Idag blev det klart att Mona Sahlin avgår som partiledare för socialdemokraterna. I ett uttalande säger hon att ”Vi vill vara ett brett och starkt parti som samlar de många människorna. Och det kan vi vara, med ett nytt ledarskap som trovärdigt kan bära ett pånyttfött och förändrat parti ut till människor i hela landet. Efter att jag som nyvald partiordförande drev fram politisk förnyelse på flera områden, inte minst inom skolpolitiken, så har jag känt att vi har kraften att förändra oss. Nu behöver förändringsarbetet göras grundligt och omfatta den ekonomiska politiken, jobbpolitiken, välfärdsfrågorna och jämlikhetsvisionen. Ett nytt ledarskap måste ges starkt förtroende och ett rejält förändringsmandat. För att underlätta detta har jag idag själv fattat beslutet att avgå.”
Efter den senaste veckans turbulens inom socialdemokraterna, med olika krav på att partistyrelsen och verkställande utskottet bör ställa sina platser till förfogande, socialdemokrater som kritiserar varandra, opinionsmätningar som visar på svaga siffror för partiet och lågt förtroende för Sahlin, återkommande negativ publicitet och olika besked olika dagar om en extra partistämma ska hållas och när, är det på ett sätt inte förvånande att Sahlin tagit beslutet att avgå. Om den interna turbulensen fortsatt i offentlighetens ljus hade det definitivt inte gynnat socialdemokraterna, och så länge partimedlemmar och medier uppfattade Sahlin som sårbar i sin roll hade turbulensen, kritiken och ifrågasättandena fortsatt.
Samtidigt handlar socialdemokraternas problem inte om Sahlin eller om någon annan enskild person, och att byta partiledare är i sig ingen lösning på problemen. Socialdemokratins problem är i grund och botten politiska. Det handlar om en osäkerhet både inom och utom partiet om vad partiet står för, vad det vill, vilken riktningen är.
Kanske kommer Sahlins avgång leda till att debatten kommer att handla mer om politiken och mindre om personerna. Samtidigt tvivlar jag. Den stora förändringen fram till den extra partistämma är att diskussionen istället för att handla om Sahlin kommer att handla om möjliga ersättare. Den diskussionen kan visa sig bli nog så uppslitande givet att det inte finns några självklara kandidater, och givet att det finns olika fraktioner inom socialdemokratin som samtliga kommer att kämpa för att positionera sig själva och sina kandidater.
Socialdemokratin har många gånger beskrivits som en koalition av olika intressen. Koalitionen har hållits samman av att socialdemokraterna har haft makten och av starka ledare. Möjligen var det detta som slutligen fällde Sahlin. När hon tillträdde hade socialdemokratin inte makten – den enda socialdemokratiska ledare i modern tid som blivit vald när partiet befunnit sig i opposition – och det fanns ett uttryckligt önskemål om en mer demokratisk och lyssnande ledare som efterträdare till Göran Persson. Mona Sahlin försökte vara just en mer demokratisk och lyssnande partiledare, men kanske var det därför hon inte lyckades. För att hålla samman den socialdemokratiska koalitionen – särskilt när partiet inte har tillgång till regeringsmakten – krävs en ledare som lyssnar mindre och styr mer. Möjligen krävs en Persson snarare än en Sahlin.
För detta ska inte Mona Sahlin lastas. Hon bör inte heller ses som den huvudsakliga orsaken till varför socialdemokraterna misslyckades i valet 2010. Inte heller kommer en ny partiledare i sig att lösa socialdemokratins problem. Problemen är djupare än så, och för att lösa problemen krävs det både en ny politisk riktning, en ny partiledare som förkroppsligar och symboliserar den nya inriktningen, och som är tillräckligt stark för att driva partiet i den nya riktningen. Mona Sahlin försökte, men fick inte internt stöd. Om det mönstret inträffar igen spelar det ingen roll vem som blir ny partiledare.
Möjligen bevittnar vi nu djup men ändå tillfällig kris för socialdemokratin som de kommer att ta sig igenom med förnyad styrka. Möjligen bevittnar vi en process där den socialdemokratiska koalitionen riskerar att spricka.
Ingen vet. Det enda som är säkert är att det inte finns några frälsare eller enkla svar.
Jesper Strömbäck 