svarade och framträdde i utfrågningarna. Tolkningarna görs så att säga åt tittarna. Detta är inte betydelselöst, eftersom det finns forskning som visar att människor som ser på debatter och efterföljande kommentarer påverkas och tolkar debatterna annorlunda än de som bara ser på debatterna.
Detta diskuterar och kommenterar jag i ett inslag som kommer att sändas i Aktuellt, troligen ikväll. För mer information om det inslaget och mina synpunkter, se gärna artikeln som idag publicerats på SVT:s hemsida. För säkerhets skull kanske det ska läggas till att min kritik inte riktar sig mot utfrågarna eller de som ställer upp i uppsnacken eller eftersnacken: kritiken riktar sig mot programformaten och medierna som allt mer väljer att lyfta fram tolkningar och kommentarer.
När eller om historien om forskning kring politikens medialisering skrivs kommer 2014 med all sannolikhet framstå som ett avgörande år. Tidigare i år gav jag och Frank Esser ut antologin
Nu har den nya boken Presidential Campaigning and Social Media. An Analysis of the 2012 Campaign, redigerad av John Allen Hendricks och Dan Schill, precis släppts. Boken handlar om det amerikanska presidentvalet 2012, och innehåller sjutton kapitel som ur olika vinklar och teoretiska utgångspunkter analyserar användandet och betydelsen av sociala medier under både primärvalskampanjerna och den slutliga valkampanjen.
Idag landade den nya boken