Tidigare i höstas drog jag igång vad jag kallade ”en liten vetenskapsskola” på Twitter. Tanken var i all enkelhet att sprida lite kunskap om hur det fungerar i den vetenskapliga världen, för dem som inte själva ägnar sig åt forskning. Eftersom jag fick mycket positiv feedback på de inlägg jag gjorde återpublicerar jag inläggen här, med vissa mindre justeringar.

Den första delen handlar om publiceringsformer. De vanliga formerna är artiklar i vetenskapliga tidskrifter, böcker, kapitel och rapporter. Av dessa har artiklar i vetenskapliga tidskrifter högst status och störst tillförlitlighet. Skälet är systemet med dubble blind peer-review. Det innebär att de manuskript som skickas in till tidskrifterna anonymiseras innan de skickas ut till 2-5 andra forskare för granskning. De som har skrivit artikeln vet inte vilka granskarna är, och granskarna vet inte vem eller vilka som har skrivit manuskriptet (åtminstone är det tänkt att fungera så. I praktiken kan man som granskare ibland ana sig till vilka skribenterna är, om de exempelvis är kända inom ett visst område eller har använt samma typ av data tidigare).

Poängen med det systemet är att endast manuskriptens kvalitet ska ha betydelse för vad som publiceras. Inte vem eller vilka författarna är eller känner, inte vad de har publicerat tidigare, ingenting annat än vilken kvalitet det aktuella manuskriptet har. Detta gör att det ofta finns goda skäl att lita mer på forskning som har publicerats i vetenskapliga tidskrifter än i andra former. Den har granskats hårdare. Det händer dock att även böcker, kapitel och rapporter genomgår double blind peer-review, men det är ovanligare.

När granskarna har bedömt en artikel brukar beslutet från tidskriften vara antingen Accept, Minor Revision, Major Revision eller Reject. Accept – att ett manuskript accepteras i princip som det är – är i mitt fält väldigt ovanligt i seriösa tidskrifter. Minor Revision är också relativt ovanligt.

Vanligast är Major Revision eller Reject. Major revision innebär att författarna måste revidera sitt manuskript utifrån de synpunkter de har fått från granskarna och redaktören. Sedan skickas manuskriptet ut för ännu en bedömning av samma eller andra granskare. Den processen fortgår tills redaktören bedömer att alla relevanta synpunkter har åtgärdats. De artiklar som väl blir publicerade har därför i regel omarbetats flera gånger.

Det vanligaste beslutet generellt sett är emellertid Reject, det vill säga att manuskripten inte går vidare i processen. Hur vanliga de besluten är varierar mellan olika tidskrifter. Topptidskrifter har ofta en så kallade acceptance rate som ligger under tio procent. Hos andra seriösa tidskrifter kan den vara högre, uppemot 20-25 procent. Allt annat lika: ju lägre acceptance rate en tidskrift har, desto högre status. För den som vill kolla upp tidskrifter kan bland annat Web of Science och Google Scholars sammanställningar rekommenderas.

Sedan finns det tyvärr också oseriösa tidskrifter och rena fejktidskrifter, vilka ibland kallas ”predatory journals”. De försöker efterlikna seriösa tidskrifter men har inte någon vetenskaplig granskning att tala om. På twitter kan man följa @fake_journals för mer info: på webben finns sajten List of Predatory Journals.

Det bör dock tilläggas att olika vetenskapliga discipliner har lite olika traditioner. Att publicera sig i artikelform i vetenskapliga tidskrifter är vanligast inom naturvetenskap och medicin, följt av samhällsvetenskap. Det är mindre vanligt inom humaniora. Mina reflektioner här bygger i första hand på mina kunskaper och erfarenheter från hur det fungerar inom samhällsvetenskapen.

En sak man alltid kan göra när någon forskare dyker upp är att kontrollera vad och i vilka former hen har publicerat tidigare. Google scholar är i det sammanhanget ett bra instrument. Där kan man söka på forskares namn. Många forskare har också offentliga profiler på Google scholar, där bland annat deras publikationer och hur ofta de har citerats framgår. Här är exempelvis min profil.