Trots att den amerikanske presidenten ofta kallas ”världens mäktigaste man” är hans formella maktbefogenheter i praktiken mycket begränsade. Det amerikanska systemet bygger på maktdelning, och utan stöd från senaten och representanthuset är det inte mycket en amerikansk president kan åstadkomma. En bra illustration av detta är president Obama och frågan om ett nytt klimatavtal. Trots att Obama själv förespråkar ett nytt klimatavtal och vill se hårdare regler för att hejda den globala uppvärmningen, är det inte mycket han kan göra så länge den linjen inte har stöd i senaten och representanthuset. Till detta kommer att amerikanska ledamöter i senaten och representanthuset agerar mycket mer självständigt än vad exempelvis svenska riksdagsledamöter gör.
Den amerikanske presidenten kan med andra ord inte bestämma särskilt mycket på egen hand. Men hur utövar han då sitt ledarskap? Enligt ett ofta citerat citat från presidentforskaren Richard Neustadt ligger presidentens makt ytterst i konsten att övertala: ”presidential power is the power to persuade”. Genom att övertala den allmänna opinionen eller ledamöter i senaten och representanthuset kan presidenten, trots formella maktbegränsningar, utöva makt och leda nationen.
Men stämmer detta verkligen? Hur stor makt har den amerikanske presidenten egentligen när det gäller att övertala? Hur utövar amerikanska presidenter sitt ledarskap? Detta är frågor som står i centrum för The Strategic President. Persusasion & Opportunity in Presidential Leadership av statsvetaren George C. Edwards III (Princeton University Press, 2009).
För att göra en lång historia kort är Edwards’ slutsats att den etablerade bilden av presidentens makt att övertala inte stämmer. Eller för att citera direkt från boken (sidan 188):
”Presidential power is not the power to persuade. Presidents cannot reshape the contours of the political landscape to pave the way for change by establishing an agenda and persuading the public, Congress, and others to support their policies. Instead, successful presidents facilitate change by recognizing opportunities in their environments and fashioning strategies and tactics to exploit them.”
Vad som är viktigare än övertalningsförmågan är med andra ord – enligt boken – förmågan att exempelvis identifiera områden, frågor och opinioner där det redan finns stöd för en viss politisk linje, eller där det inte behövs särskilt mycket övertalning för att skapa majoritet för förändring, och förmågan att bygga starka koalitioner mellan olika intressen. Viktigare än retorisk förmåga och övertalningsförmåga är förmågan att analysera det politiska landskapet för att se vilka möjligheter det erbjuder i termer av exempelvis existerande opinionsstöd för en viss linje eller möjliga koalitioner som kan byggas. Framgångsrika amerikanska presidenter är inte ”persuaders”, de är ”facilitators”.
Samtidigt som boken bygger på gedigen forskning och analys är jag inte helt övertygad om dess slutsatser, och det finns annan forskning som tyder på att amerikanska presidenter har betydande makt att genom övertalning åstadkomma förändring. Samtidigt behöver rollen som ”persuader” och ”facilitator” inte stå i motsatsställning. Det är istället fullt möjligt att det i vissa frågor är mycket svårt att åstadkomma förändring genom övertalning, medan det i andra frågor finns större möjligheter att genom övertalning åstadkomma förändring. Frågans art, hur etablerad en fråga är, hur samlad motståndet är och liknande faktorer spelar sannolikt en mycket stor roll i det sammanhanget.
Oavsett vilket är detta dock en mycket intressant och välskriven bok, som jag tror kommer få stor betydelse för fortsatt forskning på området. Den kan därför rekommenderas i första hand dem som är intresserad av amerikansk politik, men även dem som är intresserade av politiskt ledarskap i allmänhet.
Jesper Strömbäck 