Mitt i valrörelsen när diskussionen om mediernas bevakning av partierna – och huruvida de rödgröna eller alliansen gynnas av mediebevakningen – har varit som hetast läste jag ut den nyutkomna boken When Politicians Attack. Party Cohesion in the Media av Tim Groeling (Cambridge University Press, 2010). Det är en mycket intressant bok som handlar om samspelet mellan politiska strategier och mediernas nyhetsvärderingar och bevakning av politik.

Särskilt fokus ligger på mediernas intresse för och fokus på konflikter och hur det samspelar med politiska strategier beroende av om samma parti eller olika partier innehar presidentposten och majoriteten i den amerikanska senaten och representanthuset. Detta kopplas till partiernas behov av – och svårigheter – att etablera och förmedla ett enat och enhetligt varumärke.

Medan partierna själva föredrar att de egna företrädarna berömmer det egna partiet och attackerar motståndarna, föredrar medierna när politiska företrädare kritiserar det egna partiet samtidigt som de är relativt ointresserade av när företrädare berömmer det egna partiet. Det skapar starka incitament för politiker och partier med behov av att profilera sig själva att göra det genom att ta avstånd från eller kritisera det egna partiet – eller, om man ser till svensk politik just nu – det regeringsalternativ man ingår i. I det amerikanska sammanhanget bidrar detta till att förklara varför det är så svårt för ett parti som innehar både presidentposten och majoriteten i senaten och representanthuset att framstå som eniga. Medierna fokuserar på oenigheterna, spelar ner områden där det råder enighet, och bidrar till att ge väljarna bilden av att det råder konflikt och splittring. I och med att intern kritik uppfattas som tyngre än extern kritik bidrar det i sin tur till att inverka negativt på möjligheterna för det parti som har majoriteten att behålla den i kommande val.

Just nu är situationen för Demokraterna i USA ett utmärkt exempel på detta, där nyhetsvärdet för all Demokratisk kritik mot president Obama upplevs som mycket stort bland journalister. Därför framstår det i medierna som att Demokraterna är splittrade – och som mer splittrade än vad de faktiskt är. Detta kopplas sedan av medierna till den dominerande nyhetsberättelsen som handlar om att Demokraterna sannolikt kommer förlora, kanske stort, i det kommande mellanårsvalet i november. Det i sin tur ökar sannolikheten att de faktiskt kommer att förlora, kanske stort, i det valet. En liknande dynamik utspelade sig inför mellanårsvalet 2006, men då var det Republikanerna som drabbades. Det som driver medierna i de här sammanhangen är med andra ord inte politiska värderingar, utan medielogiken och journalistiska nyhetsvärderingar. Det gäller i både Sverige och USA, om man i det amerikanska fallet bortser från explicit partiska medier som Fox News.

Genomgående är boken mycket välskriven och intressant, och den vilar på ett gediget empiriskt underlag. Om man är intresserad av politisk kommunikation och samspelet mellan politiska aktörer och medierna kan boken starkt rekommenderas.