Så har Håkan Juholt gjort debut i talarstolen i rollen som partiledare för socialdemokraterna. Det var en stark debut. Vad man tycker om innehållet beror givetvis på de egna politiska åsikterna och värderingarna, men som tal betraktat var det retoriskt slagkraftigt samtidigt som framförandet var mycket avslappnat och skickligt.
Ser man till innehållet är det samtidigt tydligt att talet syftade till att försöka samla och gjuta nytt mod i partiet. Juholt spelade på traditionella socialdemokratiska värderingar och retoriska figurer, samtidigt som han drog tydliga konfliktlinjer mot borgerligheten. Hans upprepade formuleringar om social demokrati – inte socialdemokrati – var också intressanta, och tyder på ett aktivt försök att hitta nya gestaltningar som ska fånga socialdemokraternas idémässiga kärna samtidigt som de appellerar både till medlemmar och sympatisörer och till större grupper utanför partiet.
Om detta lyckas återstår att se. Av talet att döma har Juholt goda förutsättningar att samla och skapa entusiasm inom partiet. Den stora frågan är dock om han lyckas appellera till dem utanför partiet, och i första hand till dem som lämnat socialdemokraterna för något av de borgerliga partierna?
Om inriktningen på politiken blir den som angavs i talet tvivlar jag. Det behövs sannolikt mer förnyelse och förändring för att vinna tillbaka väljare som förlorats till de borgerliga snarare än till sofflocket.
Samtidigt kan den frågan inte besvaras av ett tal, om än ett starkt sådant. Den frågan kommer snarast att avgöras i politikens vardag där socialdemokraternas ställningstaganden i olika sakfrågor kommer att visa huruvida partiet är redo att ompröva den politik som i de två senaste valen visat sig sakna tillräcklig attraktionskraft hos centrala väljargrupper.
En sak är nämligen säker: nästa val kommer inte att avgöras av vare sig Håkan Juholts eller Fredrik Reinfeldts retoriska skicklighet. Det kommer att avgöras av vilka partier som väljarna upplever står dem närmast och har den trovärdigaste politiken i de sakfrågor som väljarna då tycker är viktigast.
Jesper Strömbäck 
Att fylla en sprucken kruka med vatten – genom sprickorna – är svårt. Först och främst finns motstånd från det vatten som sipprar ur, med andra ord de socialdemokratiska väljare som kommer med negativ kritik mot S efter att de bytt parti. Sprickorna måste tätas – eller snarare ska det hål som utstod efter Mona Sahlins mycket självkritiska valanalys lagas.
När väl krukan är tät ska den fyllas som den en gång blev fylld. Genom den breda öppningen. S är ett folkrörelseparti som samlat massorna genom att finnas med och verka där massorna funnits – inom idrotten, folkparkerna, studieförbunden, de stora arbetsplatserna. Kanske går det att göra igen – eller så är Sverige för heterogent och mångkulturellt för att kunna samla 40-50 procent av väljarna inom en och samma ideologi.