I dagens DN presenterar tidningen på en helsida stolt ”åtta nya krönikörer” under rubriken ”DN får fler röster i ny form”. De nya krönikörerna är Dilsa Demirbag-Sten, Nathan Shachar, Åsa Beckman, Ingrid Hedström, Johanna Koljonen, Henrik Berggren, Mårten Schulz och Emanuel Karlsten. Det handlar med andra ord om idel kända namn, snarare än om att låta nya röster komma in i debatten.
Samtidigt sammanfattar DN den socialdemokratiska extrakongressen på nästan två helsidor. Den utrymmesmässigt största artikeln är en nyhetsanalys av den politiske kommentatorn Maria Crofts med rubriken ”Lång resa kvar för att åter vinna väljarnas förtroende”. Som rubriken antyder genomsyras artikeln av journalistens analys och tolkningar av s-kongressen, Håkan Juholt som ny partiledare, och av vad som väntar framöver.
Tagna tillsammans illustrerar dessa hur den tolkande journalistiken tränger undan den beskrivande journalistiken; hur de personliga krönikorna, åsikterna och perspektiven prioriteras på den rapporterande och undersökande journalistiken; och ett ofta ängsligt letande efter ett medieinnehåll som – för att citera chefredaktören Gunilla Herlitz – förmår ”engagera och beröra”.
Tänk om Dagens Nyheter istället stolt hade presenterat åtta nya reportrar eller åtta nya grävande journalister – journalister med uppgift att söka reda på och rapportera om fakta som människor behöver känna till; journalister med uppgift att göra grävande journalistik som lyfter fram tidigare okända förhållanden; eller journalister med uppgift att på ett grundligt och faktabaserat sätt granska de inflytelserika i samhället.
Då hade förtroendet för Dagens Nyheters journalistiska kompass ökat. Nu minskar det istället. Problemet är inte någon av de nya krönikörerna. Problemet är prioriteringen av krönikor och personliga åsikter och perspektiv framför rapporterande och undersökande journalistik.
Är det något det inte råder någon brist på i dagens mediesamhälle är det utrymme för personligt tyckande och subjektivitet. Vad som däremot behövs – och kanske mer än någonsin – är medier som prioriterar journalistik vars ambition är att rapportera om sådant som händer och sker och som människor behöver information om, och som ser det som en av de främsta uppgifterna att kontrollera sanningshalten i olika påståenden om verkligheten.
Jesper Strömbäck 
Det är alltid krävande att sätta sig in i någons annans känslor, och att beskriva dem. Det egna tyckandet ligger närmare till hands – och de egna reaktionerna är enklare att snabbt omsätta till en journalistisk produkt. För även analyser, kommentarer och ledare bör räknas som journalistik – åsiktsjournalistik. Faran ligger i att balansen mellan åsikterna och övrigt redaktionellt innehåll förskjuts. En fara ligger också i att samma reporter som skrivit reportaget ska kommentera eller analysera det i en personligt utformad text. Det blir trovärdighetsproblem.
Vem orkar läsa alla krönikor kan man undra? Inte jag i alla fall. Vet att det inte kommer att stå något farligt. Nä, som sagt var – ta och gräv upp lite matnyttigt som folk och fä och mänsklighet kan ha nytta av. Tur att nätet finns så man kan få sitt intellektuella lystmäte stillat.