I både den allmänna och den partiinterna debatten finns det många som tror att partiledarna är helt avgörande för hur det går för partierna på valdagen. Allt tal om Juholt-effekter, Reinfeldt-effekter, Westerstrand-effekter, Svensson-effekter och Schyman-effekter utgår från tankefiguren att stora och viktiga grupper av väljare röstar på partiledarna snarare än på partierna. Men vilket stöd finns det egentligen i forskningen för tesen om stora partiledareffekter? Stämmer det att partiledarna, oberoende av partierna, har stor betydelse för hur människor röstar?
Det korta svaret är nej: partiledarna har inte särskilt stor direkt betydelse för valresultaten, särskilt inte i länder som Sverige som har proportionella valsystem. Detta framkommer tydligt i den nyutgivna boken Political Leaders and Democratic Elections, redigerad av Kees Aarts, André Blais och Hermann Schmitt (Oxford University Press, 2011). Boken bygger på jämförelser mellan Australien, England, Kanada, Tyskland, Holland, Norge, Spanien, Sverige och USA under de senaste decennierna, och utgör den mest omfattande internationella studien av partiledarnas betydelse för valresultaten. Den är genomgående mycket intressant och välskriven, och kan starkt rekommenderas om man är intresserad av eller forskar kring partiledarnas betydelse.
Något förenklat står tre huvudfrågor i centrum för boken: Hur stor betydelse har partiledarna för hur människor röstar? Har partiledarnas betydelse för hur människor röstar ökat över tid? Vilken betydelse har det politiska systemet för partiledarnas betydelse för hur människor röstar?
Om man förenklat ska sammanfatta resultaten visar de övertygande (1) Att partiledarna generellt sett har relativt liten betydelse för hur människor röstar, och mycket mindre betydelse än vad partierna har; (2) Att partiledarnas betydelse för hur människor röstar inte har ökat systematiskt över tid; och (3) Att partiledarnas betydelse är större i länder med två- eller få partier, majoritetsvalsystem och som är kandidatbaserade än i länder med många partier, proportionella valsystem och som är partibaserade. För att citera Sören Holmberg och Henrik Oscarsson som medverkar med ett gemensamt kapitel:
First, in the United States, leader effects are strong: in presidential election even stronger than party effects. Second, more generally, in countries using plurality/majoritarian electoral systems, leader effects are less strong than party effects, but leader effects tend nevertheless to be sizeable and non-trivial. Third, in countries that use proportional list systems, party effects are much stronger than leader effects, which does not mean that leader effects are non-existent in these countries, but that they are in most cases close to trivial.
Med andra ord, partiledarnas direkta betydelse för valresultatet är – särskilt i länder som Sverige som tillämpar ett proportionellt valsystem och där partierna är starka – mer myt än verklighet. Den bild som ges i medierna och den allmänna debatten om att partiledarna betyder mycket och allt mer över tid stämmer helt enkelt inte. Partierna betyder mer än partiledarna. Människor röstar i första hand på det parti som de upplever ligger dem närmast i de sakfrågor som de upplever är viktigast, inte på det parti som har den mest populäre eller sympatiska partiledaren.
Därmed inte sagt att partiledarna helt saknar betydelse. Deras betydelse är dock indirekt snarare än direkt, och handlar framförallt om vilken bild av partierna och deras politik som partiledarna förmedlar. För att ta ett exempel: Lars Leijonborg var inte populär vare sig 1998 eller 2002, men 2002 fick folkpartiet ändå en stor valframgång. Det berodde inte på att Lars Leijonborgs popularitet hade ökat, utan på att bilden av folkpartiets politik hade förändrats. Lars Leijonborg hade stor betydelse för den förändrade bilden av folkpartiets politik, och därmed indirekt för valresultatet, men den direkta betydelsen var begränsad. Eller för att ta ett annat exempel: Fredrik Reinfeldt har haft och har stor betydelse för moderaterna, men den främsta betydelsen ligger inte i att Fredrik Reinfeldt som person är populär eller omtyckt. Den främsta betydelsen ligger i att bilden av moderaterna och vad de står för har förändrats. Fredrik Reinfeldts betydelse för den förändrade bilden av moderaterna och deras politik är stor, och därmed indirekt för valresultaten, men hans direkta betydelse för valresultaten är begränsad.
Häri ligger en viktig läxa för partierna och deras ledare, och kanske inte minst för socialdemokraterna och den nye partiledaren Håkan Juholt. Om socialdemokraterna under Juholts ledning når en framgång i nästa val kommer det inte bero på att Juholt uppfattas som rolig, sympatisk eller karismatisk. Det kommer bero på att bilden av socialdemokraterna, vad de står för och vad de vill har förändrats.
Det politiska innehållet och partierna kommer först, partiledarna sedan.
– – – – –
För den som vill läsa mer om partiledareffekter kan även följande böcker rekommenderas:
– Anthony King (red) (2002). Leaders’ Personalities and the Outcomes of Democratic Elections. Oxford University Press.
– Anthony Mughan (2000). Media and the Presidentialization of Parliamentary Elections. Palgrave.
– Henrik Oscarsson och Sören Holmberg (2008). Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Norstedts juridik.
– Thomas Poguntke och Paul Webb (red) (2005). The Presidentialization of Politics. A Comparative Study of Modern Democracies. Oxford University Press.
Jesper Strömbäck 