I dagens DN skriver Kent Asp och Johannes Bjerling en mycket intressant artikel om ”mediekratin” och politikens medialisering. Artikeln – och boken ”Mediekratin – mediernas makt i svenska val” som släpps i dagarna – bygger på Kent Asps samlade forskning kring hur svenska medier mellan 1979 och 2010 bevakade svenska valrörelser. Det är den längsta tidsserien i svensk forskning kring hur medierna bevakar valrörelser, och det ska bli mycket intressant att läsa boken!

Ett av de resultat som lyfts fram är att det finns ett tydligt samband mellan mediebilden av partierna och hur det går för partierna i valet. Samtidigt som det resultatet inte är särskilt förvånande är det centralt och understryker mediernas makt i den politiska kommunikationen. Det gäller särskilt eftersom journalistiken över tid präglas allt mer av medielogiken och av en tolkande snarare än beskrivande journalistik, där journalisterna själva tar allt större utrymme. För att citera Kent Asp och Johannes Bjerling:

Bilden i medierna påverkar alltså vilka som blir vinnare och förlorare i valrörelsen. Ett annat viktigt resultat är att journalisterna i allt större utsträckning kommit att sätta sin egen prägel på valrörelsen, samtidigt som de som söker väljarnas mandat förlorar terräng. I valet 1979 stod politiker för 73 procent av aktörsframträdandena, journalister för 2 procent. I valet 2010 var motsvarande andelar 54 respektive 19 procent.

Medievalrörelsens åsiktsbärare har med andra ord fått ge plats åt valrörelsens uttolkare – journalister, experter och opinionsinstitut. Partiernas politiska budskap till väljarna har alltmer kommit att omgärdas av politisk konsumentupplysning där allt ifrån klädval till retorik analyseras, kommenteras och recenseras. Tyckare och experter har på så vis trängt sig emellan väljare och valda i något slags självpåtagen omsorg om väljarna.

Även om den nu pågående valkampanjen inte är över ännu talar det mesta för att trenderna från tidigare val kommer att bestå eller till och med förstärkas. Mitt intryck så här långt är att journalistiken är ännu mer tolkande än tidigare val, att journalister är ännu mer framträdande som aktörer, och att ännu mer fokus ägnas åt det politiska spelet och de politiska strategierna snarare än politikens innehåll.

Ur ett demokratiskt perspektiv är detta inte oproblematiskt. Ett skäl är forskning – redovisad i bland annat Kampen om opinionen – som visar att gestaltandet av politisk som spel bidrar till minskat politiskt intresse och ökad politisk misstro. Ett annat skäl är att spelgestaltningarna tränger bort politikens sakfrågor. Ett tredje skäl är att en ökad andel spelgestaltningar och mer journalistiska tolkningar gör att medierna i mindre utsträckning än önskvärt tillhandahåller sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor. Frågan är vem som i längden vinner på detta?

Ett svar är såklart medierna, men jag är inte så säker på att ens de vinner på utvecklingen. Också medierna är beroende av att människor är intresserade av och har förtroende för politik och samhälle, och om människor upplever att den politiska journalistiken blir allt för tolkande och spelgestaltande är risken stor att man vänder medierna ryggen.