Alla partibidrag borde redovisas offentligt

Igår på nyhetsplats och idag på ledarplats har Dagens Nyheter tagit upp frågan om privata bidrag till de politiska partierna. Idag är det upp till partierna själva att avgöra om de vill redovisa vilka som skänker pengar och hur mycket de ger, vilket gör Sverige till ett av mycket få demokratiska länder där det inte är lag på att partierna måste redovisa bidrag över en viss summa. Av riksdagspartierna är det framförallt moderaterna som är emot en förändring. Enligt deras argumentation vore det att bryta valhemligheten om man införde en lag på att alla partibidrag – givare och summor – över ett visst belopp måste redovisas öppet.

Det är ett mycket ihåligt argument. Valhemligheten handlar om att alla ska ha rätt att hålla hemligt vilket parti man röstar på. Den handlar om att det ska vara frivilligt om man vill uppge hur man röstar. Om man skulle införa lag på att alla partibidrag över en viss summa – säg 20 000 kronor – måste redovisas offentligt skulle alla fortfarande ha rätt att själva bestämma om man vill ge pengar och om man vill ge en summa som överstiger den satta gränsen. Dessutom är det skillnad på att rösta och på att ge pengar, och valhemligheten handlar om rätten att hålla hemligt vilket parti man röstar på.

Argumenten för en lag att alla privata partibidrag ska vara offentliga är desto starkare. Det främsta argumentet är att det minskar risken för korruption och otillbörligt inflytande i politiken. Korruption är en plåga i en rad länder världen över, och det vore naivt att tro att risken för korruption är mindre i Sverige än i andra länder. Korruption riskerar att frodas överallt där regelverket inte tvingar fram öppenhet, och inget land är immunt.

Det finns därför alla skäl för de partier i riksdagen som är för en lag på området att fortsätta driva frågan. Och om moderaterna inte byter inställning finns det skäl för de övriga partierna – även de som ingår i regeringen tillsammans med moderaterna – att köra över dem. Demokratin och vikten av att bekämpa och minska risken för korruption bör väga tyngre än andra partitaktiska hänsyn.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Ny tidskriftsartikel publicerad

Nu har senaste numret av forskartidskriften Media, Culture & Society publicerats. I den medverkar David Nicolas Hopmann från University of Southern Denmark och jag med en gemensam artikel med titeln: The Rise of the Media Punditocracy? Journalists and Media Pundits in Danish Election News 1994-2007. Artikeln handlar i korta drag om journalisters synlighet och användandet av journalister och mediekommentatorer i dansk valjournalistik under valrörelserna mellan 1994 och 2007. Resultaten visar bland annat – i linje med våra hypoteser – att den journalistiska synligheten och användandet av journalister och mediekommentatorer har ökat över tid, men också att utvecklingen inte har varit linjär.

Publicerat i Nya publikationer | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Politikens behov av berättelser

Att politik i stor utsträckning handlar om berättelser – och att framgångsrika politiska partier måste ha förmågan att formulera berättelser som fångar både människors hjärtan och hjärnor – har jag skrivit om tidigare. Frågan har på nytt aktualiserats av socialdemokraternas problem och deras sökande efter ny partiledare. Idag skriver Lena Andersson en mycket intressant och bra analys av detta i Dagens Nyheter, vilken starkt kan rekommenderas.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Mona Sahlin avgår

Idag blev det klart att Mona Sahlin avgår som partiledare för socialdemokraterna. I ett uttalande säger hon att ”Vi vill vara ett brett och starkt parti som samlar de många människorna. Och det kan vi vara, med ett nytt ledarskap som trovärdigt kan bära ett pånyttfött och förändrat parti ut till människor i hela landet. Efter att jag som nyvald partiordförande drev fram politisk förnyelse på flera områden, inte minst inom skolpolitiken, så har jag känt att vi har kraften att förändra oss. Nu behöver förändringsarbetet göras grundligt och omfatta den ekonomiska politiken, jobbpolitiken, välfärdsfrågorna och jämlikhetsvisionen. Ett nytt ledarskap måste ges starkt förtroende och ett rejält förändringsmandat. För att underlätta detta har jag idag själv fattat beslutet att avgå.”

Efter den senaste veckans turbulens inom socialdemokraterna, med olika krav på att partistyrelsen och verkställande utskottet bör ställa sina platser till förfogande, socialdemokrater som kritiserar varandra, opinionsmätningar som visar på svaga siffror för partiet och lågt förtroende för Sahlin, återkommande negativ publicitet och olika besked olika dagar om en extra partistämma ska hållas och när, är det på ett sätt inte förvånande att Sahlin tagit beslutet att avgå. Om den interna turbulensen fortsatt i offentlighetens ljus hade det definitivt inte gynnat socialdemokraterna, och så länge partimedlemmar och medier uppfattade Sahlin som sårbar i sin roll hade turbulensen, kritiken och ifrågasättandena fortsatt.

Samtidigt handlar socialdemokraternas problem inte om Sahlin eller om någon annan enskild person, och att byta partiledare är i sig ingen lösning på problemen. Socialdemokratins problem är i grund och botten politiska. Det handlar om en osäkerhet både inom och utom partiet om vad partiet står för, vad det vill, vilken riktningen är.

Kanske kommer Sahlins avgång leda till att debatten kommer att handla mer om politiken och mindre om personerna. Samtidigt tvivlar jag. Den stora förändringen fram till den extra partistämma är att diskussionen istället för att handla om Sahlin kommer att handla om möjliga ersättare. Den diskussionen kan visa sig bli nog så uppslitande givet att det inte finns några självklara kandidater, och givet att det finns olika fraktioner inom socialdemokratin som samtliga kommer att kämpa för att positionera sig själva och sina kandidater.

Socialdemokratin har många gånger beskrivits som en koalition av olika intressen. Koalitionen har hållits samman av att socialdemokraterna har haft makten och av starka ledare. Möjligen var det detta som slutligen fällde Sahlin. När hon tillträdde hade socialdemokratin inte makten – den enda  socialdemokratiska ledare i modern tid som blivit vald när partiet befunnit sig i opposition – och det fanns ett uttryckligt önskemål om en mer demokratisk och lyssnande ledare som efterträdare till Göran Persson. Mona Sahlin försökte vara just en mer demokratisk och lyssnande partiledare, men kanske var det  därför hon inte lyckades. För att hålla samman den socialdemokratiska koalitionen – särskilt när partiet inte har tillgång till regeringsmakten – krävs en ledare som lyssnar mindre och styr mer. Möjligen krävs en Persson snarare än en Sahlin.

För detta ska inte Mona Sahlin lastas. Hon bör inte heller ses som den huvudsakliga orsaken till varför socialdemokraterna misslyckades i valet 2010. Inte heller kommer en ny partiledare i sig att lösa socialdemokratins problem. Problemen är djupare än så, och för att lösa problemen krävs det både en ny politisk riktning, en ny partiledare som förkroppsligar och symboliserar den nya inriktningen, och som är tillräckligt stark för att driva partiet i den nya riktningen. Mona Sahlin försökte, men fick inte internt stöd. Om det mönstret inträffar igen spelar det ingen roll vem som blir ny partiledare.

Möjligen bevittnar vi nu djup men ändå tillfällig kris för socialdemokratin som de kommer att ta sig igenom med förnyad styrka. Möjligen bevittnar vi en process där den socialdemokratiska koalitionen riskerar att spricka.

Ingen vet. Det enda som är säkert är att det inte finns några frälsare eller enkla svar.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Drevet mot Mona Sahlin och socialdemokratins problem

Kritiken mot Mona Sahlin växer, även om få öppet kritiserar henne. Enligt en ny opinionsundersökning som Novus gjort på uppdrag av TV4 Nyheterna har bara 44 procent av socialdemokratiska väljare mycket eller ganska stort förtroende för Mona Sahlin, jämfört med 63 procent i mars. Resultaten visar också att 45 procent svarar att hon bör avgå, 37 procent att hon bör sitta kvar, medan 18 procent svarar vet ej. På frågan Vem av följande tycker du skulle passa bäst som partiledare för Socialdemokraterna blev resultatet:

Margot Wallström 34%
Thomas Bodström 18 %
Mona Sahlin 18%
Ulrica Messing 4%
Sven-Erik Österberg 2%
Veronica Palm 2%
Ilija Batljan 2%
Pär Nuder 2%
Thomas Östros 1%
Carin Jämtin 1%
Ylva Johansson 1%
Morgan Johansson 1%
Anneli Hulthén 1%
Ingen av dessa 4%
Vet ej 10%
Källa: Novus Opinion

Förutom att opinionsundersökningen är ett bra exempel på när medierna skapar nyheter snarare än speglar dem är frågan hur man ska tolka resultaten. Givetvis är det inte bra för vare sig Mona Sahlin eller socialdemokraterna när nyheterna domineras av interna konflikter, ifrågasättanden, och lågt förtroende för partiledaren. Hur genomtänkta svaren i opinionsundersökningen är och vilken betydelse dagens förtroendesiffror kommer att ha vid kommande val – om Mona Sahlin sitter kvar – är dock en helt annan fråga.

Här kan man dra en parallell till folkpartiet och Lars Leijonborg. Efter katastrofvalet 1998 var det många som hävdade att Lars Leijonborg måste ersättas eftersom det skulle vara omöjligt att nå valframgång med honom som partiledare. Favoritkandidaten hos många var Peter Örn, tidigare partisekreterare men sedan 1994 generalsekreterare för svenska Röda Korset. Precis som Margot Wallström var han obefläckad av aktuella politiska strider. Det dröjde dock bara till valet 2002 och helt plötsligt fick folkpartiet den framgång som många trodde var omöjlig med Lars Leijonborg som partiledare, och själv fick han epitetet ”Leijonkungen”.

Av detta och forskning kring partier och partiledarnas betydelse kan man dra flera lärdomar. För det första, det är lätt att vara kritiskt mot sittande partiledare men att en partiledare har misslyckats i ett val behöver inte betyda att han eller hon är dömd att misslyckas. Det går att vända motgång till framgång. För det andra, det är lätt att projicera förhoppningar och förväntningar på personer som står utanför aktuella strider. Det behöver inte betyda att de skulle fungera bättre som partiledare. Om de skulle tacka ja skulle de snabbt dras in i dagspolitiken och glansen börja mattas av. För det tredje, som personer betyder partiledarna mindre för valresultatet än vad många tror. För det fjärde, en av partiledarnas absolut viktigaste uppgifter handlar om att sätta bilden av partiet och vad det står för. Genom att förändra bilden av vad partiet står för kan en partiledare leda sitt parti till framgång även om han eller hon inte är jättepopulär som person. Det var detta Lars Leijonborg lyckades med. För det femte, en förutsättning för att en partiledare med styrka ska kunna sätta bilden av partiet är att han eller hon har internt stöd.

Det är naturligt att socialdemokraterna nu har en intensiv intern debatt om både politik och person, men i det långa loppet är politiken viktigare än personerna. Vid någon tidpunkt som inte ligger allt för långt fram i tiden måste socialdemokraterna bestämma sig för att antingen stödja eller ersätta Mona Sahlin. Det mest förödande för socialdemokraterna vore om Mona Sahlin satt kvar utan intern legitimitet och utan intern uppbackning.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Doktorand i politisk kommunikation sökes

Nu finns det en ledig tjänst som doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning politisk kommunikation vid avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet. Hela annonsen finns hos Platsjournalen och jag har även lagt in de viktigaste delarna av annonsen nedan. Sista ansökningsdag är den 10 december. Är du intresserad av att forska kring och doktorera i politisk kommunikation är detta en suverän möjlighet! Om du känner någon som är intresserad, hjälp gärna till att sprida information om den lediga tjänsten.

Mittuniversitetet söker till
Institutionen för informationsteknologi och medier
vid Campus Sundsvall

Doktorand i Medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot politisk kommunikation
Ref.nr. MIUN 2010/1794

Mittuniversitetet har en forskargrupp inom medie- och kommunikationsvetenskap där politisk kommunikation är en central forskningsinriktning. Forskningen bedrivs på samhällsvetenskaplig grund och omfattar studier av bland annat politiska kampanjer, politisk journalistik och politiska opinionsbildningsprocesser. Forskningen sker i nära samarbete med centrumbildningen Demokratiinstitutet DEMICOM. Vi söker nu en doktorand som i sin forskarutbildning skall fokusera på politisk kommunikation.

Arbetsuppgifter: Egen forskarutbildning innefattande forskning 80 % samt undervisning och administrativt arbete 20 % på institutionens avdelning för medie- och kommunikationsvetenskap.

Behörighet och bedömningsgrunder: Behörig att söka är den som före 2007-07-01 har uppnått minst 120 p varav 60 p inom huvudämnet medie- och kommunikationsvetenskap eller journalistik eller statsvetenskap(kandidatnivå), alternativt den som efter 2007-07 uppnått minst 240 hp varav 90 hp inom huvudämnet medie- och kommunikationsvetenskap eller journalistik eller statsvetenskap (magisternivå), eller har motsvarande utbildning. Förutom goda ämneskunskaper kommer stor vikt att läggas vid god arbetsförmåga och samarbetsförmåga, initiativkraft och personlig lämplighet för forskarutbildning. En kortfattad beskrivning av den sökandes egen syn på forskningsområdet politisk kommunikation och möjliga framtida avhandlingsprojekt skall bifogas ansökan.

Tillträde: Enligt överenskommelse.

Information: Närmare upplysningar om anställningen lämnas av professor Lars Nord, 070-550 93 33, lars.nord@miun.se , eller av professor Jesper Strömbäck, 070-684 66 15. jesper.stromback@miun.se .

Lön: Enligt Mittuniversitetets lönetrappa för doktorander.

Fackliga företrädare: Anders Nyström, SACO, 0611-862 45 och Lollo Ljuslin, fackförbundet ST/TCO, 063-16 57 14.

Ansökan: Ansökan skall innehålla styrkt meritförteckning, kopior av betyg och examensbevis, målbeskrivning enligt ovan samt handlingar sökanden önskar åberopa. Dessa handlingar skickas till Registrator, Mittuniversitetet, 851 70 Sundsvall. Ange Ref.nr. Ansökan skall vara Mittuniversitetet tillhanda senast den 10 december 2010.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , | Lämna en kommentar

Obama, de sociala medierna och de amerikanska mellanårsvalen

Få politiska kampanjer har inspirerat så många som Barack Obama’s presidentvalskampanj 2008. Och ingen kampanj har på samma sätt fått många att tro att de sociala medierna har eller kommer att få stor politisk betydelse. Själv har jag länge varit skeptisk till tron att de sociala medierna skulle revolutionera politiken. Min generella tes är snarare följande: De sociala mediernas betydelse är både överskattad och underskattad, men framförallt missförstådd.

De sociala mediernas politiska betydelse är överskattad i den utsträckning som man tror att sociala medier når många osäkra väljare och att sociala medier är effektiva när det gäller att omvända och vinna osäkra och rörliga väljare. De sociala mediernas politiska betydelse är underskattad i den utsträckning man inte inser att de framförallt är viktiga för att samla, aktivera, mobilisera och organisera de som redan är anhängare. Och de sociala mediernas betydelse är missförstådd i den utsträckning som man inte ser att det som driver människors användande av sociala medier för politiska syften inte handlar om tekniken. Det handlar om människors politiska intresse och engagemang. Det är i huvudsak det politiska intresset och engagemanget som driver användandet av sociala medier för politiska syften – inte de sociala medierna som driver på det politiska intresset och engagemanget.

Att detta gäller också USA börjar bli allt mer tydligt, och veckans mellanårsval där Demokraterna åkte på en rad förluster är bara ett exempel. Om just detta skriver journalisten och författaren Daniel Lyons en intressant artikel på Newsweek.com. I artikeln skriver Lyons, som tidigare lyft upp de sociala mediernas betydelse för Obama, bland annat:

I cringe with embarrassment when I reread the article my NEWSWEEK colleague Daniel Stone and I wrote after the 2008 election. We raved about how Obama’s Internet army of motivated young people would “stick around and help him govern” and, as one of Obama’s tech strategists put it, “want to participate more, not less, and take part in the governing process.” Swept up in the euphoria of the moment, we foresaw online brainstorming sessions where Netizens would generate ideas and vote them up or down in a free-flowing, collaborative, open-source manner. We imagined Web sites where regular folks could propose legislation. We even suggested that maybe the very nature of democracy was changing because of the Internet. What were we smoking?

Om man är intresserad av de sociala mediernas politiska betydelse är artikeln mycket läsvärd.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Förlust för Demokraterna

Som väntat förlorade Demokraterna en rad mandat – och majoriteten – i representanthuset och – även om de behåller majoriteten – i senaten. Republikanerna jublar, och försöker gestalta valresultatet som om väljarna markerade att de vill att politiken ska vridas om i republikansk riktning. I New York Times säger Mitch McConnell, ledare för Republikanerna i senaten, att:

We’re determined to stop the agenda Americans have rejected,” Mr. McConnell said. “We’ll work with the administration when they agree with the people, and confront them when they don’t.”

And he issued a stark warning. “There are two opportunities for that change to occur,” Mr. McConnell said. “Our friends on the other side can change now and work with us to address the issues that are important to the American people that we all understood, or further change obviously can happen in 2012.”

Mr. McConnell said Democrats were already at risk of not grasping the lessons of the 2010 election.

“They may have missed the message somewhat,” he said. “I think the group that should hopefully get the message out of yesterday’s elections is our friends on the other side of the aisle. And we hope that they will pivot in a different direction, work with us on things like spending and debt, and trade agreements, and nuclear power, and clean-coal technology and other things the president has said that he’s for that most of my members are for.”

Med tanke på att det bara är två år sedan Republikanerna förlorade en rad mandat i både representanthuset och senaten samt presidentvalet, och fyra år sedan de gick mot förlust i 2006 års mellanårsval, bör Republikanerna nog vara försiktiga med att se valresultatet som en mandat för mer republikansk politik. Det främsta skälet till att Demokraterna förlorade och Republikanerna vann en rad mandat i gårdagens val var inte att väljarna röstade för någon specifik republikansk politik. Det främsta skälet var frustration över att ekonomin inte växer snabbare, att arbetslösheten inte sjunker, misstro mot de som har makten, och en vilja att markera missnöje med landets utveckling. Denna frustration och ilska missgynnade Republikanerna och gynnade Demokraterna 2008. Igår gynnade det istället Republikanerna och missgynnade Demokraterna. I politiken kan vindarna vända snabbt, särskilt i en situation när misstron är omfattande. (se även Peter Baker’s och Matt Bai’s nyhetsanalyser i dagens New York Times)

Frågan är vad som händer nu. Förutom att Demokraterna förlorade och att Republikanerna hade framgång innebär valresultatet att den nya gruppen Republikaner står längre till höger än tidigare, medan den nya gruppen Demokrater står längre till vänster. Därmed kommer polariseringen vara fortsatt stark och ökande, vilket försvårar möjligheterna att nå politiska lösningar på akuta och centrala problem. Det kommer sannolikt öka amerikanernas frustration ytterligare, med svårförutsägbara konsekvenser.

En intressant jämförelse kan här göras med mellanårsvalet 1994. Även då nådde Republikanerna stora framgångar. Två år senare, i presidentvalet 1996, vann Bill Clinton ändå stort över republikanen Bob Dole. Samtidigt som historien sällan upprepar sig talar det för att mycket kan hända innan presidentvalet 2012.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Lästa böcker i oktober

Oktober månad är slut och lagd till handlingarna. Jämfört med september hade jag möjlighet att ägna mer tid åt läsning, vilket känns bra. De böcker jag läste under oktober månad var:

– Jonathan Hardy (2008). Western Media Systems. Routledge.

– Michael Karlsson (2010). Nätnyheter. Från sluten produkt till öppen process. Sim(o).

– Michael John Burton & Daniel M. Shea (2010). Campaign Craft. The Strategies, Tactics, and Art of Political Campaign Management. 4th Edition. Praeger.

– Anders Rönmark & Ola Nordebo (red) (2010). Öppna Norrlandsfönstret. Liberala perspektiv från norra Sverige. Accidenstryckeriet.

– Shanto Iyengar & Donald R. Kinder (2010). News That Matters. Television & American Opinion. Updated Edition. University of Chicago Press.

– Rosalee A. Clawson & Zoe M. Oxley (2010). Public Opinion. Democratic Ideals, Democratic Practices. CQ Press.

– Theodor Kallifatides (2010). Det gångna är inte en dröm. Albert Bonniers förlag.

– John W. Kingdon (2011). Agendas, Alternatives, and Public Policies. Updated 2nd Edition. Longman.

– Will Bunch (2010). The Backlash. Right-Wing Radicals, High-Def Hucksters, and Paranoid Politics in the Age of Obama. Harper.

Som vanligt läste jag huvudsakligen facklitterära böcker, men Kallifatides’ senaste bok är ett undantag – och ett mycket bra sådant! Kallifatides tillhör mina favoritförfattare, och Det gångna är inte en dröm tycker jag var mycket läsvärd. När det gäller de övriga böckerna hör två till kategorin ”uppdaterade klassiker”: Iyengar och Kinder’s News That Matters är en av de viktigaste böckerna om mediernas dagordningsmakt och priming, medan Kingdon’s Agendas, Alternatives, and Public Policies är en av klassikerna när det gäller forskning och teori kring politiska dagordningar. Båda dessa kan starkt rekommenderas. När det gäller Kingdon innehåller den uppdaterade versionen dessutom en analys av genomförandet av Obama’s sjukvårdsreform som är mycket läsvärd.

 

Publicerat i Mer personligt | Märkt , , | 3 kommentarer

Ny tidskriftsartikel om medierna och opinionsmätningarna för nedladdning

Nu har jag lagt ut en ny tidskriftsartikel för nedladdning. Artikeln publicerades förra hösten i tidskriften Javnost–The Public och har titeln Vox Populi or Vox Media? Opinion Polls and the Swedish Media, 1998-2006. I artikeln undersöker jag frågan om såväl kvantitet som kvalitet när det gäller hur medierna redovisade opinionsmätningar under valrörelserna 1998, 2002 och 2006. En av grundfrågorna är om opinionsmätningarna, så som de används av medierna, ytterst handlar om att ge folket eller medierna en starkare röst i den offentliga debatten. Eller för att citera artikelns abstract:

While the histories of opinion polling and the news media have been closely intertwined ever since the invention of polling, the question as to whether the media’s reporting on opinion polls should be considered as detrimental or beneficial from a democratic perspective is still open and contested. The purpose of this paper is thus to investigate the publication of opinion polls in the Swedish media during the last three election campaigns, with a focus on how the media used opinion polls and whether or not the media, at the end of the day, mainly used opinion polls to give voice to the people – or to the media and the journalists themselves. Among other things, the results suggest that more often than not, polls serve as vox media rather than vox populi.

Publicerat i Nya publikationer | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar