Moderaterna och partibidragen: bra början men ändå otillräckligt

På dagens DN debatt skriver moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten att moderaterna nu är redo att börja redovisa vilka bidrag de får från privatpersoner. Formellt sett ska hon ”vid kommande partistyrelsemöte föreslå att Moderaterna omedelbart och ensidigt börjar offentliggöra namnen på de privatpersoner som skänker mer än 20.000 kronor om året till partiet.” Givet att moderaterna tidigare varit motståndare till att redovisa vilka bidrag de får in är det ett steg i rätt riktning.

Det finns dock en viktig reservation. Vad moderaterna öppnar för är en utvidgning av den frivilliga överenskommelse som finns mellan riksdagspartierna, men däremot håller hon – än så länge – dörren stängd för lagstiftning på området:

Jag kommer också, i samband med att Moderaterna tar detta steg, att bjuda in övriga riksdagspartier med ambition att nå en ny utökad överenskommelse som reglerar partiernas finansiering. Vi behöver diskutera vårt system för partifinansiering på ett konstruktivt och öppet sätt. Målet ska vara att gemensamt komma fram till en lösning som har ett brett stöd. Ibland reses krav på att detta område bör vara föremål för lagstiftning snarare än en överenskommelse mellan partierna. Vi tror dock att det finns ett värde i så självständiga partier som möjligt och tycker därför att en överenskommelse vore att föredra.

Frågan om offentlig redovisning av vilka bidrag partierna får från såväl privatpersoner som organisationer och företag handlar emellertid inte om partiernas grad om självständighet. Den handlar om behovet av öppenhet och att minska risken för otillbörlig påverkan och korruption. Den handlar om att det måste finnas ett strikt och tydligt regelverk som minimerar risken för såväl kryphål som otillbörlig påverkan och korruption.

Ur det perspektivet räcker det inte med en frivillig överenskommelse mellan riksdagspartierna. Vad som krävs är en tydlig lagstiftning, som dessutom omfattar samtliga politiska partier.

Vad utspelet rimligen bör tolkas som är ett uttryck för två saker. Dels att moderaterna har insett att de inte har något att vinna på att motsätta sig en öppen redovisning av partibidragen. Genom att föreslå en utvidgning av den frivilliga överenskommelsen hoppas de minska trycket på en lagstiftning på området, och samtidigt rycka åt sig initiativet i frågan. Dels handlar det om att sätta tryck på socialdemokraterna: på flera ställen i artikeln återkommer Sofia Arkelsten till problemet med ”det oavlönade och oredovisade arbetet från LO” som används för att hjälpa socialdemokraterna, och hon föreslår också att ”partibidrag i form av oavlönat arbete ska offentliggöras. Det handlar särskilt om de stora stödinsatser som LO ger socialdemokraterna.” Vad Sofia Arkelsten här försöker göra är att omdefiniera problemet från att handla om moderaternas ovilja att redovisa sina partibidrag till att handla om socialdemokraternas ovilja att redovisa sina ”partibidrag i form av oavlönat arbete”.

Givet att grundfrågan handlar om behovet av ett regelverk som maximerar öppenheten och minimerar risken för otillbörlig påverkan och korruption är det rimligt att alla former av partibidrag omfattas. Det räcker dock inte med frivilliga överenskommelser. Det krävs en lagstiftning. Därför hoppas jag att moderaternas nya linje inte leder till att kraften i debatten försvagas, utan tvärtom till att trycket på lagstiftning blir starkare.

Sverige befinner sig idag i den internationell skamvrån tack vare frånvaron av lagstiftning kring partibidrag. Det är hög tid att lämna den skamvrån och se på frågan ur ett demokratiskt snarare än ett partitaktiskt perspektiv.

Om jesperstromback

Professor i journalistik och politisk kommunikation
Det här inlägget postades i Svensk politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Moderaterna och partibidragen: bra början men ändå otillräckligt

  1. Ping: Om välfärdens framtida finansiering i Tvärdrag | Storstad

  2. Erik Gertkvist skriver:

    Varför lagstiftning?

    Bevisligen har Italien, Frankrike, Grekland och Rumänien lagar om redovisning av gåvor till partier – men det har inte hindrat att de politiska kulturerna i dessa länder präglas av godtycke, korruption, kleptokrati och mutor. Lagar i sig är fullständigt meningslösa om de ignoreras.

    Vettigare vore kraftfullare åtgärder mot beslut som strider mot de existerande lagarna om hur offentlig verksamhet ska skötas. Upphandlingen av nya KI skulle till exempel stoppats när bara en anbudsgivare fanns. Det skulle vara en effektiv åtgärd mot korruption, till skillnad från lagar som alla redan vet hur de skulle kringgås.

    Sedan är fixeringen vid kontanta gåvor obegriplig. Den som _verkligen_ vill ”minimera risken för … otillbörlig påverkan och korruption” borde inte tillåta att LO:s ordförande sitter i socialdemokraternas partistyrelse. Denna form av selektiv urskiljningsförmåga får mig att betvivla uppriktigheten hos många kritiker.

  3. Ping: Obefintlig arbetsmarknadspolitik är problemet! « LEINESBLOGG.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s