Igår kommenterade Per Gudmunson den nya boken Älskade, hatade – 14 röster om TV på Svenska Dagbladets ledarsida. Till skillnad från Mattias Hermansson som kommenterade boken i Dagens Nyheter för drygt en vecka sedan är Gudmundson kritisk mot min analys. I artikeln skriver Gudmundson bland annat:
Medieprofessor Jesper Strömbäck anser dock att utvecklingen har haft ”både goda och mindre goda sidor”. Exempelvis ser han ett problem i att ”det finns mer nyhets- och samhällsprogram än någonsin att välja mellan, men ökningen av olika underhållnings- och sportinriktade program har varit ännu större.” Strömbäck personifierar svensk mediepolitik. Man vill ha rätt sorts uppbyggliga samhällsprogram – enbart. Om utökad samhällsbevakning medför mer nöje, då kan det vara. Tanken att en fri marknad ger den bredd som är det smalas förutsättning har ännu inte slagit rot.
Oavsett om jag personifierar svensk mediepolitik eller inte förstår jag inte hur han kan tolka mitt kapitel som om jag enbart vill ha rätt sorts uppbyggliga samhällsprogram. I kapitlet lyfter jag fram båda positiva och mindre positiva sidor av utvecklingen – den som vill läsa själv kan ladda ner hela boken här – vilket inte på något sätt är liktydigt med att jag (eller någon annan) enbart vill ha ”rätt sorts uppbyggliga samhällsprogram”. Att hävda att jag ”vill ha rätt sorts uppbyggliga samhällsprogram – enbart” är att måla upp en falsk fiendebild. Om han gör det därför att han har läst slarvigt eller inte har intresse av att ge en rättvisande bild låter jag vara osagt.
I kapitlets slutsatser skriver jag uttryckligen att ”På de flesta sätt har utvecklingen inte bara varit revolutionerande, utan också positiv”. Det förhindrar inte att det finns problematiska drag och utmaningar som behöver diskuteras av alla dem som ser medierna inte bara som vilka företag som helst utan också som demokratiskt centrala institutioner. Framförallt ser jag tre utmaningar. För att citera kapitlets slutsatser i dess helhet:
Utvecklingen under de senaste 20 åren har på många sätt gjort Sverige till ett land som präglas av mer frihet, öppenhet och mångfald. Det präglar politiken, och det präglar medierna. Medierna är både en del av och har bidragit till den utvecklingen. I dag finns det knappast någon som vill gå tillbaka till en situation där det enbart finns public service-medier, och hur mycket vi än kan irritera oss på tv-reklamen har vi vant oss och förstår att den fyller en viktig roll för att finansiera de kommersiella kanalerna. På de flesta sätt har utvecklingen inte bara varit revolutionerande, utan också positiv.
Det finns dock alltid en risk att revolutioner äter upp sina egna barn, för att använda Georg Büchners formulering. För att undvika att så sker finns det tre utmaningar som såväl politiker som medieaktörer måste förhålla sig till. För det första, hur kan det säkerställas att det finns ett rikligt utbud av nyhets- och samhällsjournalistik även om eller när det är ekonomiskt mer lönsamt att satsa på underhållning? För det andra, hur kan det säkerställas att den journalistiska kvaliteten inte urholkas när de ekonomiska förutsättningarna blir allt tuffare och vinstintresset allt starkare? För det tredje, går det – och i så fall hur – att undvika en situation där kunskapsklyftorna blir allt djupare och, som en konsekvens av detta, den sociala och politiska kommunikationen allt mer splittrad?
För demokratins förmåga att fungera är dessa frågor helt centrala. Medierna behöver demokratin för sin frihets skull, men demokratin behöver medierna för den kvalificerade journalistikens, informationsspridningens och granskningens skull. Detta är lika sant i dag som det var för 20 år sedan, alla dramatiska förändringar i övrigt till trots.
Tänk vad mycket intressantare det hade blivit ifall Gudmundson hade valt att försöka bidra till den debatten istället för att måla upp falska fiendebilder och ge anekdoter hämtade från sitt första TV-jobb.
Jesper Strömbäck 