Ny studie om valjournalistiken 2010

Publicerat den maj 18, 2011 av jesperstromback

Idag släppte Kent Asp, professor vid Göteborgs universitet, en ny bok om hur medierna bevakade valrörelsen 2010: Mediernas prestationer och betydelse. Valet 2010 (JMG, Göteborgs universitet). Det är tionde gången han undersöker mediernas valrörelsebevakning. Den första studien avsåg valrörelsen 1979, och sedan dess har han undersökt hur medierna har bevakat samtliga riksdagsvalrörelser. Denna långa tidsserie är unik både nationellt och internationellt, och representerar en fantastisk resurs. Det långa tidsperspektivet är centralt särskilt därför att varje valrörelse kännetecknas av en egen dynamik, och ska man kunna dra säkra slutsatser om vad som är faktiska mönster och vad som är speciellt för enskilda valrörelser krävs det långa tidsserier.

I och med att boken släpptes idag har jag inte hunnit läsa den ännu, och återkommer därför med en utförligare kommentar kring resultaten. Några intressanta resultat som lyfts fram i presentationen av boken är i vilket fall följande:

• Journalister mer synliga än någonsin. De framträdde som aktörer i nyhetsmedierna i nästan lika stor utsträckning som partiledarna.

• Skatter blev den största valfrågan, medan klimatfrågan kom bort. Skattefrågor har aldrig tidigare dominerat en valrörelse så kraftigt som i valet 2010. Jobben kom på andra, och skolan på tredje plats.

• Rättvist, men skillnader fanns. Aktuellt och Rapport lutade åt olika håll. Aktuellts rapportering var mer gynnsam för de rödgröna, medan Rapports bevakning var mer gynnsam för alliansen. Sammantaget blev på så vis SVT:s nyhetsbevakning balanserad.

• Nyheterna och Ekot mest balanserade. Ekot (undersökt i tio val) och Nyheterna i TV4 (i sex val sedan 1991) framstår i ett långsiktigt perspektiv som de mest balanserade nyhetsprogrammen.

• Bra information i sakfrågor. Storstadspressens informationsvärde för väljarna var stort. Det samlade utbudet av nyhetsprogram och valprogram i Sveriges Television gav även väljarna bra information och var genom sin starka inriktning på sakfrågor det mest effektiva informationsmediet.

• Blockval gav dubbelt handikapp. Mediernas iscensättning av valet som ett blockval innebar att partierna kom i skymundan. Det drabbade främst socialdemokraterna, men också de borgerliga småpartierna. Centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna uppmärksammades mindre än i tidigare val och drabbades av ett dubbelt handikapp genom att de kom att stå i skuggan av både moderaterna och allianssamarbetet.

• Stark påverkan på opinionen. Analysen av den bild medierna gav av valrörelsen och de två händelserika åren före valet, dominerat av ekonomisk kris och rödgrönt samarbete, visar att opinionen starkt påverkades av medierapporteringen. Den mediebild som påverkade väljarna präglades dock inte främst av journalister. Den bestämdes i första hand av den ekonomiska utvecklingen, och av partiernas inbördes kamp om väljarnas röster.

Hela boken kan för övrigt laddas ner här.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny bok ute nu: ”Political Public Relations. Principles and Applications”

Publicerat den maj 4, 2011 av jesperstromback

Nu har Political Public Relations. Principles and Applications (Routledge, 2011), redigerad tillsammans med Spiro Kiousis från University of Florida, precis kommit från tryckeriet. Det känns fantastiskt bra! Det är den första boken som fokuserar på public relations i just politiska sammanhang, och därmed hoppas vi fylla en viktig lucka i litteraturen.

Grundtanken med boken är att föra samman och integrera teorier från i första hand public relations, politisk kommunikation och statsvetenskap för att analysera public relations i politiska processer och sammanhang. Den definition av political public relations som är vägledande i boken är:

Political public relations is the management process by which an organization or individual actor for political purposes, through purposeful communication and action, seeks to influence and to establish, build and maintain beneficial relationships and reputations with its key publics to help support its mission and achieve its goals (Strömbäck & Kiousis, 2011).

Totalt innehåller boken femton kapitel som analyserar och diskuterar olika aspekter av political public relations som både teori och praktik. En del av dessa är skrivna av forskare i public relations, andra av forskare i politisk kommunikation och statsvetenskap. Ambitionen med samtliga kapitel är att integrera teorier från samtliga dessa – och i vissa fall även andra – tre forskningsfält. De kapitel som ingår i boken är:

1. Political Public Relations: Defining and Mapping an Emergent Field, av Jesper Strömbäck och Spiro Kiousis

2. Political Public Relations: Remembering Its Roots and Classics, av Diana Knott Martinelli

3. Political Public Relations, News Management, and Agenda Indexing, av Paul S. Lieber och Guy J. Golan

4. Political Public Relations and Agenda Building, av John C. Tedesco

5. Presidential Public Relations, av Matthew Eshbaugh-Soha

6. Political Public Relations and Election Campaigning, av Paul Baines

7. Corporate Issues Management and Political Public Relations, av Robert L. Heath och Damion Waymer

8. Political Public Relations and Political Marketing, av Darren G. Lilleker och Nigel Jackson

9. Political Public Relations and Strategic Framing, av Kirk Hallahan

10. Political Public Relations and Crisis Communication: A Public Relations Perspective, av W. Timothy Coombs

11. Political Public Relations and Relationship Management, av John A. Ledingham

12. Political Public Relations and Government Communication, av Karen Sanders

13. Global Political Public Relations, Public Diplomacy, and Corporate Foreign Policy, av Juan-Carlos Molleda

14. Digital Political Public Relations, av Kaye D. Sweetser

15. Political Public Relations Research in the Future, av Spiro Kiousis och Jesper Strömbäck

Av de böcker jag varit redaktör för är detta nog den som jag är mest nöjd med. Ett viktigt skäl är att boken fyller en tydlig lucka i litteraturen. Trots att politiska aktörer har använt sig av public relations-strategier och taktiker så länge det har funnits organiserad politisk verksamhet finns det påfallande lite forskning som applicerar public relations teori på politiska processer och sammanhang. Ett annat viktig skäl är att de medverkande genomgående har bidragit med mycket intressanta och starka kapitel. I slutändan kan en redigerad bok aldrig bli starkare än vad de medverkande gör den till, och jag är därför oerhört tacksam för att samtliga medverkande levererade så starka kapitel! Nu hoppas jag bara att boken ska bli flitigt läst och använd!

Publicerat i Egna böcker, Nya publikationer | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

Lästa böcker i april

Publicerat den maj 1, 2011 av jesperstromback

April månad har varit en av de mest stressiga och arbetssamma månaderna på ett bra tag, men tack vare flera resor hann jag trots det med att läsa några böcker. Ett par av dem var besvikelser, men framförallt Political Leaders and Democratic Elections var mycket intressant och läsvärd, och får nog anses vara ”månadens bok”. De böcker jag läste under april var:

– Dennis Kavanagh & Philip Cowley (2010). The British General Election of 2010. Palgrave Macmillan.

– Johannes Åman (2010). Sveriges statsministrar under 100 år: Louis De Geer. Albert Bonniers förlag.

– Stephen Coleman & Karen Ross (2010). The Media and the Public. ”Them” and ”Us” in Media Discourse. Wiley-Blackwell.

– Johan Henrik Bergström & Jan Byström (2003). Att lyckas med lobbning. Bilda förlag.

– Gunnar Falkemark (1999). Politik, lobbyism och manipulation. Svensk trafikpolitik i verkligheten. Nya Doxa.

– Per Svensson (2010). Sveriges statsministrar under 100 år: Oscar von Sydow. Albert Bonniers förlag.

– Jeffrey R. Henig (2008). Spin Cycle. How Research is Used in Policy Debates: The Case of Charter Schools. Russel Sage Foundation/Century Foundation.

– Kees Aarts, André Blais & Hermann Schmitt (red) (2011). Political Leaders and Democratic Elections. Oxford University Press.

– Janne Sundling (2009). Rösta! Om PR, prylar och påverkan. Stenberg-Schentz Förlag.

– Jennifer Lees-Marshment (2011). The Political Marketing Game. Palgrave Macmillan.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , | Lämna en kommentar

Moderaterna och partibidragen: bra början men ändå otillräckligt

Publicerat den april 28, 2011 av jesperstromback

På dagens DN debatt skriver moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten att moderaterna nu är redo att börja redovisa vilka bidrag de får från privatpersoner. Formellt sett ska hon ”vid kommande partistyrelsemöte föreslå att Moderaterna omedelbart och ensidigt börjar offentliggöra namnen på de privatpersoner som skänker mer än 20.000 kronor om året till partiet.” Givet att moderaterna tidigare varit motståndare till att redovisa vilka bidrag de får in är det ett steg i rätt riktning.

Det finns dock en viktig reservation. Vad moderaterna öppnar för är en utvidgning av den frivilliga överenskommelse som finns mellan riksdagspartierna, men däremot håller hon – än så länge – dörren stängd för lagstiftning på området:

Jag kommer också, i samband med att Moderaterna tar detta steg, att bjuda in övriga riksdagspartier med ambition att nå en ny utökad överenskommelse som reglerar partiernas finansiering. Vi behöver diskutera vårt system för partifinansiering på ett konstruktivt och öppet sätt. Målet ska vara att gemensamt komma fram till en lösning som har ett brett stöd. Ibland reses krav på att detta område bör vara föremål för lagstiftning snarare än en överenskommelse mellan partierna. Vi tror dock att det finns ett värde i så självständiga partier som möjligt och tycker därför att en överenskommelse vore att föredra.

Frågan om offentlig redovisning av vilka bidrag partierna får från såväl privatpersoner som organisationer och företag handlar emellertid inte om partiernas grad om självständighet. Den handlar om behovet av öppenhet och att minska risken för otillbörlig påverkan och korruption. Den handlar om att det måste finnas ett strikt och tydligt regelverk som minimerar risken för såväl kryphål som otillbörlig påverkan och korruption.

Ur det perspektivet räcker det inte med en frivillig överenskommelse mellan riksdagspartierna. Vad som krävs är en tydlig lagstiftning, som dessutom omfattar samtliga politiska partier.

Vad utspelet rimligen bör tolkas som är ett uttryck för två saker. Dels att moderaterna har insett att de inte har något att vinna på att motsätta sig en öppen redovisning av partibidragen. Genom att föreslå en utvidgning av den frivilliga överenskommelsen hoppas de minska trycket på en lagstiftning på området, och samtidigt rycka åt sig initiativet i frågan. Dels handlar det om att sätta tryck på socialdemokraterna: på flera ställen i artikeln återkommer Sofia Arkelsten till problemet med ”det oavlönade och oredovisade arbetet från LO” som används för att hjälpa socialdemokraterna, och hon föreslår också att ”partibidrag i form av oavlönat arbete ska offentliggöras. Det handlar särskilt om de stora stödinsatser som LO ger socialdemokraterna.” Vad Sofia Arkelsten här försöker göra är att omdefiniera problemet från att handla om moderaternas ovilja att redovisa sina partibidrag till att handla om socialdemokraternas ovilja att redovisa sina ”partibidrag i form av oavlönat arbete”.

Givet att grundfrågan handlar om behovet av ett regelverk som maximerar öppenheten och minimerar risken för otillbörlig påverkan och korruption är det rimligt att alla former av partibidrag omfattas. Det räcker dock inte med frivilliga överenskommelser. Det krävs en lagstiftning. Därför hoppas jag att moderaternas nya linje inte leder till att kraften i debatten försvagas, utan tvärtom till att trycket på lagstiftning blir starkare.

Sverige befinner sig idag i den internationell skamvrån tack vare frånvaron av lagstiftning kring partibidrag. Det är hög tid att lämna den skamvrån och se på frågan ur ett demokratiskt snarare än ett partitaktiskt perspektiv.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , | 3 kommentarer

Nytt boktips: ”Political Leaders and Democratic Elections” av Kees Aarts, André Blais & Hermann Schmitt (red) (2011)

Publicerat den april 24, 2011 av jesperstromback

I både den allmänna och den partiinterna debatten finns det många som tror att partiledarna är helt avgörande för hur det går för partierna på valdagen. Allt tal om Juholt-effekter, Reinfeldt-effekter, Westerstrand-effekter, Svensson-effekter och Schyman-effekter utgår från tankefiguren att stora och viktiga grupper av väljare röstar på partiledarna snarare än på partierna. Men vilket stöd finns det egentligen i forskningen för tesen om stora partiledareffekter? Stämmer det att partiledarna, oberoende av partierna, har stor betydelse för hur människor röstar?

Det korta svaret är nej: partiledarna har inte särskilt stor direkt betydelse för valresultaten, särskilt inte i länder som Sverige som har proportionella valsystem. Detta framkommer tydligt i den nyutgivna boken Political Leaders and Democratic Elections, redigerad av Kees Aarts, André Blais och Hermann Schmitt (Oxford University Press, 2011). Boken bygger på jämförelser mellan Australien, England, Kanada, Tyskland, Holland, Norge, Spanien, Sverige och USA under de senaste decennierna, och utgör den mest omfattande internationella studien av partiledarnas betydelse för valresultaten. Den är genomgående mycket intressant och välskriven, och kan starkt rekommenderas om man är intresserad av eller forskar kring partiledarnas betydelse.

Något förenklat står tre huvudfrågor i centrum för boken: Hur stor betydelse har partiledarna för hur människor röstar? Har partiledarnas betydelse för hur människor röstar ökat över tid? Vilken betydelse har det politiska systemet för partiledarnas betydelse för hur människor röstar?

Om man förenklat ska sammanfatta resultaten visar de övertygande (1) Att partiledarna generellt sett har relativt liten betydelse för hur människor röstar, och mycket mindre betydelse än vad partierna har; (2) Att partiledarnas betydelse för hur människor röstar inte har ökat systematiskt över tid; och (3) Att partiledarnas betydelse är större i länder med två- eller få partier, majoritetsvalsystem och som är kandidatbaserade än i länder med många partier, proportionella valsystem och som är partibaserade. För att citera Sören Holmberg och Henrik Oscarsson som medverkar med ett gemensamt kapitel:

First, in the United States, leader effects are strong: in presidential election even stronger than party effects. Second, more generally, in countries using plurality/majoritarian electoral systems, leader effects are less strong than party effects, but leader effects tend nevertheless to be sizeable and non-trivial. Third, in countries that use proportional list systems, party effects are much stronger than leader effects, which does not mean that leader effects are non-existent in these countries, but that they are in most cases close to trivial.

Med andra ord, partiledarnas direkta betydelse för valresultatet är – särskilt i länder som Sverige som tillämpar ett proportionellt valsystem och där partierna är starka – mer myt än verklighet. Den bild som ges i medierna och den allmänna debatten om att partiledarna betyder mycket och allt mer över tid stämmer helt enkelt inte. Partierna betyder mer än partiledarna. Människor röstar i första hand på det parti som de upplever ligger dem närmast i de sakfrågor som de upplever är viktigast, inte på det parti som har den mest populäre eller sympatiska partiledaren.

Därmed inte sagt att partiledarna helt saknar betydelse. Deras betydelse är dock indirekt snarare än direkt, och handlar framförallt om vilken bild av partierna och deras politik som partiledarna förmedlar. För att ta ett exempel: Lars Leijonborg var inte populär vare sig 1998 eller 2002, men 2002 fick folkpartiet ändå en stor valframgång. Det berodde inte på att Lars Leijonborgs popularitet hade ökat, utan på att bilden av folkpartiets politik hade förändrats. Lars Leijonborg hade stor betydelse för den förändrade bilden av folkpartiets politik, och därmed indirekt för valresultatet, men den direkta betydelsen var begränsad. Eller för att ta ett annat exempel: Fredrik Reinfeldt har haft och har stor betydelse för moderaterna, men den främsta betydelsen ligger inte i att Fredrik Reinfeldt som person är populär eller omtyckt. Den främsta betydelsen ligger i att bilden av moderaterna och vad de står för har förändrats. Fredrik Reinfeldts betydelse för den förändrade bilden av moderaterna och deras politik är stor, och därmed indirekt för valresultaten, men hans direkta betydelse för valresultaten är begränsad.

Häri ligger en viktig läxa för partierna och deras ledare, och kanske inte minst för socialdemokraterna och den nye partiledaren Håkan Juholt. Om socialdemokraterna under Juholts ledning når en framgång i nästa val kommer det inte bero på att Juholt uppfattas som rolig, sympatisk eller karismatisk. Det kommer bero på att bilden av socialdemokraterna, vad de står för och vad de vill har förändrats.

Det politiska innehållet och partierna kommer först, partiledarna sedan.

– – – – –

För den som vill läsa mer om partiledareffekter kan även följande böcker rekommenderas:

– Anthony King (red) (2002). Leaders’ Personalities and the Outcomes of Democratic Elections. Oxford University Press.

– Anthony Mughan (2000). Media and the Presidentialization of Parliamentary Elections. Palgrave.

– Henrik Oscarsson och Sören Holmberg (2008). Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Norstedts juridik.

– Thomas Poguntke och Paul Webb (red) (2005). The Presidentialization of Politics. A Comparative Study of Modern Democracies. Oxford University Press.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Tillbaka

Publicerat den april 20, 2011 av jesperstromback

Under de senaste veckorna har jag varit dålig på att uppdatera bloggen. Ett skäl har varit ren tidsbrist, ett annat att jag förra veckan var på en konferens anordnad av European Consortium for Political Research (ECPR) i St. Gallen, Schweiz. Där deltog jag i en workshop som handlade om politikens medialisering, som var mycket intressant och givande.

Tillsammans med Peter van Aelst presenterade jag också ett paper som handlar om hur och varför politiska partier anpassar sig till medierna och deras logik: How and Why Political Parties Adapt to the Media: Exploring the Mechanisms of Mediatization. Vi fick många bra och konstruktiva synpunkter, så nu ska det revideras och arbetas om innan vi skickar det till någon tidskrift. Tills vidare har jag uppdaterat sidan med mina engelska publikationer med detta paper.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Lästa böcker i mars

Publicerat den april 6, 2011 av jesperstromback

Några dagar in på den nya månaden är det dags att sammanfatta vilka böcker jag läste förra månaden. Det blev en ovanligt blandad kompott, där jag även hann med att läsa några skönlitterära böcker – något jag ibland verkligen saknar.

Den bok som gjorde absolut starkast intryck på mig var Dee Brown’s Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee, en klassiker som handlar om erövringen av vilda västern ur indianernas perspektiv. Det var bitvis riktigt plågsam att läsa, men oerhört intressant, lärorik och viktig om man vill förstå såväl den amerikanska historien som vikten av tolerans och respekt för varje människas värdighet. De böcker jag annars läste under mars var följande:

– Steven H. Chaffee (1991). Explication. Sage.

– Lars Ilshammar (2010). Sveriges statsministrar under 100 år: Hjalmar Branting. Albert Bonniers förlag.

– Stuart N. Soroka (2002). Agenda-Setting Dynamics in Canada. UBC Press.

– Hans-Dieter Klingemann (red) (2009). The Comparative Study of Electoral Systems. Oxford University Press.

– Dee Brown (1972/2010). Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee. Karneval förlag.

– James Pamment (2011). The Limits of the New Public Diplomacy. Strategic Communication and Evaluation at the U.S. State Department, Foreign & Commonwealth Office, British Council, Swedish Foreign Ministry and Swedish Institute. JMK/Stockholms universitet.

– Gadi Wolfsfeld (2011). Making Sense of Media & Politics. Five Principles of Political Communication. Routledge.

– Bosse Schön & Thorolf Hillblad (2009). Berlins sista timmar. En svensk SS-soldats berättelse om slutstriden. Pocketförlaget.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , | Lämna en kommentar

Dagens lästips

Publicerat den april 3, 2011 av jesperstromback

I dagens tidningar fanns det ovanligt många intressanta artiklar att läsa. I DN publicerade professor Kent Asp en mycket intressant debattartikel utifrån sina undersökningar om hur medierna bevakade valrörelsen 2010. Rubriken är S förlorade i medierna på det rödgröna samarbetet. I DN fanns även ett intressant reportage om Fredrik Reinfeldts resor runt om i landet, som jag dock inte hittar på nätet.

Allra mest intressant var dock Maciej Zarembas skrämmande men otroligt läsvärda reportage i DN Kultur om den svenska skolan: Så vandaliserade kommunen en skola. Den förtjänar verkligen att läsas av alla och leda till en förnyad debatt om problemen i den svenska skolan. Att skolan tillåts bli föremål för sådan misskötsel och experimenterande som Zaremba beskriver är riktigt upprörande, och man kan fråga sig hur många andra exempel på misskötsel som finns vid sidan av det som lyfts fram i Zarembas artikel.

I det senaste numret av Fokus fanns också flera intressanta artiklar, däribland en om miljöpartiets frammarsch i storstäderna. Martin Ådahls krönika om hur socialdemokraterna tänkte när de valde Håkan Juholt till ny partiledare är också mycket intressant och tankvärd. På det stora hela delar jag hans analys, även om jag tycker det är för tidigt att dra några säkra slutsatser om hur socialdemokraterna under Håkan Juholt kommer att utvecklas och lyckas.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dagens Nyheter och den journalistiska kompassen

Publicerat den mars 28, 2011 av jesperstromback

I dagens DN presenterar tidningen på en helsida stolt ”åtta nya krönikörer” under rubriken ”DN får fler röster i ny form”. De nya krönikörerna är Dilsa Demirbag-Sten, Nathan Shachar, Åsa Beckman, Ingrid Hedström, Johanna Koljonen, Henrik Berggren, Mårten Schulz och Emanuel Karlsten. Det handlar med andra ord om idel kända namn, snarare än om att låta nya röster komma in i debatten.

Samtidigt sammanfattar DN den socialdemokratiska extrakongressen på nästan två helsidor. Den utrymmesmässigt största artikeln är en nyhetsanalys av den politiske kommentatorn Maria Crofts med rubriken ”Lång resa kvar för att åter vinna väljarnas förtroende”. Som rubriken antyder genomsyras artikeln av journalistens analys och tolkningar av s-kongressen, Håkan Juholt som ny partiledare, och av vad som väntar framöver.

Tagna tillsammans illustrerar dessa hur den tolkande journalistiken tränger undan den beskrivande journalistiken; hur de personliga krönikorna, åsikterna och perspektiven prioriteras på den rapporterande och undersökande journalistiken; och ett ofta ängsligt letande efter ett medieinnehåll som – för att citera chefredaktören Gunilla Herlitz – förmår ”engagera och beröra”.

Tänk om Dagens Nyheter istället stolt hade presenterat åtta nya reportrar eller åtta nya grävande journalister – journalister med uppgift att söka reda på och rapportera om fakta som människor behöver känna till; journalister med uppgift att göra grävande journalistik som lyfter fram tidigare okända förhållanden; eller journalister med uppgift att på ett grundligt och faktabaserat sätt granska de inflytelserika i samhället.

Då hade förtroendet för Dagens Nyheters journalistiska kompass ökat. Nu minskar det istället. Problemet är inte någon av de nya krönikörerna. Problemet är prioriteringen av krönikor och personliga åsikter och perspektiv framför rapporterande och undersökande journalistik.

Är det något det inte råder någon brist på i dagens mediesamhälle är det utrymme för personligt tyckande och subjektivitet. Vad som däremot behövs – och kanske mer än någonsin – är medier som prioriterar journalistik vars ambition är att rapportera om sådant som händer och sker och som människor behöver information om, och som ser det som en av de främsta uppgifterna att kontrollera sanningshalten i olika påståenden om verkligheten.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Juholt gör debut i talarstolen

Publicerat den mars 26, 2011 av jesperstromback

Så har Håkan Juholt gjort debut i talarstolen i rollen som partiledare för socialdemokraterna. Det var en stark debut. Vad man tycker om innehållet beror givetvis på de egna politiska åsikterna och värderingarna, men som tal betraktat var det retoriskt slagkraftigt samtidigt som framförandet var mycket avslappnat och skickligt.

Ser man till innehållet är det samtidigt tydligt att talet syftade till att försöka samla och gjuta nytt mod i partiet. Juholt spelade på traditionella socialdemokratiska värderingar och retoriska figurer, samtidigt som han drog tydliga konfliktlinjer mot borgerligheten. Hans upprepade formuleringar om social demokrati – inte socialdemokrati – var också intressanta, och tyder på ett aktivt försök att hitta nya gestaltningar som ska fånga socialdemokraternas idémässiga kärna samtidigt som de appellerar både till medlemmar och sympatisörer och till större grupper utanför partiet.

Om detta lyckas återstår att se. Av talet att döma har Juholt goda förutsättningar att samla och skapa entusiasm inom partiet. Den stora frågan är dock om han lyckas appellera till dem utanför partiet, och i första hand till dem som lämnat socialdemokraterna för något av de borgerliga partierna?

Om inriktningen på politiken blir den som angavs i talet tvivlar jag. Det behövs sannolikt mer förnyelse och förändring för att vinna tillbaka väljare som förlorats till de borgerliga snarare än till sofflocket.

Samtidigt kan den frågan inte besvaras av ett tal, om än ett starkt sådant. Den frågan kommer snarast att avgöras i politikens vardag där socialdemokraternas ställningstaganden i olika sakfrågor kommer att visa huruvida partiet är redo att ompröva den politik som i de två senaste valen visat sig sakna tillräcklig attraktionskraft hos centrala väljargrupper.

En sak är nämligen säker: nästa val kommer inte att avgöras av vare sig Håkan Juholts eller Fredrik Reinfeldts retoriska skicklighet. Det kommer att avgöras av vilka partier som väljarna upplever står dem närmast och har den trovärdigaste politiken i de sakfrågor som väljarna då tycker är viktigast.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | 1 kommentar