För ett par månader sedan blev jag intervjuad av Riksdag & Departement inför det kommande valet, och den intervjun ligger nu ute på tidningens hemsida. Rubriken på artikeln var ”Högt pris för bristande politisk förankring”, och i den kritiserar jag regeringen för sättet som den har – eller inte har – kommunicerat sin politik och sina åtgärder. Bland annat säger jag att regeringen har varit för upptagen av regerandet; att den har glömt bort att opinionsmässigt förankra politiken; och att varken regeringen eller oppositionen ännu har formulerat vad som står på spel eller vilka alternativen är i höstens val.

Trots att det har gått några månader sedan den ursprungliga intervjun ser jag ännu inga skäl att ändra mina slutsatser. Snarare så har min kritik mot alliansen för dess sätt att kommunicera förstärks, och den har ännu inte – vilket även gäller de rödgröna – lyckats formulera några starka berättelser som tydliggör vad de står för och vad valet handlar om (se även tidigare inlägg). Inte heller presentationen av vårbudgeten innebar någon ökad tydlighet om vad alliansen går till val på.

Enligt en artikel i förra veckans nummer av Fokus (alltid lika läsvärd) handlar problemet till stor del om att alliansen är regeringstrött och att den moderata ledningen har fokuserat så mycket på ledningen av landet här och nu att den har glömt bort eller inte orkat med ledningen av partiet och frågan om vad alliansen vill om den för förnyat förtroende. Det är en mycket läsvärd artikel. Några citat:

Partikanslierna är tömda på dem som ytterst bestämmer om politikens innehåll. De har flyttat till Rosenbad och sitter långt från varandra med fulltecknade almanackor; fullt upp med att regera. Statsråden, samordningskansliet och det inre kabinettet med de fyra partiledarna ska enas om förslag som ska gå till beslut i riksdagen. De hinner inte vårda sina partier. Reinfeldt har fastnat i bunkern, enligt många missnöjda moderata riksdagsledamöter…

Under mandatperioden har alliansens fyra partiledare koncentrerat sig på att genomföra vad de lovade i valet 2006. Nu är de regeringströtta, säger flera av de borgerliga politiker som Fokus har talat med. Partiledarna orkar inte berätta om och argumentera för sina beslut. Väljarna har ännu inte förstått hur mycket mer pengar de får i plånboken genom jobbskatteavdraget, tycker kritikerna. Och ute i landet undrar många borgerliga hur de ska motivera försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen, ovana som de är vid att deras partier har regeringsmakten.

Det är inte som inför valrörelsen för fyra år sedan. Då styrde Anders Borg innehållet. Nu har finansministern haft fullt upp med att hantera den ekonomiska krisen och senaste budgeten.

Per Schlingmann har tvingats dra i gång valrörelsen tillsammans med sina allianskolleger utan att utåt kunna berätta om en framtida politik. Förutsättningarna skiljer sig från 2006 på flera punkter.

– Nu har Mona Sahlin skapat en helt ny dramaturgi och vi har fått två tydliga regeringsalternativ. Det är bra, säger Per Schlingmann.

Av det drar han slutsatsen att göra flera avsteg från förra valets framgångsrecept. Då, för fyra år sedan, var Reinfeldt-Borg noga med att moderaterna och alliansen skulle tala om den egna politiken, inte skälla på socialdemokraterna. Men nu vill alltså partisekreterare Schlingmann provocera.

Vilken är berättelsen som valarbetarna ska locka väljarna med? I valet 2006 hängde den samman, den förklarade vad moderaterna och alliansen ville med Sverige och orsakerna till den föreslagna politiken. Hittills saknas en tydlig linje inför årets val.

Per Schlingmann talar om »föregångslandet Sverige« och att ingen lämnas utanför i ett »rättvist« Sverige. Men få borgerliga politiker kan förklara vad uttrycken faktiskt innebär.

Under hela vintern har alliansens ledare koncentrerat sig på att regera, frågor om vilken politik de ska driva nästa mandatperiod har blivit obesvarade. När vårbudgeten lanserades den här veckan visade det sig handla om mer pengar till pensionärerna. Inte så mycket mer.

På det stora hela delar jag den bild som ges av artikeln i Fokus. Moderaterna – och därmed alliansen – har problem. Om de vill vinna valet måste de börja fokusera på framtiden och formulera en tydlig och attraktiv berättelse om vad alliansen vill, vad den står för, hur alliansens Sverige ska se ut.

Om de inte lyckas med detta kommer de rödgröna sannolikt att vinna, mindre på grund av egen kraft – de har inte heller, än så länge, lyckats formulera någon sammanhängande berättelse om vad de vill – och mer på grund av moderaternas och alliansens oförmåga. Samtidigt är det ironiskt att moderaterna är det parti av de borgerliga som klarar sig bäst i opinionsmätningarna. Kanske har det bidragit till att känslan av att den politiska dynamiken måste förändras inte är starkare än vad den tycks vara?