Lästa böcker i april

Så har april månad lagts till handlingarna, en månad då jag läste följande böcker:

– Anders Pihlblad (2009). Drevet går. Om mediernas hetsjakt. Natur & Kultur.

– Sigrid Koch-Baumgarten & Katrin Voltmer (red) (2010). Public Policy and Mass Media. The Interplay of Mass Communication and Political Decision Making. Routledge.

– Chris Mooney & Sheril Kirshenbaum (2009). Unscientific America. How Scientific Illiteracy Threatens Our Future. Basic Books.

– Brian F. Schaffner & Patrick J. Sellers (red) (2010). Winning With Words. The Origins & Impact of Political Framing. Routledge.

– Josef Pallas & Lars Strannegård (red) (2010). Företag och medier. Liber.

– John Allen Hendricks & Robert E. Denton Jr. (red) (2010). Communicator-in-Chief. How Barack Obama Used New Media Technology to Win the White House. Lexington Books.

– Patrick J. Sellers (2010). Cycles of Spin. Strategic Communication in the U.S. Congress. Cambridge University Press.

– Pontus Mattsson (2009). Sverigedemokraterna in på bara skinnet. Natur & Kultur.

– Torbjörn Nilsson (2010). De omänskliga. Berättelser om politik. Weyler förlag.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , , | Lämna en kommentar

Smutskastningsspiralernas negativa effekter

Med mindre än fem månader kvar till valdagen börjar temperaturen i valrörelsen till sist stiga. Allt fler utspel och politiska förslag från partierna och regeringsalternativen är ett tecken på det; veckans diskussion kring det av Mats Odell (kd) och Sven Otto Littorin (m) använda uttrycket ”Tobleronepolitik” är ett annat. Upprördheten kring uttrycket var på sina håll stor. Thomas Östros (s) sade bland annat att ”Det här är början på en smutskastningskampanj som vi inte sett maken till sedan kosackvalet” (1928), medan Ibrahim Baylan, partisekreterare för socialdemokraterna, hävdade att ”Mats Odell agerar förste dyngspridare”.

Det här kan ses som ett bra ett exempel på vad som kan kallas en smutskastningsspiral. Någon börjar attackera, och andra går till motattack, vilket i sin tur leder till nya motattacker, och genomgående sker attackerna genom tillmälen snarare än sakliga argument.

Finns det några vinnare i den här typen av smutskastningsspiraler? Det är tveksamt. Den som börjar attackera – i det här fallet Mats Odell och Sven Otto Littorin – vinner knappast över några tveksamma anhängare. Lika troligt är att sådana här attacker leder till en motsatt reaktion, där människor tar avstånd från dem som attackerar. Inte heller är det troligt att den som svarar på en attack genom att själv använda tillmälen vinner. Oavsett vad man tycker om Odells och Littorins användande av uttrycket ”Tobleronepolitik” är det sakligt svårt att hålla med om att det är det skulle finnas en parallell till kosackvalet. Att kalla någon ”förste dyngspridare” är inte heller någon direkt saklig respons.

Den som reagerade klokast i det här sammanhanget var Mona Sahlin, som i Aftonbladet kommenterade Odells utspel på följande sätt: ”Mitt uppdrag är att värna jobben, rättvisan och skatterna. Jag tänker inte ge mig in i någon pajkastning. Jag hoppas och tror att det här inte är ett utslag för någon ny retorik från alliansens sida. Den här typen av utspel känns desperat”. Därmed förde hon tillbaka diskussionen kring sakfrågorna, vilket är det som betyder mest för människor när de röstar.

Finns det några förlorare i den här typen av smutskastningsspiraler? Det troligaste svaret är ja, det gör det. Den främsta förloraren är demokratin, politiken och politiker som grupp, eftersom smutskastningsspiraler riskerar öka politikermisstron. Både de som börjar attackera och de som motattackerar genom tillmälen och överdrivna reaktioner riskerar också förlora sympatier.

Vinnare i politiken – både sakligt och strategiskt – är oftast de som har en sammanhållen, offensiv berättelse som sammanfattar och binder samman politiken till en meningsfull helhet och som fokuserar på de sakfrågor som människor tycker är viktiga och angelägna. I den här valrörelsen är det ur det perspektivet svårt att urskilja några tydliga vinnare. Däremot är såväl Mats Odell och Sven Otto Littorin som Thomas Östros och Ibrahim Baylan förlorare i den senaste veckans smutskastningsspiral kring ”Tobleronepolitiken”.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

För den som är intresserad av att läsa mer kring forskning om negativa kampanjer och deras effekter kan bland annat följande böcker rekommenderas (några av dem är även boktips på min hemsida):

* Richard Lau & Gerald M. Pomper (2004). Negative Campaigning. An Analysis of U.S. Senate Elections. Rowman & Littlefield.

* Emmett H. Buell Jr. & Lee Sigelman (2008). Attack Politics. Negativity in Presidential Campaigns since 1960. University Press of Kansas.

* Stephen Ansolabehere & Shanto Iyengar (1995). Going Negative. How Political Advertisements Shrink and Polarize the Electorate. The Free Press.

* John G. Geer (2006). In Defense of Negativity. Attack Ads in Presidential Campaigns. University of Chicago Press.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

Det är mycket nu

De senaste dagarna har varit intressanta och intensiva ur ett politisk-kommunikativt perspektiv, med en rad utspel och konflikten som följde efter att Mats Odell och Sven Otto Littorin använde uttrycket ”Tobleronepolitik” i sin kritik av de rödgrönas olika förslag. Samtidigt har jag själv varit på möten och gästföreläsningar i Stockholm, Linköping och Karlstad de senaste dagarna, och har därför inte haft möjlighet att kommentera händelserna på bloggen. Idag sitter jag också i möten hela dagen och kvällen. Några kommentarer gav jag dock till olika medier under gårdagen, bland annat till Aftonbladet, för den som är intresserad. När jag får tid och möjlighet ska jag utveckla mina resonemang och min kritik både av Odell och Littorin, och av socialdemokraternas reaktion på det som har kallats ”Tobleroneattacken”.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Intressant om missförstådda sociala medier i politiken

Igår publicerade Svenska Dagbladet en intressant artikel under rubriken SD dominerar sociala medier. Artikeln innehåller intressant statistik som visar att Sverigedemokraterna och andra småpartier är mest aktiva i olika sociala medier, från Facebook till Twitter och Youtube. På Youtube har socialdemokraterna flest klipp, följt av Sverigedemokraterna och Folkpartiet; den partiledare som är mest aktiv på Twitter är Gudrun Schyman, följd av Göran Hägglund och Rickard Falkvinge; och det parti som har flest fans på Facebook är Sverigedemokraterna, följt av Piratpartiet och Socialdemokraterna.

Att småpartierna satsar mycket på Internet och sociala medier är inte särskilt förvånande, utan följer huvudsakligen av att de inte har något alternativ. Det är via Internet och sociala medier som de har möjlighet att nå ut, eftersom de för de mesta inte är nyhetsmässigt intressanta för massmedierna.

Den stora frågan, som jag diskuterat tidigare, är dock vilken betydelse det egentligen kommer att få för valutgången. Svaret på den frågan handlar inte bara om hur mycket man använder sociala medier, utan mer om hur strategiskt och hur man använder dem. Kvalitet är nog så viktigt som kvantitet.

Den främsta betydelsen av sociala medier i politiken handlar nämligen inte om att nå ut till och påverka nya väljare. Den främsta betydelsen av sociala medier i politiken handlar om att bygga långsiktiga relationer och om att aktivera, mobilisera och organisera sympatisörer. Som ett medel för att bygga nätverk och samordna kampanjer är sociala medier mycket centrala, men som ett medel för att direkt påverka valutgången är sociala medier inte särskilt viktiga.

En bra illustration av detta kan hämtas från den amerikanska presidentvalskampanjen 2008, som regelmässigt lyfts upp som ett exempel på hur viktiga de sociala medierna är i politiken. Inte minst Obamakampanjen brukar lyftas fram som ett föredöme för hur man kan eller bör använda sociala medier. Men hur många fans hade Obama egentligen på Facebook, och vilket kvantitativt genomslag hade hans kampanj i andra sociala medier?

En genomgång av statistiken – uppgifterna är huvudsakligen hämtade från den nya boken Communicator-in-Chief – visar att Obamakampanjen hade följande antal fans, prenumeranter, följeslagare eller namn på olika sociala medier:

Facebook: 2 miljoner fans

Youtube: 31 000 prenumeranter

Twitter: 100 000 följeslagare

MyBarackObama.com: 2 miljoner ”medlemmar”

E-post: 13 miljoner e-postadresser

Mobiltelefon: 1 miljon telefonnummer

Detta kan låta mycket: 2 miljoner fans på Facebook är ingen dålig siffra. Samtidigt säger antalet mindre än andelen, och sätter man antalet som följde Obama via olika sociala medier i relation till antalet röstberättigade blir bilden en annan.

Vid presidentvalet 2008 hade USA cirka 212 miljoner röstberättigade, varav cirka 132 miljoner till sist gick till valurnorna. Vad det innebär är att mindre än 1 procent av alla röstberättigade var fans till Obama på Facebook, och att endast promille följde Obama via Youtube och Twitter. Den ”sociala medium” som var viktigast var inte något av de mest omdiskuterade, utan e-post.

Därmed inte sagt att sociala medier inte var viktiga för Obamakampanjen. De var mycket viktiga. Den största betydelsen låg dock inte i antalet som följde Obama via olika sociala medier och i den direkta påverkan på osäkra och nya väljare. Den största betydelsen låg i hur Obama använde sociala medier för att aktivera, mobilisera och organisera sina sympatisörer.

Med andra ord: ett strategiskt användande av sociala medier – som bygger på en djupare förståelse för de sociala mediernas logik, styrkor och svagheter i kombination med kunskap om vilka mekanismer som påverkar hur människor exponerar sig för och inhämtar politisk information – är långt mycket viktigare men samtidigt mer komplicerat än att bara synas så mycket som möjligt på olika sociala medier. Kvalitet och strategi betyder mer än kvantitet och taktik.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Miljöpartiets oförklarliga framgång?

I ett inlägg nyligen sammanställde statsvetaren Henrik Oscarsson opinionsutvecklingen för de svenska partierna under den senaste mandatperioden. Det var ett intressant inlägg, som gav perspektiv på det nuvarande opinionsläget cirka fem månader före valdagen.

En av de kanske mest intressanta aspekterna handlar om miljöpartiets framgång i opinionen sedan förra våren. Från att ha legat runt 6-7 procent mellan valet 2006 och april 2009 ligger miljöpartiet nu runt 9-10 procent.

Frågan är varför. När jag själv fick den frågan nyligen hade jag svårt att komma på något bra svar. Det handlar inte i första hand om politikens innehåll. Med det menar jag inte att kritisera miljöpartiets politik, utan syftar istället på att deras politik inte har förändrats på ett sätt som motiverar en så kraftig uppgång i opinionen. Handlar det om att miljöpartiet har blivit bättre på att kommunicera sin politik och att de har varit mer synliga i medierna? Möjligen, men jag är inte säker. Åtminstone tycker jag inte att deras synlighet i medierna har varit så omfattande att det kan förklara uppgången i opinionen.

En tredje möjlig förklaring handlar om hur människor ser på miljöpartiet i förhållande till de partier som de annars skulle ge sitt stöd åt i opinionsmätningarna. Möjligen finns det vänsterväljare som genom att uttrycka sitt stöd för miljöpartiet försöker signalera avstånd till och missnöje med vänsterpartiet och socialdemokraterna, samtidigt som det bland borgerliga väljare finns de som är missnöjda med regeringen och som upplever att miljöpartiet är ett acceptabelt alternativ.

Det ska medges att detta bara är spekulationer, och grundfrågan kvarstår därmed: Vad kan förklara miljöpartiets relativt kraftiga uppgång i opinionsmätningarna under det senaste året? Förslag och kommentarer tas gärna emot!

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | 6 kommentarer

Regeringens problem och oppositionens möjligheter

För ett par månader sedan blev jag intervjuad av Riksdag & Departement inför det kommande valet, och den intervjun ligger nu ute på tidningens hemsida. Rubriken på artikeln var ”Högt pris för bristande politisk förankring”, och i den kritiserar jag regeringen för sättet som den har – eller inte har – kommunicerat sin politik och sina åtgärder. Bland annat säger jag att regeringen har varit för upptagen av regerandet; att den har glömt bort att opinionsmässigt förankra politiken; och att varken regeringen eller oppositionen ännu har formulerat vad som står på spel eller vilka alternativen är i höstens val.

Trots att det har gått några månader sedan den ursprungliga intervjun ser jag ännu inga skäl att ändra mina slutsatser. Snarare så har min kritik mot alliansen för dess sätt att kommunicera förstärks, och den har ännu inte – vilket även gäller de rödgröna – lyckats formulera några starka berättelser som tydliggör vad de står för och vad valet handlar om (se även tidigare inlägg). Inte heller presentationen av vårbudgeten innebar någon ökad tydlighet om vad alliansen går till val på.

Enligt en artikel i förra veckans nummer av Fokus (alltid lika läsvärd) handlar problemet till stor del om att alliansen är regeringstrött och att den moderata ledningen har fokuserat så mycket på ledningen av landet här och nu att den har glömt bort eller inte orkat med ledningen av partiet och frågan om vad alliansen vill om den för förnyat förtroende. Det är en mycket läsvärd artikel. Några citat:

Partikanslierna är tömda på dem som ytterst bestämmer om politikens innehåll. De har flyttat till Rosenbad och sitter långt från varandra med fulltecknade almanackor; fullt upp med att regera. Statsråden, samordningskansliet och det inre kabinettet med de fyra partiledarna ska enas om förslag som ska gå till beslut i riksdagen. De hinner inte vårda sina partier. Reinfeldt har fastnat i bunkern, enligt många missnöjda moderata riksdagsledamöter…

Under mandatperioden har alliansens fyra partiledare koncentrerat sig på att genomföra vad de lovade i valet 2006. Nu är de regeringströtta, säger flera av de borgerliga politiker som Fokus har talat med. Partiledarna orkar inte berätta om och argumentera för sina beslut. Väljarna har ännu inte förstått hur mycket mer pengar de får i plånboken genom jobbskatteavdraget, tycker kritikerna. Och ute i landet undrar många borgerliga hur de ska motivera försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen, ovana som de är vid att deras partier har regeringsmakten.

Det är inte som inför valrörelsen för fyra år sedan. Då styrde Anders Borg innehållet. Nu har finansministern haft fullt upp med att hantera den ekonomiska krisen och senaste budgeten.

Per Schlingmann har tvingats dra i gång valrörelsen tillsammans med sina allianskolleger utan att utåt kunna berätta om en framtida politik. Förutsättningarna skiljer sig från 2006 på flera punkter.

– Nu har Mona Sahlin skapat en helt ny dramaturgi och vi har fått två tydliga regeringsalternativ. Det är bra, säger Per Schlingmann.

Av det drar han slutsatsen att göra flera avsteg från förra valets framgångsrecept. Då, för fyra år sedan, var Reinfeldt-Borg noga med att moderaterna och alliansen skulle tala om den egna politiken, inte skälla på socialdemokraterna. Men nu vill alltså partisekreterare Schlingmann provocera.

Vilken är berättelsen som valarbetarna ska locka väljarna med? I valet 2006 hängde den samman, den förklarade vad moderaterna och alliansen ville med Sverige och orsakerna till den föreslagna politiken. Hittills saknas en tydlig linje inför årets val.

Per Schlingmann talar om »föregångslandet Sverige« och att ingen lämnas utanför i ett »rättvist« Sverige. Men få borgerliga politiker kan förklara vad uttrycken faktiskt innebär.

Under hela vintern har alliansens ledare koncentrerat sig på att regera, frågor om vilken politik de ska driva nästa mandatperiod har blivit obesvarade. När vårbudgeten lanserades den här veckan visade det sig handla om mer pengar till pensionärerna. Inte så mycket mer.

På det stora hela delar jag den bild som ges av artikeln i Fokus. Moderaterna – och därmed alliansen – har problem. Om de vill vinna valet måste de börja fokusera på framtiden och formulera en tydlig och attraktiv berättelse om vad alliansen vill, vad den står för, hur alliansens Sverige ska se ut.

Om de inte lyckas med detta kommer de rödgröna sannolikt att vinna, mindre på grund av egen kraft – de har inte heller, än så länge, lyckats formulera någon sammanhängande berättelse om vad de vill – och mer på grund av moderaternas och alliansens oförmåga. Samtidigt är det ironiskt att moderaterna är det parti av de borgerliga som klarar sig bäst i opinionsmätningarna. Kanske har det bidragit till att känslan av att den politiska dynamiken måste förändras inte är starkare än vad den tycks vara?

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Ökande politikermisstro

I det senaste nyhetsbrevet från Pew Research Center rapporteras om en ökande politikermisstro och pessimism i USA. Hela 21 procent uppger att de känner ilska när de tänker på den federala regeringen, medan 56 procent uppger att de känner frustration. Ilskan är särskilt utbredd bland Republikaner, vilket kanske inte är så förvånande, men den är också omfattande bland oberoende (Independents). Hos Demokraterna väcker det farhågor inför höstens mellanårsval, med tanke på hur viktiga oberoende väljare är för valutgången i många delstater.

En jämförelse över tid visar att den politiska tilltron nu ligger på rekordlåga nivåer. Oavsett vilka effekter det kan få vid höstens val är det ett demokratiskt problem när tilltron blir allt för låg och misstron allt för hög. De demokratiskt valda behöver legitimitet och en viss nivå av tilltro för att demokratin ska kunna fungera effektivt. Republikaner och Demokrater borde därför ha ett gemensamt intresse av att försöka minska misstron mot politik och politiker, och Republikanerna borde därför upphöra med försöken att använda misstron strategiskt för att vinna kortsiktiga vinster i kampen om opinionen och väljarna.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nytt boktips: ”Winning with Words”, av Brian F. Schaffner & Patrick Sellers (2010)

Samtidigt som både den borgerliga alliansen och de rödgröna partierna uppvisar stora svårigheter att hitta de berättelser och gestaltningar som skulle kunna tydliggöra vad de båda regeringsalternativen vill och vad valet 2010 handlar om läser jag den nyutkomna boken Winning with Words. The Origins & Impact of Political Framing (Routledge, 2010). Boken är redigerad av Brian Schaffner samt Patrick Sellers, den senare författare även till Cycles of Spin, som jag skrev om för en kortare tid sedan.

Till skillnad från många andra böcker som handlar om gestaltningsteorin (framing theory), bland annat Doing News Framing Analysis som jag nyligen skrev om här, fokuserar den här boken inte på mediernas gestaltningar. Istället fokuserar den på hur politiska aktörer strategiskt kan och har använt sig av olika gestaltningar för att styra debatten i en viss riktning och påverka både mediernas bevakning och människors verklighetsuppfattningar och åsikter.

Boken består av två delar. Del I innehåller fyra kapitel som alla handlar om det strategiska formandet och nyttjandet av specifika gestaltningar för att uppnå politiska mål, medan del II innehåller fem kapitel som handlar om effekten av olika gestaltningar. Genomgående är samtliga kapitel mycket intressanta och läsvärda, och som helhet är det en av de mest sammanhängande antologierna jag har läst på länge. Det finns egentligen inget svagt kort bland kapitlen, utan de är samtliga mycket bra. Om man är intresserad av hur gestaltningsteorin kan användas i den strategiska politiska kommunikationen, eller effekten av politiska gestaltningar, är det en bok som ”måste läsas”. Men även om man är intresserad av gestaltningsteorin mer generellt är den mycket läsvärd.

Ytterst handlar gestaltningar, för att använda Robert Entman’s definition, om att välja vissa aspekter av en uppfattad verklighet och att göra dem mer framträdande i en kommunicerande text, på ett sätt som lyfter fram en särskild problemdefinition, orsaksförklaring, moraliskt omdöme och/eller förslag till lösning. Givet detta är gestaltningar ofrånkomliga i politiken. Frågan är inte om politiker gestaltar verkligheten på olika sätt, frågan är närmast hur genomtänkta och effektiva de olika gestaltningarna är.

Hur det förhåller sig med det i Sverige är en öppen fråga, även om mitt intryck är att samtliga partier har mycket kvar att läsa. Att amerikanska politiker, partier och intressegrupper mycket medvetet och strategiskt arbetar med att formulera effektiva gestaltningar råder det dock inget tvivel om, inte heller om att det kan ha stor betydelse för opinionsbildningen. Detta demonstreras mycket tydligt i den här boken, som verkligen kan rekommenderas såväl forskare och studenter som dem som arbetar praktiskt med strategisk politisk kommunikation.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Läsvärt om opinionsundersökningar

Dagens lästips är ett inlägg av statsvetaren Marie Demker på bloggen Vänstra Stranden, som handlar om opinionsmätningar och mediernas användning av dem. Jag delar helt hennes kritik. Finns det något hopp om att medierna ska lära sig att använda opinionsmätningar på ett korrekt sätt?

Publicerat i Aktuellt | Märkt , | Lämna en kommentar

Nytt boktips: ”Communicator-in-Chief”, av John Allen Hendricks & Robert E. Denton Jr. (2010)

Diskussionen om de sociala mediernas politiska betydelse fortsätter på olika håll, och en av de vanligaste frågorna jag får från studenter, journalister och andra handlar just om hur mycket och på vilka sätt sociala medier har eller kommer att påverka politiken. Senast igår var jag i Göteborg för att föreläsa kring detta på ett lunchseminarium anordnat av Sveriges Informationsförening.

Den främsta inspirationskällan i den diskussionen är Barack Obamas och hans kampanj inför presidentvalet 2008. Just därför är den nysläppta boken ”Communicator-in-Chief. How Barack Obama Used New Media Technology to Win the White House”, redigerad av John Allen Hendricks och Robert E. Denton Jr. (Lexington Books, 2010) angelägen och intressant.

I boken diskuterar och analyserar en rad forskare hur Obama-kampanjen använde sig av olika sociala medier inför presidentvalet 2008. Särskilda kapitel ägnas åt hur Obama-kampanjen använde bland annat bloggar, Twitter, Youtube, e-post, datorspel samt communities som Facebook och My.BarackObama.com.

Huvudsakligen bygger kapitlen på initierade analyser snarare än systematiskt genomförd forskning, och fokus ligger mer på hur de olika medieteknologierna användes av Obama-kampanjen och av väljarna än på vilken effekt de hade. Ändå är analyserna djupare och mer initierade än de flesta jag har läst så här långt. Om man är intresserad av hur Obama-kampanjen använde sig av sociala medier, eller av de sociala mediernas politiska betydelse i allmänhet, är den en bok som starkt kan rekommenderas.

Samtidigt som samtliga författare implicit eller explicit uttrycker stor entusiasm för och tror på de sociala mediernas politiska betydelse, kan det noteras att den ”nya medieteknologi” som hade kanske störst betydelse för Obama-kampanjen inte var Facebook, Twitter, Youtube eller något annat av de mest uppmärksammade nya medierna. Istället var det e-post. Nya sociala medier i all ära – än så länge tycks det därför som om ”gamla” nya medier ännu betyder mest.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar