Med mindre än fem månader kvar till valdagen börjar temperaturen i valrörelsen till sist stiga. Allt fler utspel och politiska förslag från partierna och regeringsalternativen är ett tecken på det; veckans diskussion kring det av Mats Odell (kd) och Sven Otto Littorin (m) använda uttrycket ”Tobleronepolitik” är ett annat. Upprördheten kring uttrycket var på sina håll stor. Thomas Östros (s) sade bland annat att ”Det här är början på en smutskastningskampanj som vi inte sett maken till sedan kosackvalet” (1928), medan Ibrahim Baylan, partisekreterare för socialdemokraterna, hävdade att ”Mats Odell agerar förste dyngspridare”.

Det här kan ses som ett bra ett exempel på vad som kan kallas en smutskastningsspiral. Någon börjar attackera, och andra går till motattack, vilket i sin tur leder till nya motattacker, och genomgående sker attackerna genom tillmälen snarare än sakliga argument.

Finns det några vinnare i den här typen av smutskastningsspiraler? Det är tveksamt. Den som börjar attackera – i det här fallet Mats Odell och Sven Otto Littorin – vinner knappast över några tveksamma anhängare. Lika troligt är att sådana här attacker leder till en motsatt reaktion, där människor tar avstånd från dem som attackerar. Inte heller är det troligt att den som svarar på en attack genom att själv använda tillmälen vinner. Oavsett vad man tycker om Odells och Littorins användande av uttrycket ”Tobleronepolitik” är det sakligt svårt att hålla med om att det är det skulle finnas en parallell till kosackvalet. Att kalla någon ”förste dyngspridare” är inte heller någon direkt saklig respons.

Den som reagerade klokast i det här sammanhanget var Mona Sahlin, som i Aftonbladet kommenterade Odells utspel på följande sätt: ”Mitt uppdrag är att värna jobben, rättvisan och skatterna. Jag tänker inte ge mig in i någon pajkastning. Jag hoppas och tror att det här inte är ett utslag för någon ny retorik från alliansens sida. Den här typen av utspel känns desperat”. Därmed förde hon tillbaka diskussionen kring sakfrågorna, vilket är det som betyder mest för människor när de röstar.

Finns det några förlorare i den här typen av smutskastningsspiraler? Det troligaste svaret är ja, det gör det. Den främsta förloraren är demokratin, politiken och politiker som grupp, eftersom smutskastningsspiraler riskerar öka politikermisstron. Både de som börjar attackera och de som motattackerar genom tillmälen och överdrivna reaktioner riskerar också förlora sympatier.

Vinnare i politiken – både sakligt och strategiskt – är oftast de som har en sammanhållen, offensiv berättelse som sammanfattar och binder samman politiken till en meningsfull helhet och som fokuserar på de sakfrågor som människor tycker är viktiga och angelägna. I den här valrörelsen är det ur det perspektivet svårt att urskilja några tydliga vinnare. Däremot är såväl Mats Odell och Sven Otto Littorin som Thomas Östros och Ibrahim Baylan förlorare i den senaste veckans smutskastningsspiral kring ”Tobleronepolitiken”.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

För den som är intresserad av att läsa mer kring forskning om negativa kampanjer och deras effekter kan bland annat följande böcker rekommenderas (några av dem är även boktips på min hemsida):

* Richard Lau & Gerald M. Pomper (2004). Negative Campaigning. An Analysis of U.S. Senate Elections. Rowman & Littlefield.

* Emmett H. Buell Jr. & Lee Sigelman (2008). Attack Politics. Negativity in Presidential Campaigns since 1960. University Press of Kansas.

* Stephen Ansolabehere & Shanto Iyengar (1995). Going Negative. How Political Advertisements Shrink and Polarize the Electorate. The Free Press.

* John G. Geer (2006). In Defense of Negativity. Attack Ads in Presidential Campaigns. University of Chicago Press.