Ny partiledare men fort(s)atta problem

Efter en plågsamt utdragen och misskött process har socialdemokraternas valberedning till sist lyckats enas om ett förslag till ny partiledare respektive partisekreterare: Håkan Juholt och Carin Jämtin. Äntligen, suckar många lättat, och av de första kommentarerna att döma försöker socialdemokraterna nu sluta leden och ge bilden av att Håkan Juholt har ett starkt och brett stöd inom partiet. Nu ska socialdemokraterna sluta diskutera internt och börja bedriva en offensiv oppositionspolitik och påbörja klättringen tillbaka till gamla opinionshöjder.

Det återstår att se om de lyckas – och om de i så fall lyckas på egna meriter eller på grund av andras misslyckanden. Det finns åtminstone fyra skäl som talar emot att de på egna meriter skulle lyckas.

För det första, alla är medvetna om att Håkan Juholt är en kompromisskandidat. Han tillhörde aldrig förhandsfavoriterna och det var ingen stark grupp inom partiet som drev hans namn. Det gör att hans mandat är förhållandevis svagt. Det finns också många som ser Håkan Juholt som en övergångslösning. Kombinationen gör sannolikheten stor att de grupper som inte fick sin vilja igenom den här gången kommer att fortsätta arbeta för att bereda marken för den partiledare de tror starkast på nästa gång det är dags att byta.

För det andra, partiledarnas främsta betydelse ligger inte i hur de uppfattas som personer. Deras främsta betydelse ligger i att de är avgörande för bilden av partierna och deras politik. För att socialdemokraterna ska lyckas bryta den nedåtgående trenden krävs det ur det perspektivet att Håkan Juholt lyckas förändra bilden av socialdemokraterna och deras politik, och för att den bilden ska kunna förändras måste den faktiska politiken förändras. Samtidigt så verkar ingen veta mycket om var Håkan Juholt står politiskt – annat än att det är till vänster om mittfåran – och det är inte på grund av hans politiska program som han har valts. Här befinner sig Håkan Juholt i en strategiskt svår position. Om han inte försöker driva en förändring av socialdemokraternas politik är sannolikheten att den nedåtgående opinionstrenden ska brytas mycket låg. Om han försöker driva en förändring kommer han att möta motstånd från olika grupper inom partiet, samtidigt som han inte har något mandat för att förändra politiken i någon given riktning. Det minskar sannolikheten att han ska lyckas. Resultaten kan mycket väl bli att han, precis som Mona Sahlin, hamnar i en situation där han inte fullt ut kan fungera som partiledare med betoning på ledare: någon som går före och lyckas få andra med sig.

För det tredje, trots två svåra nederlag och ett i grunden förändrat politiskt landskap sedan formandet av och framgångarna för den borgerliga alliansen verkar det inte finnas någon gemensam problemanalys och problembild inom socialdemokraterna. Om man inte delar problembild blir det mycket svårt att enas om lösningarna, vilket drastiskt minskar möjligheterna för socialdemokraterna att agera kraftfullt och offensivt. Samtidigt ökar det sannolikheten att socialdemokraterna kommer att präglas av fortsatta konflikter mellan olika delar inom den koalition av intressen som socialdemokraterna utgör. Även här är det ett problem att Håkan Juholt är en kompromisskandidat som saknar egentligt mandat.

För det fjärde, under de närmaste veckorna och månaderna kommer såväl medlemmar som aktivister och, inte minst, medier och kommentatorer, leta efter tecken som visar ifall Håkan Juholt lyckas eller misslyckas med att vända utvecklingen för socialdemokraterna. Minsta tecken på att utvecklingen inte har vänt kommer troligen att leda till förnyade diskussioner om socialdemokraternas problem och sätta både partiet och Håkan Juholt under förnyad press. I ett sådant läge blir det extra svårt att driva igenom en förändring av socialdemokraterna och deras politik.

För att en ny partiledare för ett parti i kris på ett kraftfullt sätt ska kunna leda sitt parti till framgångar krävs det ett starkt internt stöd, en stark krisinsikt internt, en gemensam problembild, och ett starkt internt mandat. Det är mycket viktigare än om den nya partiledaren uppfattas som humoristisk, trevlig och som en god retoriker. Därmed är förutsättningarna för att Håkan Juholt ska kunna leda socialdemokraterna till nya framgångar inte de bästa.

Det handlar mindre om Håkan Juholt som person och partiledare. Det handlar mer om socialdemokraterna som parti. Det handlar mindre om kommunikationen av politiken och partiet. Det handlar mer om politikens innehåll och partiet som sådant.

Därmed inte sagt att det är omöjligt för socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt att vända trenden. För att det ska lyckas krävs det dock att partiet ger Håkan Juholt sitt fulla stöd också om eller när han försöker driva igenom en förändring av socialdemokraternas politik som kan locka de väljare som under de senaste valen valt soffan eller något av de borgerliga partierna. Det är inte en tillräcklig förutsättning, men det är en nödvändig förutsättning.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , | 3 kommentarer

Lästa böcker i februari

Februari var en månad då de flesta böcker jag läste på ett eller annat sätt handlar om strategisk politisk kommunikation. Av dem har jag redan rekommenderat två, Dennis W. Johnsons Campaigning in the Twenty-First Century och Jarol B. Manheims Strategy in Information and Influence Campaigns. Båda de var mycket bra och läsvärda. Månadens bästa bok var dock Erik P. Bucy och R. Lance Holberts Sourcebook for Political Communication Research. Den riktar sig framförallt till forskare och studenter, och har därmed en smalare målgrupp än de två övriga böckerna, men om man forskar kring eller studerar politisk kommunikation tillhör Sourcebook en av de böcker som ”måste” läsas. De böcker jag läste under februari var:

– Matt Bai (2007). The Argument. Billionaires, Bloggers, and the Battle to Remake Democratic Politics. Penguin Press.

– Dennis W. Johnson (2011). Campaigning in the Twenty-First Century. A Whole New Ballgame? Routledge.

– Lionel Zetter (2008). Lobbying. The Art of Political Persuasion. Harriman House.

– Anders Ivarsson Westerberg (2010). Makthavare i ministerns skugga. Boréa.

– Torbjörn Nilsson (red) (2010). Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval. Weyler.

– Erik P. Bucy & R. Lance Holbert (red) (2011). Sourcebook for Political Communication Research. Routledge.

– Jarol B. Manheim (2011). Strategy in Information and Influence Campaigns. How Policy Advocates, Social Movements, Insurgent Groups, Corporations, Governments and Others Get What They Want. Routledge.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , | Lämna en kommentar

Nytt boktips: ”Strategy in Information and Influence Campaigns”, av Jarol B. Manheim (2011)

En av de ledande amerikanska forskarna på området strategisk kommunikation, och mer specifikt strategier för informations- och påverkanskampanjer, är Jarol B. Manheim. Det var därför med höga förväntningar som jag började läsa hans senaste bok, Strategy in Information and Influence Campaigns. How Policy Advocates, Social Movements, Insurgent Groups, Corporations, Governments and Others Get What They Want (Routledge, 2011).

De förväntningarna infriades utan tvekan. Inom kategorin böcker som handlar om strategier för informations- och påverkanskampanjer är det en av de bästa böckerna jag har läst. På ett mycket välstrukturerat och systematiskt sätt går Manheim igenom de olika beståndsdelarna av hur man planerar för, genomför och – om man är måltavla – försvarar sig emot kampanjer som syftar antingen till att informera eller påverka. Boken fokuserar särskilt på de strategiska, till skillnad från de taktiska och tekniska, aspekterna av informations- och påverkanskampanjer.

Det är med andra ord ingen bok om hur man gör för att informera eller påverka. Det är en bok om hur man tänker och planerar för att bedriva effektiva informations- och påverkanskampanjer.  Den begränsar sig inte heller till partipolitiska aktörer och deras strategier, utan omfattar intressegrupper, företag, myndigheter, och en rad andra organisationer som bedriver kampanjer för att informera eller påverka. Det ger den en bredd som många andra böcker om strategisk (politisk) kommunikation saknar.

Om man är intresserad av, studerar, forskar om eller arbetar med strategisk kommunikation och informations- eller påverkanskampanjer är det en bok som bör vara av stort intresse och som starkt kan rekommenderas.

 

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Public service, demokratin och mediernas kommersialisering

Debatten om public service, demokratin och mediernas kommersialisering fortsätter. Det är positivt, även om en del inlägg tyvärr präglas väl mycket av antingen reflexmässiga attacker mot eller försvar av public service alternativt kommersiella medier (se bland annat Mattias Svenssons inlägg). Det leder till en förenklad debatt och försvårar en djupare analys av medieutvecklingens både positiva och negativa sidor.

Ur mitt perspektiv handlar frågan om public service och mediernas kommersialisering ytterst om demokratin och dess behov av välinformerade medborgare. Om vi utgår från att demokratin behöver välinformerade medborgare för att fungera väl behövs det medier som tillhandahåller en rik mängd och ett brett utbud av god nyhets- och samhällsjournalistik. Principiellt spelar det ingen roll om nyhets- och samhällsjournalistiken tillhandahålls av public service eller kommersiella medier: det avgörande är att de breda medierna tillhandahåller en rik mängd och ett brett utbud av nyhets- och samhällsjournalistik av god kvalitet.

Ur det perspektivet har medieutvecklingen under de senaste 20 åren haft både positiva och negativa sidor. De positiva sidorna dominerar, men om mediesystemets kommersialisering går för långt riskerar de negativa sidorna att få allt större genomslag.

Medieutvecklingen har varit positiv i den meningen att det aldrig förr har funnits ett lika rikt utbud av nyhets- och samhällsjournalistik och olika samhälls- och informationsinriktade program. Inte minst TV4, men även kanaler som Axess och under perioder TV8, har vid sidan av Sveriges Television varit mycket viktigt. Konkurrensen mellan framförallt Sveriges Television och TV4 har också vitaliserat samhällsjournalistiken, och med fler kanaler som sänder nyheter och olika samhällsdebatterande program har mångfalden ökat.

Samtidigt har den ökade konkurrensen och kommersialiseringen – tillsammans med teknikutvecklingen och människors förändrade livsvanor – satt nyhets- och samhällsjournalistiken under en allt hårdare press. Resurserna för grävande journalistik och genomarbetade reportage har minskat, kraven att programmen ska fånga tittare har ökat, och nyhets- och samhällsjournalistiken har populariserats på ett sätt som många gånger riskerar att drabba dess kvalitet. Exempel på det är att andelen så kallade mjuka nyheter om olyckor, brott och sådant som har ett omedelbart publikintresse har ökat medan andelen så kallade hårda nyheter om politik och samhälle har minskat; att nyheterna har blivit allt mer lättsamma, inte minst i ton och tilltal; att tempot har höjts; och det finns mycket som tyder på att politikens innehåll får allt mindre uppmärksamhet i nyheterna medan det politiska spelet får allt större utrymme.

I grova drag kan man säga att nyhets- och samhällsjournalistiken har gått från en ambition att spegla, till att granska, tolka, och slutligen beröra. Strävan efter att beröra publiken behöver i och för sig inte vara problematisk i sig själv, men blir det ur ett demokratiskt perspektiv om eller när den strävan blir viktigare än strävan att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor.

Minskat relativt utrymme för journalistiken och försämrad journalistik kvalitet är två av de risker som den ökade kommersialiseringen för med sig. En kanske ännu större utmaning följer emellertid av att det ökade medieutbudet gör att mediekonsumtionen allt mer präglas av vilka intressen och motivationer människor har. Samtidigt som det aldrig har varit lättare att hitta nyhets- och samhällsjournalistik har det aldrig varit lika enkelt att undvika den helt och hållet. Det gör att mediekonsumtionen skiljer sig allt mer mellan de som är och de som inte är intresserade av politik och samhälle, vilket i sin tur leder till ökade kunskapsklyftor. Det i sin tur riskerar leda till klyftor i det politiska deltagandet.

Dessvärre följer dessa klyftor i stora drag andra etablerade sociala skiljelinjer som grundar sig i socioekonomisk ställning och utbildningsnivå. Även här följer Sverige utvecklingen i andra länder, inte minst i USA där antalet TV-kanaler började öka mycket tidigare än i Sverige och fortfarande är mycket större. Risken är överhängande att vi går mot en framtid där TV-landskapet med bara några få undantag domineras av underhållning, och där en mindre, välutbildad elit har förmågan att söka sig fram till och välja den goda journalistiken medan den större gruppen väljer bort nyheter helt eller nöjer sig med mindre kvalificerad journalistik.

Det är i det här perspektivet public service roll bör ses. Så länge public service bidrar till att det finns en rik mängd och ett brett utbud av god nyhets- och samhällsjournalistik, och till att den når också andra än en mindre informationselit, fyller public service en mycket central roll. Dessutom visar både svensk och internationell forskning att starka public service medier bidrar till att också de kommersiella medierna satsar mer på nyhets- och samhällsjournalistik än vad kommersiella medier gör i länder som saknar starka public service medier.

Lika viktigt som det var att avskaffa etermediemonopolet, lika viktigt är det att försöka säkerställa att det svenska mediesystemet tillhandahåller en rik mängd och ett brett utbud av god nyhets- och samhällsjournalistik. Så länge public service bidrar till det finns det all anledning att värna starka public service medier. Den dag som public service inte bidrar till det finns det få skäl att värna dem.

Frågan handlar inte om public service eller inte. Frågan handlar om vilken mediepolitik och vilket mediesystem som bidrar till demokratin och dess behov av välinformerade medborgare.

(Inlägget bygger delvis på mitt kapitel TV-landskapets revolution i Älskade, hatade – 14 röster om TV, redigerad av Mats Bergstrand. Det kapitlet kan laddas ner här och innehåller en djupare genomgång av det svenska TV-landskapets förändringar sedan monopolets avskaffande)

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Om behovet av public service

På dagens DN Debatt skriver Mats Svegfors och Cilla Benkö, vd respektive vice vd på Sveriges Radio, en debattartikel där de hävdar att regeringen öppnar för strid om public service: ”Under de närmaste dagarna kommer frontlinjerna att börja dras upp i en strid om public service som sannolikt blir en av de större samhällsfrågorna under de närmaste åren”. Enligt Svegfors och Benkö har de kommersiella intressena blivit ”starkare och mer tilltagsna”, samtidigt som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth nyligen öppnade för att minska public servicebolagens budgetar. Till detta kommer att ”de kommersiella medierna [blir] alltmer renodlat kommersiella”. Slutsatsen de drar är att:

Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare?

Samtidigt som man alltid bör vara skeptisk till svepande argument om ”radikal kommersialisering” har Svegfors och Benkö i grunden rätt. Sedan cirka 20 år tillbaka sker en successiv om än inte radikal kommersialisering, vars konsekvenser ur ett demokratiskt perspektiv kan bli långtgående. Här visar både svensk och internationell forskning inte bara att public service medier tillhandahåller ett mycket större och bredare utbud av nyhets- och samhällsjournalistik än vad kommersiella medier gör, utan också att starka public service medier i ett land bidrar till att kommersiella kanaler satsar mer på nyhets- och samhällsjournalistik än vad kommersiella kanaler gör i länder som saknar stark public service.

Både direkt och indirekt bidrar starka public service medier därmed till att det finns ett omfattande och brett utbud av nyhets- och samhällsjournalistik. Ur ett demokratiskt perspektiv är det ett avgörande argument för behovet av starka public service medier. Demokratin behöver medborgare som är välinformerade, och medborgarna behöver ett omfattande och brett utbud av nyhets- och samhällsjournalistik som sänds vid olika och attraktiva tidpunkter för att kunna bli och hålla sig informerade.

Detta är inte minst viktigt för att undvika att kunskaps- och informationsklyftorna inte växer allt för mycket. De som har ett stort intresse för politik och samhälle kan och kommer i de flesta mediemiljöer att leta sig fram till god nyhets- och samhällsjournalistik. För att även de som är mindre intresserade av politik och samhälle i vid mening ska nås av god nyhets- och samhällsjournalistik är dock själva mediemiljön avgörande, och i det perspektivet är framförallt lokaltidningarna och public service centrala.

Så länge public service bidrar till att det finns ett omfattande och brett utbud av nyhets- och samhällsjournalistik – och därmed till en mediemiljö som underlättar inte bara för de mest motiverade att hålla sig informerade – finns det därför starka skäl att värna starka public service medier.

 

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Nytt nummer av Political Communication Report

Nu har det senaste numret av Political Communication Report, nyhetsbrevet som ges ut av sektionerna för politisk kommunikation inom International Communication Association och American Political Science Association, just publicerats.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vilka länder följer efter Tunisien och Egypten?

Efter regimernas fall i först Tunisien och sedan Egypten har det förekommit många spekulationer om i vilka länder – om några – som det är sannolikt att liknande händelseutvecklingar kommer att ske. Enligt en ny studie som Time Magazine rapporterar om beror svaret i stor utsträckning på gapet mellan demokratiska förväntningar och den demokratiska verkligheten i olika länder.

Om friheten och demokratin är begränsad samtidigt som befolkningarnas förväntningar på mer demokrati också är begränsad är gapet litet, och därmed också sannolikheten att folkliga protester mot regimerna ska växa sig starka. Om däremot friheten och demokratin är begränsad samtidigt som befolkningen har höga förväntningar på ökad frihet och demokrati är gapet stort, och därmed ökar sannolikheten att folkliga protester ska växa sig starka.

Än så länge är den fullständiga studien – av statsvetarna Tamir Sheafer och Shaul Shenhav – inte publicerad, men enligt artikeln i Time visar den att det demokratiska gapet är betydande i bland annat Iran, Marocko och Saudi Arabien, men att det är betydligt mindre i Algeriet och Malaysia. Kanske ger det en indikation på vilka länder som möjligen kommer att följa efter Tunisien och Egypten? En intressant studie och artikel är det i vilket fall.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Ny tidskriftsartikel publicerad i Political Communication

Nu har det senaste numret av tidskriften Political Communication publicerats online, i vilket Adam Shehata och jag medverkar med artikeln A Matter of Context. A Comparative Study of Media Environments and News Consumption Gaps. I artikeln undersöker vi hur betydelsen av individuella faktorer (exempelvis utbildning och politiskt intresse) för mediekonsumtionen påverkas av i vilka medie- eller informationsmiljöer människor lever i. Huvudsyftet med artikeln är att ”investigate whether media environmental factors have an additional effect on news media consumption after controlling for individual-level factors and whether socioeconomic status and personal motivations are more strongly related to news consumption in some media environments than in others”. För att citera artikelns abstract:

Research has shown that individual-level characteristics such as socioeconomic status and political interest are becoming more important as predictors of news consumption in a rapidly changing media environment. Despite this general trend, this article argues that the importance of individual-level predictors of news consumption varies between national media environments. We use extensive survey data from 16 European countries and multilevel modeling in order to investigate both contextual-level and cross-level effects on news consumption. The results show that media environment characteristics have additional effects on news consumption beyond the effects of individual-level characteristics such as education and political interest, but also moderating impacts on these individual-level predictors of news consumption. More specifically, national media environments characterized by higher levels of newspaper-centrism are related to smaller gaps in newspaper reading between those with high and low levels of education and political interest. Lower degrees of newspaper-centrism are, on the other hand, related to a weaker “lower-class bias” of television news and larger gaps in news consumption between those with and without high political interest. These findings are discussed in light of previous research on news consumption, knowledge, and participation gaps as well as cross-national comparative research.

Det känns väldigt bra att den här artikeln nu har blivit publicerad, dels därför att det är en av de artiklar jag är mest nöjd med själv och dels därför att Political Communication är en av de tidskrifter som det är svårast att bli publicerad i. Deras så kallade acceptance rate är endast cirka 7 procent, medan många andra tidskrifter har acceptance rates som ligger mellan 10 och 25 procent. Att artikeln nu har blivit publicerad finns det därför skäl att fira vid tillfälle :).

Publicerat i Nya publikationer | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Nytt boktips: ”Campaigning in the Twenty-First Century” av Dennis W. Johnson (2011)

Om man är intresserad av politiska kampanjstrategier och taktiker och hur de har förändrats under det senaste decenniet har det precis kommit en bok som starkt kan rekommenderas: Campaigning in the Twenty-First Century. A Whole New Ballgame? av Dennis W. Johnson (Routledge, 2011). På endast cirka 100 sidor går Johnson, som tidigare publicerat flera andra böcker om politiska kampanjer, igenom vad som kännetecknar nutida professionaliserade valkampanjer och hur de har förändrats inte minst som en följd av nya informationsteknologier.

Även om boken har en amerikansk slagsida bör den vara av stort intresse också för svenska forskare, studenter, politiker, konsulter och andra som intresserar sig för valkampanjer ur antingen ett teoretiskt eller praktiskt perspektiv. Boken är skriven för en bredare publik snarare än för akademiker, och är genomgående mycket välskriven och fylld av intressanta exempel. Det kapitel som jag själv tycker var intressantast är det som handlar om målgruppstänkande och microtargeting, ett område där amerikanska valkampanjer ligger oerhört långt före Sverige, men även de kapitel som handlar om hur de nya informationsteknologierna påverkar kampanjstrategierna och taktikerna är mycket intressanta. Som introduktionsbok till amerikanska politiska kampanjer bör boken fungera perfekt.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Call for Papers: Comparing Political Communication Across Time and Space

Nu har sektionen för Political Communication inom European Communication Research and Education Association (ECREA) precis publicerat ett Call for Papers för 2011 års konferens. Konferensen kommer att hållas i Madrid, den 20-21 oktober, och temat för konferensen är Comparing Political Communication Across Time and Space. Mer information om konferensen finns här.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar