Att det finns många som har åsikter om medierna och deras rapportering är ingen nyhet. Inte heller att det finns många som anser att nyhetsjournalistiken är partisk i den ena eller den andra riktningen. De anklagelser som troligen hörs oftast handlar om att nyhetsjournalistiken är vänstervriden och / eller att den ger en allt för positiv bild av invandring och hur invandring påverkar Sverige. Ett av flera exempel på detta är att förtroendet för nyhetsmediernas rapportering om invandring är lägre än förtroendet för deras rapportering om andra ämnen såsom sjukvården, klimatet eller näringslivet. Det framkommer i ett kapitel av Ulrika Andersson i den nya boken Misstron mot medier.

Att många anser att mediernas rapportering präglas av någon form av partiskhet behöver dock inte betyda att det är sant. Det kan, men det behöver inte, vara det. Det framkommer inte minst av forskning kring det som kallas fientliga medier-fenomenet (hostile media phenomena eller hostile media effect), vilket jag och Bengt Johansson skriver om i Misstron mot medier. Titeln på vårt kapitel är När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet.

Forskning kring fientliga medier-fenomenet har bedrivits sedan mitten av 1980-talet, och sedan dess har teorin om fientliga medier-effekter fått ett brett empiriskt stöd oavsett om studierna har handlat om ämnen som politik, religion, krig, sport eller rökning. Kärnan i teorin är att människor har en tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det missgynnar den egna sidan eller positionen och gynnar den andra sidan i en debatt eller en konflikt. Forskning visar bland annat att olika grupper – som står på olika sidor i en konflikt – uppfattar samma medieinnehåll som om det missgynnar den egna sidan och gynnar den andra sidan.

Vad detta visar är att frågan om nyhetsjournalistikens partiskhet inte bara – eller ens i första hand – handlar om hur medierna faktiskt rapporterar om en fråga. Det handlar också – och kanske i ännu högre grad – om vilka som tar del av journalistiken och vilka politiska eller andra preferenser de har.

Det innebär inte att fientliga medier-effekter är lika sannolika hos alla grupper. Vissa människor har en starkare medan andra har en svagare tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det gynnar motståndarsidan och missgynnar den egna sidan i en konflikt. De faktorer som tycks ha störst betydelse handlar om hur starkt engagerad man är i en fråga eller konflikt och hur starkt man identifierar sig med en grupp som är inblandad i det som mediernas rapportering handlar om. Det kan handla om identifikationen med ett politiskt parti, men det kan också handla om en viss religion, ett visst sportlag, eller en sida i en sakpolitisk konflikt.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att många anser att den svenska nyhetsjournalistiken är politiskt partisk eller att den inte ger en rättvisande bild av invandring. Detta är frågor som engagerar väldigt många och som väcker många känslor, och det är även de mest engagerade som hörs mest. Men – och det är den viktiga poäng som följer av forskning kring fientliga medier-fenomenet – det behöver inte betyda att det är sant.

Den enda metod som kan ge svar på om den nyhetsjournalistiska rapporteringen präglas av någon form av partiskhet är systematiska innehållsanalyser. Varje sig enkätbaserade studier eller anekdotiska exempel kan ge svar på om nyhetsjournalistiken är partisk. Detta är viktigt att ha i åtanke varje gång någon debattör för fram anklagelser om att nyhetsjournalistiken präglas av någon form av partiskhet.

– – – – –

För den som är intresserad av att läsa mer om fientliga medier-fenomenet kan mitt och Bengt Johanssons kapitel laddas ner här. I kapitlet finns också rikligt med referenser för den som vill gå vidare och läsa ännu mer.