Diskussionen om de sociala mediernas politiska betydelse fortsätter på olika håll, och en av de vanligaste frågorna jag får från studenter, journalister och andra handlar just om hur mycket och på vilka sätt sociala medier har eller kommer att påverka politiken. Senast igår var jag i Göteborg för att föreläsa kring detta på ett lunchseminarium anordnat av Sveriges Informationsförening.

Den främsta inspirationskällan i den diskussionen är Barack Obamas och hans kampanj inför presidentvalet 2008. Just därför är den nysläppta boken ”Communicator-in-Chief. How Barack Obama Used New Media Technology to Win the White House”, redigerad av John Allen Hendricks och Robert E. Denton Jr. (Lexington Books, 2010) angelägen och intressant.

I boken diskuterar och analyserar en rad forskare hur Obama-kampanjen använde sig av olika sociala medier inför presidentvalet 2008. Särskilda kapitel ägnas åt hur Obama-kampanjen använde bland annat bloggar, Twitter, Youtube, e-post, datorspel samt communities som Facebook och My.BarackObama.com.

Huvudsakligen bygger kapitlen på initierade analyser snarare än systematiskt genomförd forskning, och fokus ligger mer på hur de olika medieteknologierna användes av Obama-kampanjen och av väljarna än på vilken effekt de hade. Ändå är analyserna djupare och mer initierade än de flesta jag har läst så här långt. Om man är intresserad av hur Obama-kampanjen använde sig av sociala medier, eller av de sociala mediernas politiska betydelse i allmänhet, är den en bok som starkt kan rekommenderas.

Samtidigt som samtliga författare implicit eller explicit uttrycker stor entusiasm för och tror på de sociala mediernas politiska betydelse, kan det noteras att den ”nya medieteknologi” som hade kanske störst betydelse för Obama-kampanjen inte var Facebook, Twitter, Youtube eller något annat av de mest uppmärksammade nya medierna. Istället var det e-post. Nya sociala medier i all ära – än så länge tycks det därför som om ”gamla” nya medier ännu betyder mest.