Jesper Strömbäck

Efter att under en längre tid ha tänkt att det är dags att förnya min hemsida, har jag nu bestämt mig för att prova om det går att flytta över innehållet till wordpress och samtidigt starta en blogg, och vilka andra fördelar och nackdelar det kan ha att använda sig av ett bloggverktyg som bas för en hemsida. Än så länge är detta dock bara ett experiment.

Frågan är om den gamla eller den här nya är bäst? Vad tycker du? Rösta och säg vad du tycker!

Både under och efter den valkampanj som ledde till att Barack Obama blev USA:s nye president har det talats och skrivits mycket om hans kampanjmetoder och kampanjstrategi, och inte minst hans användande av Internet och sociala medier. Många har hävdat att hans kampanj revolutionerade sättet att bedriva valkampanjer online och via sociala medier.

Även om det finns skäl att vara skeptisk mot en del påståenden kring vikten av Internet och sociala medier för moderna valkampanjer råder det ingen tvekan om att Obama-kampanjen bröt ny mark och var mycket framgångsrik. Men hur arbetade Obama-kampanjen egentligen med Internet och sociala medier, på den strategiska respektive taktiska nivån? Vilka grundläggande filosofier utgick man från, vad var målen, och hur arbetade man för att omsätta de grundläggande filosofierna i praktiken för att förverkliga målen?

För den som är intresserad av dessa frågor och hur Obama-kampanjen arbetade med Internet och sociala medier – eller sociala mediers betydelse generellt sett för politiska kampanjer – är ”Yes We Did! An Inside Look at How Social Media Built the Obama Brand” (New Rider, 2009) av Rahaf Harfoush en bok som starkt kan rekommenderas. Författarinnan arbetade själv på Obama-kampanjens högkvarter, och beskriver på ett mycket lättillgängligt och välskrivet – och ibland personligt – sätt hur man tänkte och arbetade. Det är inte på något sätt akademiskt skriven, utan den riktar sig till en bredare publik, och kan läsas av alla med intresse för sociala mediers potential i politiska kampanjer.

Ända sedan Internet började få sitt publika genomslag i mitten och slutet av 1990-talet har diskussionen om hur Internet och så kallade ”nya medier” kommer att påverka demokratin präglats av två skolor. Om än förenklat har ”utopisterna” stått mot ”dystopisterna”. Enligt utopisterna har Internet potentialen att bidra till omvälvande och för demokratin positiva förändringar. Eftersom Internet gör det möjligt för alla att publicera sig elektroniskt samtidigt som Internet till skillnad från de traditionella massmedierna möjliggör interaktiv kommunikation, hoppas och tror ”utopisterna” att Internet ska revolutionera demokratin genom att öka det demokratiska deltagandet, bredda och fördjupa den politiska debatten, och minska avstånden mellan de samhälleliga eliterna och folket. Mot dem står emellertid ”dystopisterna”, som menar att Internet i sig inte förändrar särskilt mycket när det gäller demokratin och dess sätt att fungera. De faktorer som påverkar om och i vilket utsträckning människor engagerar sig politiskt eller i debatten går enligt dem djupare än att de låter sig förändras annat än på ett ytligt plan av förändringar i kommunikationsteknologin. Om ”utopisterna” tror på radikala förändringar till följd av Internet och andra ”nya medier” tror ”dystopisterna” snarare på en evolutionär och tämligen långsam förändringsprocess där det mesta fortsätter vara ”business as usual”.

Samtidigt som forskningen hittills huvudsakligen gett ”dystopisterna” rätt, har motsättningen mellan de båda skolorna ofta varit ofruktbar. Ur det perspektivet är ”The Internet and Democratic Citizenship. Theory, Practice and Policy” (Cambridge University Press) av Stephen Coleman och Jay G. Blumler mycket välkommen. Av alla de böcker jag själv har läst på området hittills är detta den bok som lyckas bäst med att hitta en balans mellan de båda skolorna. Samtidigt som författarna hoppas och tror att Internet kan fördjupa och förstärka demokratin, inser de problemen och svårigheterna och att de faktorer som påverkar demokratin och dess sätt att fungera är mycket djupgående. De pekar också på att Internet och nya medier i sig knappast kan fördjupa och förstärka demokratin, om en sådan utveckling inte stöds politiskt och administrativt från olika politiska institutioner. Utifrån det lägger de fram ett antal förslag på reformer som skulle kunna bidra till att tillvara ta Internet och digitala mediers demokratiska potential.

Om man är intresserad av frågor som rör Internet, digitala medier och demokratin är detta en bok som starkt kan rekommenderas. Den erbjuder inga enkla lösningar, men den analyserar problemen med att använda Internet och digitala medier för att fördjupa demokratin på ett mycket initierat och nyansrikt sätt, och den pekar på möjliga vägar att använda dessa kommunikationsteknologier för att fördjupa och förstärka demokratin. Den visar också på en väg bort från den förenklade och ofruktbara debatten mellan ”utopister” och ”dystopister”. Genomgående är den dessutom mycket välskriven. Sammantaget gör det boken mycket läsvärd.

Det är relativt sällan som public relations historia och framväxt ges en framträdande plats i olika böcker, och ofta framstår det närmast som om public relations är ett relativt nutida fenomen. Som framgår av bland annat Scott M. Cutlips ”Public Relations History. From the 17th to the 20th Century” (Routledge, 1995) kan public relations rötter emellertid spåras mycket längre tillbaka i tiden.

I den här boken ligger fokus på tidsperioden från slutet av 1600-talet till början av 1900-talet, och Cutlip diskuterar och analyserar på ett intressant och bitvis målande sätt hur olika public relations-strategier och taktiker användes under bland annat USA:s kamp för frigörelse från det brittiska imperiet, kampen om den nya konstitutionen, det amerikanska inbördeskriget, och expansionen västerut. Olika pionjärer som John Beckley och Amos Kendall lyfts fram och får en framträdande plats.

En intressant notering är hur starkt kopplad framväxten av public relations var till politik. I nutida public relations-forskning ligger nästan allt fokus på den kommersiella sektorn, men av den här boken framgår tydligt att pionjärerna inom public relations en gång i tiden fanns i den politiska sfären. Det var först mot slutet av 1800-talet som public relations fick ett bredare genomslag i den kommersiella sektorn. I vilket fall, om man är intresserad av public relations historia och framväxt är detta en bok som kan rekommenderas.