Lästa böcker i november

Även om det nu är ett tag sedan november övergick i december har det blivit dags att sammanfatta vilka böcker jag läste i november. Jämfört med andra månader fanns det inte något riktigt ämnesmässigt tema i läsningen, och jag tycker det har kommit relativt få nya spännande böcker om politisk kommunikation under de senaste månaderna. Därför har jag läst andra böcker istället. Den bok som ligger närmast min forskning är Craig E. Carroll’s Corporate Reputation and the News Media, vilket är ett intressant och läsvärt försök att integrera teori från olika områden och att använda dagordningsteorin i nya kontexter. Om man är intresserad av dagordningsteorin eller företags varumärken och hur de påverkas av medierna kan den boken rekommenderas.

– Cissi Billgren Askwall (2010). Känsla för kunskap – nio röster om vetenskap och värderingar. Vetenskap & Allmänhet.

– Gregory Koger (2010). Filibustering. A Political History of Obstruction in the House and Senate. University of Chicago Press.

– Dilsa Demirbag-Sten (2010). Fosterland. Albert Bonniers förlag.

– Martin Brothén & Sören Holmberg (2010). Folkets representanter. En bok om riksdagsledamöter och politisk representation i Sverige. Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

– Peter Esaiasson (2010). Sveriges statsministrar under 100 år: Karl Staaff. Albert Bonniers förlag.

– Leif Lewin (2010). Sveriges statsministrar under 100 år: Arvid Lindman. Albert Bonniers förlag.

– Louann Brizendine (2006). The Female Brain. Broadway Books.

– Mats Svegfors (2010). Sveriges statsministrar under 100 år: Hjalmar Hammarskjöld. Albert Bonniers förlag.

– Jill Leopore (2010). The Whites in Their Eyes. The Tea Party’s Revolution and the Battle over American History. Princeton University Press.

– Craig E. Carroll (red) (2011). Corporate Reputation and the News Media. Agenda-Setting Within Business News Coverage in Developed, Emerging, and Frontier Markets. Routledge.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , , | 1 kommentar

Nytt bokkapitel om det amerikanska presidentvalet 2008 publicerat

Cirka två år efter det amerikanska presidentvalet 2008 börjar allt fler forskningsbaserade böcker att publicerat. En av dessa är Communication in the 2008 U.S. Election. Digital Natives Elect a President, redigerad av Mitchell S. McKinney och Mary C. Banwart (Peter Lang, 2011). I den medverkar jag tillsammans med David L. Painter och Juliana Fernandes med ett kapitel om hur internationella – eller icke-amerikanska – medier bevakade presidentvalet.

De länder som ingår i undersökningen är Brasilien, Kina, Egypten, Frankrike, Polen, Saudi Arabien, Sydkorea, Spanien, Syrien och Storbritannien. En hypotes som prövas i kapitlet är om mediebevakningen av presidentvalet 2008 påverkades av graden av anti-amerikanism i de olika länderna. Titeln på kapitlet är International Media’s Love Affair with Barack Obama: Anti-Americanism and the Global Coverage of the 2008 U.S. Presidential Campaign. Mer information om boken finns på bland annat Amazon.com.

Publicerat i Nya publikationer | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nytt bokkapitel om TV-landskapets förändringar publicerat

Nu har boken Älskade, hatade – 14 röster om TV, redigerad av Mats Bergstrand, precis publicerats. I boken medverkar jag med ett kapitel som handlar om TV-landskapets revolution under de senaste decennierna. Mer information om boken finns på TV4:s hemsida, där boken i dess helhet även kan laddas ner. Andra medverkande i boken är bland annat Niklas Ekdal, Ester Pollack, Per T Ohlsson, Marie Grusell, Lars Nord, Jan Scherman och Cecilia Stegö Chilò.

Publicerat i Nya publikationer | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Medieprofessorernas fem-i-topp

I en ny skrift från Stiftelsen Institutet för Mediestudier (Simo) redovisar Ingela Wadbring, docent vid Göteborgs universitet, en undersökning av vilka professorer i medie- och kommunikationsvetenskap som publiceras och citeras mest i Google scholar samt i medierna. Jag har inte hunnit läsa boken ännu, men Medievärlden har idag publicerat en artikel om undersökningen. Enligt den tillhör jag de fem professorer som publiceras och citeras mest inom akademin och som citeras mest i medierna. Det känns som rolig läsning, särskilt när det gäller antalet publiceringar och citeringar i Google scholar.

Den professor som ligger i topp när det gäller publiceringar och citeringar i Google scholar är Peter Dahlgren, Lunds universitet, som följs av Lennart Weibull, Göteborgs universitet och Robert Picard, Jönköpings Internationella Handelshögskola. När det gäller förekomst i medierna toppas listan av Kent Asp och Lennart Weibull, båda vid Göteborgs universitet.

Mer information om boken som undersökningen ingår i finns på Institutet för Mediestudiers hemsida.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Alla partibidrag borde redovisas offentligt

Igår på nyhetsplats och idag på ledarplats har Dagens Nyheter tagit upp frågan om privata bidrag till de politiska partierna. Idag är det upp till partierna själva att avgöra om de vill redovisa vilka som skänker pengar och hur mycket de ger, vilket gör Sverige till ett av mycket få demokratiska länder där det inte är lag på att partierna måste redovisa bidrag över en viss summa. Av riksdagspartierna är det framförallt moderaterna som är emot en förändring. Enligt deras argumentation vore det att bryta valhemligheten om man införde en lag på att alla partibidrag – givare och summor – över ett visst belopp måste redovisas öppet.

Det är ett mycket ihåligt argument. Valhemligheten handlar om att alla ska ha rätt att hålla hemligt vilket parti man röstar på. Den handlar om att det ska vara frivilligt om man vill uppge hur man röstar. Om man skulle införa lag på att alla partibidrag över en viss summa – säg 20 000 kronor – måste redovisas offentligt skulle alla fortfarande ha rätt att själva bestämma om man vill ge pengar och om man vill ge en summa som överstiger den satta gränsen. Dessutom är det skillnad på att rösta och på att ge pengar, och valhemligheten handlar om rätten att hålla hemligt vilket parti man röstar på.

Argumenten för en lag att alla privata partibidrag ska vara offentliga är desto starkare. Det främsta argumentet är att det minskar risken för korruption och otillbörligt inflytande i politiken. Korruption är en plåga i en rad länder världen över, och det vore naivt att tro att risken för korruption är mindre i Sverige än i andra länder. Korruption riskerar att frodas överallt där regelverket inte tvingar fram öppenhet, och inget land är immunt.

Det finns därför alla skäl för de partier i riksdagen som är för en lag på området att fortsätta driva frågan. Och om moderaterna inte byter inställning finns det skäl för de övriga partierna – även de som ingår i regeringen tillsammans med moderaterna – att köra över dem. Demokratin och vikten av att bekämpa och minska risken för korruption bör väga tyngre än andra partitaktiska hänsyn.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Ny tidskriftsartikel publicerad

Nu har senaste numret av forskartidskriften Media, Culture & Society publicerats. I den medverkar David Nicolas Hopmann från University of Southern Denmark och jag med en gemensam artikel med titeln: The Rise of the Media Punditocracy? Journalists and Media Pundits in Danish Election News 1994-2007. Artikeln handlar i korta drag om journalisters synlighet och användandet av journalister och mediekommentatorer i dansk valjournalistik under valrörelserna mellan 1994 och 2007. Resultaten visar bland annat – i linje med våra hypoteser – att den journalistiska synligheten och användandet av journalister och mediekommentatorer har ökat över tid, men också att utvecklingen inte har varit linjär.

Publicerat i Nya publikationer | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Politikens behov av berättelser

Att politik i stor utsträckning handlar om berättelser – och att framgångsrika politiska partier måste ha förmågan att formulera berättelser som fångar både människors hjärtan och hjärnor – har jag skrivit om tidigare. Frågan har på nytt aktualiserats av socialdemokraternas problem och deras sökande efter ny partiledare. Idag skriver Lena Andersson en mycket intressant och bra analys av detta i Dagens Nyheter, vilken starkt kan rekommenderas.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Mona Sahlin avgår

Idag blev det klart att Mona Sahlin avgår som partiledare för socialdemokraterna. I ett uttalande säger hon att ”Vi vill vara ett brett och starkt parti som samlar de många människorna. Och det kan vi vara, med ett nytt ledarskap som trovärdigt kan bära ett pånyttfött och förändrat parti ut till människor i hela landet. Efter att jag som nyvald partiordförande drev fram politisk förnyelse på flera områden, inte minst inom skolpolitiken, så har jag känt att vi har kraften att förändra oss. Nu behöver förändringsarbetet göras grundligt och omfatta den ekonomiska politiken, jobbpolitiken, välfärdsfrågorna och jämlikhetsvisionen. Ett nytt ledarskap måste ges starkt förtroende och ett rejält förändringsmandat. För att underlätta detta har jag idag själv fattat beslutet att avgå.”

Efter den senaste veckans turbulens inom socialdemokraterna, med olika krav på att partistyrelsen och verkställande utskottet bör ställa sina platser till förfogande, socialdemokrater som kritiserar varandra, opinionsmätningar som visar på svaga siffror för partiet och lågt förtroende för Sahlin, återkommande negativ publicitet och olika besked olika dagar om en extra partistämma ska hållas och när, är det på ett sätt inte förvånande att Sahlin tagit beslutet att avgå. Om den interna turbulensen fortsatt i offentlighetens ljus hade det definitivt inte gynnat socialdemokraterna, och så länge partimedlemmar och medier uppfattade Sahlin som sårbar i sin roll hade turbulensen, kritiken och ifrågasättandena fortsatt.

Samtidigt handlar socialdemokraternas problem inte om Sahlin eller om någon annan enskild person, och att byta partiledare är i sig ingen lösning på problemen. Socialdemokratins problem är i grund och botten politiska. Det handlar om en osäkerhet både inom och utom partiet om vad partiet står för, vad det vill, vilken riktningen är.

Kanske kommer Sahlins avgång leda till att debatten kommer att handla mer om politiken och mindre om personerna. Samtidigt tvivlar jag. Den stora förändringen fram till den extra partistämma är att diskussionen istället för att handla om Sahlin kommer att handla om möjliga ersättare. Den diskussionen kan visa sig bli nog så uppslitande givet att det inte finns några självklara kandidater, och givet att det finns olika fraktioner inom socialdemokratin som samtliga kommer att kämpa för att positionera sig själva och sina kandidater.

Socialdemokratin har många gånger beskrivits som en koalition av olika intressen. Koalitionen har hållits samman av att socialdemokraterna har haft makten och av starka ledare. Möjligen var det detta som slutligen fällde Sahlin. När hon tillträdde hade socialdemokratin inte makten – den enda  socialdemokratiska ledare i modern tid som blivit vald när partiet befunnit sig i opposition – och det fanns ett uttryckligt önskemål om en mer demokratisk och lyssnande ledare som efterträdare till Göran Persson. Mona Sahlin försökte vara just en mer demokratisk och lyssnande partiledare, men kanske var det  därför hon inte lyckades. För att hålla samman den socialdemokratiska koalitionen – särskilt när partiet inte har tillgång till regeringsmakten – krävs en ledare som lyssnar mindre och styr mer. Möjligen krävs en Persson snarare än en Sahlin.

För detta ska inte Mona Sahlin lastas. Hon bör inte heller ses som den huvudsakliga orsaken till varför socialdemokraterna misslyckades i valet 2010. Inte heller kommer en ny partiledare i sig att lösa socialdemokratins problem. Problemen är djupare än så, och för att lösa problemen krävs det både en ny politisk riktning, en ny partiledare som förkroppsligar och symboliserar den nya inriktningen, och som är tillräckligt stark för att driva partiet i den nya riktningen. Mona Sahlin försökte, men fick inte internt stöd. Om det mönstret inträffar igen spelar det ingen roll vem som blir ny partiledare.

Möjligen bevittnar vi nu djup men ändå tillfällig kris för socialdemokratin som de kommer att ta sig igenom med förnyad styrka. Möjligen bevittnar vi en process där den socialdemokratiska koalitionen riskerar att spricka.

Ingen vet. Det enda som är säkert är att det inte finns några frälsare eller enkla svar.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Drevet mot Mona Sahlin och socialdemokratins problem

Kritiken mot Mona Sahlin växer, även om få öppet kritiserar henne. Enligt en ny opinionsundersökning som Novus gjort på uppdrag av TV4 Nyheterna har bara 44 procent av socialdemokratiska väljare mycket eller ganska stort förtroende för Mona Sahlin, jämfört med 63 procent i mars. Resultaten visar också att 45 procent svarar att hon bör avgå, 37 procent att hon bör sitta kvar, medan 18 procent svarar vet ej. På frågan Vem av följande tycker du skulle passa bäst som partiledare för Socialdemokraterna blev resultatet:

Margot Wallström 34%
Thomas Bodström 18 %
Mona Sahlin 18%
Ulrica Messing 4%
Sven-Erik Österberg 2%
Veronica Palm 2%
Ilija Batljan 2%
Pär Nuder 2%
Thomas Östros 1%
Carin Jämtin 1%
Ylva Johansson 1%
Morgan Johansson 1%
Anneli Hulthén 1%
Ingen av dessa 4%
Vet ej 10%
Källa: Novus Opinion

Förutom att opinionsundersökningen är ett bra exempel på när medierna skapar nyheter snarare än speglar dem är frågan hur man ska tolka resultaten. Givetvis är det inte bra för vare sig Mona Sahlin eller socialdemokraterna när nyheterna domineras av interna konflikter, ifrågasättanden, och lågt förtroende för partiledaren. Hur genomtänkta svaren i opinionsundersökningen är och vilken betydelse dagens förtroendesiffror kommer att ha vid kommande val – om Mona Sahlin sitter kvar – är dock en helt annan fråga.

Här kan man dra en parallell till folkpartiet och Lars Leijonborg. Efter katastrofvalet 1998 var det många som hävdade att Lars Leijonborg måste ersättas eftersom det skulle vara omöjligt att nå valframgång med honom som partiledare. Favoritkandidaten hos många var Peter Örn, tidigare partisekreterare men sedan 1994 generalsekreterare för svenska Röda Korset. Precis som Margot Wallström var han obefläckad av aktuella politiska strider. Det dröjde dock bara till valet 2002 och helt plötsligt fick folkpartiet den framgång som många trodde var omöjlig med Lars Leijonborg som partiledare, och själv fick han epitetet ”Leijonkungen”.

Av detta och forskning kring partier och partiledarnas betydelse kan man dra flera lärdomar. För det första, det är lätt att vara kritiskt mot sittande partiledare men att en partiledare har misslyckats i ett val behöver inte betyda att han eller hon är dömd att misslyckas. Det går att vända motgång till framgång. För det andra, det är lätt att projicera förhoppningar och förväntningar på personer som står utanför aktuella strider. Det behöver inte betyda att de skulle fungera bättre som partiledare. Om de skulle tacka ja skulle de snabbt dras in i dagspolitiken och glansen börja mattas av. För det tredje, som personer betyder partiledarna mindre för valresultatet än vad många tror. För det fjärde, en av partiledarnas absolut viktigaste uppgifter handlar om att sätta bilden av partiet och vad det står för. Genom att förändra bilden av vad partiet står för kan en partiledare leda sitt parti till framgång även om han eller hon inte är jättepopulär som person. Det var detta Lars Leijonborg lyckades med. För det femte, en förutsättning för att en partiledare med styrka ska kunna sätta bilden av partiet är att han eller hon har internt stöd.

Det är naturligt att socialdemokraterna nu har en intensiv intern debatt om både politik och person, men i det långa loppet är politiken viktigare än personerna. Vid någon tidpunkt som inte ligger allt för långt fram i tiden måste socialdemokraterna bestämma sig för att antingen stödja eller ersätta Mona Sahlin. Det mest förödande för socialdemokraterna vore om Mona Sahlin satt kvar utan intern legitimitet och utan intern uppbackning.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Doktorand i politisk kommunikation sökes

Nu finns det en ledig tjänst som doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning politisk kommunikation vid avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet. Hela annonsen finns hos Platsjournalen och jag har även lagt in de viktigaste delarna av annonsen nedan. Sista ansökningsdag är den 10 december. Är du intresserad av att forska kring och doktorera i politisk kommunikation är detta en suverän möjlighet! Om du känner någon som är intresserad, hjälp gärna till att sprida information om den lediga tjänsten.

Mittuniversitetet söker till
Institutionen för informationsteknologi och medier
vid Campus Sundsvall

Doktorand i Medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot politisk kommunikation
Ref.nr. MIUN 2010/1794

Mittuniversitetet har en forskargrupp inom medie- och kommunikationsvetenskap där politisk kommunikation är en central forskningsinriktning. Forskningen bedrivs på samhällsvetenskaplig grund och omfattar studier av bland annat politiska kampanjer, politisk journalistik och politiska opinionsbildningsprocesser. Forskningen sker i nära samarbete med centrumbildningen Demokratiinstitutet DEMICOM. Vi söker nu en doktorand som i sin forskarutbildning skall fokusera på politisk kommunikation.

Arbetsuppgifter: Egen forskarutbildning innefattande forskning 80 % samt undervisning och administrativt arbete 20 % på institutionens avdelning för medie- och kommunikationsvetenskap.

Behörighet och bedömningsgrunder: Behörig att söka är den som före 2007-07-01 har uppnått minst 120 p varav 60 p inom huvudämnet medie- och kommunikationsvetenskap eller journalistik eller statsvetenskap(kandidatnivå), alternativt den som efter 2007-07 uppnått minst 240 hp varav 90 hp inom huvudämnet medie- och kommunikationsvetenskap eller journalistik eller statsvetenskap (magisternivå), eller har motsvarande utbildning. Förutom goda ämneskunskaper kommer stor vikt att läggas vid god arbetsförmåga och samarbetsförmåga, initiativkraft och personlig lämplighet för forskarutbildning. En kortfattad beskrivning av den sökandes egen syn på forskningsområdet politisk kommunikation och möjliga framtida avhandlingsprojekt skall bifogas ansökan.

Tillträde: Enligt överenskommelse.

Information: Närmare upplysningar om anställningen lämnas av professor Lars Nord, 070-550 93 33, lars.nord@miun.se , eller av professor Jesper Strömbäck, 070-684 66 15. jesper.stromback@miun.se .

Lön: Enligt Mittuniversitetets lönetrappa för doktorander.

Fackliga företrädare: Anders Nyström, SACO, 0611-862 45 och Lollo Ljuslin, fackförbundet ST/TCO, 063-16 57 14.

Ansökan: Ansökan skall innehålla styrkt meritförteckning, kopior av betyg och examensbevis, målbeskrivning enligt ovan samt handlingar sökanden önskar åberopa. Dessa handlingar skickas till Registrator, Mittuniversitetet, 851 70 Sundsvall. Ange Ref.nr. Ansökan skall vara Mittuniversitetet tillhanda senast den 10 december 2010.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , | Lämna en kommentar