Jesper Strömbäck

Idag skriver jag tillsammans med Ulf Bjereld, Marie Demker, Andreas Johansson-Heinö och Lisa Pelling på DN Debatt om behovet av en ny maktutredning. Den senaste – under ledning av statsvetaren Olof Petersson – lämnade sitt slutbetänkande för nästan 30 år sedan, och sedan dess har samhället och den svenska demokratin genomgått fundamentala förändringar som påverkat maktens processer och maktförhållandena. Artikeln kan läsas här, och för de som inte har tillgång till DN har jag lagt in texten nedan.

Social rörlighet är avgörande för individers möjligheter att komma till sin rätt och för samhällens utvecklingspotential. I senaste Jämlikhetsrapporten från Göteborgs stad (2017) påpekas att ”den sociala rörligheten är lägre än vad vi hittills känt till i Sverige. Det innebär att det verkar bli allt svårare för dagens barn att byta miljö och sammanhang eller att bryta mönster (…) och så kallade klass­resor är svårare att göra nu än förr.”

Rapporten hänvisar till en uppmärksammad studie från bland annat Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet (Gustafsson, Katz och Österberg 2017) som visar att 61 procent av barn i så kallade utsatta områden, och som tillhörde synliga minoriteter, bodde kvar i liknande områden som vuxna samt hade motsvarande ekonomiska förutsättningar som de haft som barn. Vi vet också att den sociala rörligheten är högre där klyftorna är mindre (LO:s Jämlikhetsutredning, 2019). Trots en jämförelsevis mycket ambitiös integrationspolitik och hög sysselsättningsgrad för utrikes födda är glappet till syssel­sättningsnivåerna för inrikes födda större än i något jämförbart land.

Samtidigt i Europa och Sverige skördar nationalkonservativa och populistiska partier framgångar. Mer än var fjärde europeisk väljare röstar i dag på ett auktoritärt, populistiskt parti (Johansson Heinö 2018). Framgångarna för dessa partier hänger delvis samman med uppfattningen hos många män­niskor att ”utvecklingen går åt fel håll”. I som-institutets undersökningar anger 54 procent 2018 att samhällsutvecklingen ”går åt fel håll”, jämfört med 38 procent 2012. Väljarna vänder de etablerade partierna ryggen. Allt färre svenskar identifierar sig med något särskilt parti över huvud taget.

Utvecklingen riskerar att urholka tilliten i samhället och minska förtroendet för det demokratiska politiska systemet. Internationell forskning visar på ett minskat stöd i Europa och USA för demokrati som styrelseskick, och stödet är lägst bland de unga. Så gott som varje val i västvärlden bekräftar en växande klyfta mellan storstad och glesbygd eller mellan centrum och periferi. Samma partier – oavsett politisk färg – som i opposition talar om ett sönderfallande samhälle har i regeringsställning påfallande svårt att genomföra, eller ens föreslå, substantiella reformer.

Globalisering, individualisering och digitalisering har påverkat Sverige på ett genomgripande sätt. Teknisk och ekonomisk utveckling har bidragit till ökat välstånd och individuell frihet men också förstärkt ojämlikheten mellan dem som har det sämst och övriga. Den europeiska integrationen har kraftigt förändrat förutsättningar för en nationell välfärds- och arbetsmarknadspolitik. Migrationen till Sverige har givit hundratusentals människor ökad makt över sina liv samtidigt som vi ser framväxten av en ny underklass. Klimat­krisen skapar politiska målkonflikter som kräver nya ideologiska avvägningar.

Globaliseringen flyttar politisk och ekonomisk makt från nationella institutioner. Digitaliseringen och samhällets individualisering lägger allt större ansvar på den enskilde medborgaren (skolan, vården, pensionen, göra sig ”anställningsbar” etcetera). Medie­explosionen har skapat nya gemenskaper och nya plattformar, men också helt nya maktkonstellationer. Därmed försvåras medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter, eftersom de politiska institutionerna (riksdagen, landstingen, kommunfullmäktige) urholkas på makt. Makten har internationaliserats, men procedurerna för att utkräva politiskt ansvar ligger kvar på nationell och lokal nivå.

För att få bättre kunskap om hur samhällsförändringarna påverkat maktförhållanden i samhället bör en ny maktutredning tillsättas. Den senaste maktutredningen tillsattes 1985 av dåvarande vice statsminister Ingvar Carlsson, och presenterade 1990 sina resultat i huvudrapporten ”Demokrati och makt i Sverige” (SOU 1990:44). Utredningen, som leddes av professor Olof Petersson, fick stor betydelse för kunskapen om maktrelationerna i det svenska samhället. Utredningen formulerade en mer individualiserad och rättighets­orienterad demokratiuppfattning än den kollektivistiska demokratisyn som länge dominerat svensk politik. Utredningen lanserade idén om en strukturellt baserad maktordning mellan män och kvinnor, vilken fick stor betydelse för den feministiska idéutvecklingen i Sverige.

Sedan dess har mycket hänt. Sverige har blivit medlem av EU. Det kalla kriget har tagit slut och en ny världsordning, eller avsaknad av ordning, har vuxit fram. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet förändrade maktförhållandena på arbetsmarknaden. Framväxten av internet och sociala medier har påverkat makten över kunskap och opinionsbildning. Sverige har genom invandring och flyktingmottagning blivit mer heterogent och mångkulturellt.

Flera utredningar och kommissioner har tillsatts (till exempel Demokrati­utredningen 1997–2000, Globaliseringsrådet 2007–2009, Framtidskommissionen 2011–2013, Demokratiutredningen 2014–2016). Men vi saknar en övergripande undersökning av hur maktförhållandena påverkats av förändringarna sedan 1990.

Ett av skälen till att 1990 års makt­utredning fick så stort genomslag var att den fick ordentligt med tid och resurser och att den kunde arbeta oberoende från makten. Följande punkter är därför centrala.

• Generösa tidsramar. Bättre att det blir bra än att det går fort.

• Ordentliga resurser. Dels för att det kommer att behövas undersökningar som kräver resurser, dels för att det blir en markering att uppdraget är på riktigt.

• Oberoende och integritet. Nödvändigt för att utredningen ska få legitimitet och genomslag.

• Internationell förankring. Problematiken är inte svensk, utan internationell.

Utredningen bör ta utgångspunkt i de samhällsförändringar som präglat tiden efter 1990 och undersöka hur dessa förändringar påverkat maktförhållandena i Sverige och internationellt med avseende på politik, ekonomi, kunskap och opinionsbildning och civilsamhälle. (Självklart beaktas klass, kön/genus, etnicitet, sexualitet.)

Några exempel på frågor: Vilken makt finns kvar inom de demokratiska institutionerna och vad har förflyttats till andra arenor och aktörer? Hur har medielandskapets förändringar påverkat de demokratiska processerna och den offentliga åsiktsbildningen? Hur har medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar av makthavare påverkats? Hur har samhällets individualisering påverkat människors faktiska möjligheter att styra över sina livsvillkor? Vilka grupper har fått förbättrade respektive försämrade villkor för inflytande över sina liv? Vilka konsekvenser har de nya maktförhållandena inneburit för jämlikhet och för människors frihet?

Utredningen ska inte enbart fokusera på hårda data som statistik och enkäter. Det finns ett egenvärde i att genom djupintervjuer analysera den oro som många människor uppger sig känna – vari har denna otrygghet sin materiella grund?

Det svenska samhället är inte detsamma som 1990. Om vi vill se till att barn kan fortsätta göra klassresor, alla människor i vårt land utnyttja sin fulla potential och hela samhället dra nytta av befolkningens kompetens och förmåga – ja då behöver vi en ny analys av maktförhållandena i vårt land. Tillsätt en ny maktutredning.