Angående terrorattackerna i Norge och den politiska retoriken har Ola Larsmo skrivit en mycket läsvärd och viktig artikel i Dagens Nyheter under rubriken Så kan språket bana väg för massmord. Den kan starkt rekommenderas.
-
Kategorier
Arkiv
Läsvärt om det politiska språket och allas vårt ansvar
Publicerat i Aktuellt
Märkt Dagens Nyheter, det politiska språket, Ola Larsmo, politisk retorik, terrorattackerna i Norge
Lämna en kommentar
Om medierna och bevakningen av terrorattentatet
Nu har Dagens Nyheter publicerat en intervju med mig som handlar om mediernas bevakning av terrorattentaten i Norge, med särskilt fokus på hur bevakningen av terrorattacker påverkas av om gärningsmannen är muslim eller kristen. Rubriken är ”Dubbelmoral i medierna”, och hela artikeln kan läsas här.
Publicerat i I medierna
Märkt Dagens Nyheter, dubbelmoral, islam, mediernas bevakning av terrorism, terrorattackerna i Norge, Terrorism
Lämna en kommentar
The Colbert Report om reaktionerna på terrorattackerna
Vid sidan av The Daily Show med Jon Stewart är The Colbert Report med Stephen Colbert min absoluta favorit när det gäller politisk humor och satir med ett allvar i botten. Nu senast tog Colbert Report upp mediernas reaktioner på terrorattackerna i Norge och det faktum att så många förutsatte att attackerna hade utförts av muslimer. Som så ofta annars träffade Colbert helt rätt, och inslaget är mycket sevärt!
Terrorattentaten i Norge och den politiska retoriken
Sedan terrorattentaten i Norge har Sverigedemokraterna i Sverige, Fremskrittspartiet i Norge och andra politiska partier och organisationer som mer eller mindre delar samma åsikter om invandring och islam som Anders Behring Breivik befunnit sig på defensiven. Grundstrategin går ut på att hävda (1) att Anders Behring Breivik bär allt ansvar och att han var en störd eller ond människa, (2) att partier och organisationer som använder sig av en främlingsfientlig och invandringskritisk retorik inte bär något ansvar, och (3) att ifall ansvaret ligger någonstans vid sidan av hos Behring Breivik så ligger det hos de företeelser han bekämpade: den så kallade ”islamiseringen” och ”massinvandringen” (se även Expo:s genomgång av hur extremhögern har reagerat på terrorattackerna i Norge).
Bortom det enskilda fallet väcker detta frågan om sambandet mellan ord och handlingar, vilket ansvar politiska partier och organisationer har för retorik som är fientlig mot olika grupper i samhället, och om vilket ansvar som ska läggas på individer respektive grupper.
Detta är utan tvekan svåra frågor. Lika absurt som det vore att frånta dem som utför handlingarna ansvar för dessa handlingar, lika absurt vore det att förneka att språket och den politiska retoriken påverkar människor och deras handlingar. Språket och den politiska retoriken påverkar människors verklighetsuppfattningar och tankar, och människors verklighetsuppfattningar och tankar påverkar människors handlingar. Därmed kan människors handlingar inte ses fristående från den politiska retoriken, och det är rimligt att utkräva ett visst ansvar från de politiska partier och organisationer vars retorik har bäddat för olika handlingar. Det gäller särskilt retorik som är fientlig mot olika grupper, eftersom sådan retorik – oavsett om det är syftet eller inte – bidrar till att avhumanisera de grupper som fientligheten riktar sig mot, vilket i sin tur bäddar för och legitimerar fientliga handlingar mot dem.
Samtidigt utförs de faktiska handlingarna av enskilda individer, och därmed bär de alltid huvudansvaret för sina handlingar. Att frångå den principen vore att underminera en av de mest centrala principerna i den liberala demokratiidén och rättsstatens idé. Skuldbeläggandet av olika grupper vars retorik inspirerat eller uppmuntrat enskilda våldsverkare och terrorister måste därför ha vissa gränser.
Vad som är lika centralt i den här debatten är emellertid vikten av konsekvens när vi bedömer relationen mellan individer och de grupper de tillhör. Om man anser att högerextrema och främlingsfientliga partier och organisationer är helt oskyldiga till Anders Behring Breiviks terrorattacker i Norge bör man i logikens namn anse att muslimska grupper och organisationer är helt oskyldiga till våldsdåd och terrorattacker som utförs av muslimer. Och omvänt: om man anser att terrorattackerna i Norge utfördes av en enskild störd eller ond människa, bör man i logikens namn anse samma sak om de hade utförts av någon muslim. Att tillämpa kollektivt skuldbeläggandet i det ena fallet men individuellt skuldbeläggandet i det andra är både ologiskt och hycklande.
Just därför är det ironiskt att just Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga grupper nu beklagar sig över kollektivt skuldbeläggande. Är det något parti och några organisationer som har gjort kollektivt skuldbeläggande till affärsidé är det just främlingsfientliga partier och grupper.
Oavsett detta kan man verkligen hoppas att terrorattackerna i Norge ska fungera som en väckarklocka som får olika partier och organisationer att tänka sig för och bli försiktigare med att gå till brutala verbala attacker mot olika grupper i samhället. Ord är inte bara ord. Ord är verbala handlingar, verbala handlingar som kan inspirera till andra handlingar. Ord är makt, och som all makt måste ordets makt hanteras varsamt och på ett ansvarsfullt sätt. Man kan aldrig veta säkert vilka som hör och hur de tolkar orden, och vilka sorts handlingar de kan inspirera till.
Terrorism är terrorism – oavsett vem som utför det
I kölvattnet av terroristattacken i Norge har det vuxit fram en diskussion om huruvida det ska betecknas som terrorism eller inte. Svaret borde dock vara självklart: vad som är terrorism definieras av handlingarna, inte av vem eller vilka som genomför dem. Enligt Nationalencycklopedin definieras terrorism som ”våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”. Givet detta spelar det ingen roll om handlingarna utförs av enskilda eller av grupper. Inte heller spelar det någon roll om de utförs av kristna, muslimer, hinduer, buddister eller sekulariserade, eller om de utförs av medborgare i det drabbade landet eller utlänningar.
Givet detta är talesättet att den enes terrorist är den andres frihetskämpe också felaktigt. Handlingarna, inte vem eller vilka som utgör dem, avgör vad som är terrorism. Alltså utsattes Norge för ett terrorattentat och ingenting annat, och alltså bör Anders Behring Breivik betraktas och behandlas som terrorist, och ingenting annat.
Läsvärt om News of the World-skandalen
Turerna kring det som omväxlande kallats ”News of the World-skandalen, ”Murdoch-skandalen” och ”hackningsskandalen” fortsätter. Att hålla reda på alla turer och inblandade personer är dock inte helt lätt. En god hjälp i det sammanhanget är emellertid ett par interaktiva guider på New York Times: en över de inblandade personerna och en över skandalens anatomi.
Samtidigt som skandalen har blivit sommarens största nyhet så här långt var den brittiska tidningen The Guardian länge ensamt om att uppmärksamma och rapportera kring skandalen. En intressant historik kring detta kan läsas i Newsweek under rubriken How We Broke the Mordoch Scandal, skriven av The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger.
En intressant del av den historiken handlar om hur The Guardian, i frustration över att andra brittiska medier inte följde upp den framväxande skandalen, förra året vände sig till New York Times som sedermera skrev en lång och mycket intressant artikel i New York Times Magazine. Efter det började även andra brittiska medier, däribland The Financial Times och The Independent, bevaka skandalen. Att New York Times rapporterade om hackningsskandalen legitimerade nyheten och gjorde att fler medier vågade gå emot Murdoch’s News Corporation och News International. Nu känner sig till och med Fox News, som ingår i Murdoch’s medieimperium, tvungna att rapportera om skandalen och utfrågningen av Murdoch i det brittiska parlamentet igår, även om det – enligt New York Times – gjordes på ett motvilligt sätt.
Hur skandalen kommer att påverka Murdoch’s medieimperium i Storbritannien och andra länder, den brittiske premiärministern David Cameron, Scotland Yard, relationerna mellan politiska aktörer och medieaktörer samt journalistikens fortsatta utveckling är i skrivande stund högst oklart. En av de viktigaste faktorerna handlar om vad de polisutredningar som nu har inletts eller återupptagits kommer att visa och leda till. Jag hoppas dock att avslöjandena kommer att leda fram till en sanering av tabloidjournalistiken, till en tydligare rågång mellan medier och politik i de länder där umgänget har varit eller är allt för nära, och till att makten hos Murdoch och hans medieimperium försvagas. Att News of the World har lagts ned är en god början, men det krävs antagligen mer för att på ett varaktigt sätt sanera tabloidjournalistiken.
Allra viktigaste i det sammanhanget är emellertid publikens efterfrågan: så länge det finns stora grupper människor som efterfrågar tabloidjournalistik, även etiskt oförsvarbar sådan, kommer det finnas de som på ett eller annat sätt försöker tillfredsställa den efterfrågan. Som mediekonsumenter har vi alla makt: en makt som vi många gånger är allt för dåliga på att nyttja medvetet och ta ansvar för.
Sommarerbjudande på Political Public Relations
För ett par månader sedan släpptes min nya bok Political Public Relations. Principles and Applications (Routledge, 2011), redigerad tillsammans med Spiro Kiousis. Lagom till sommaren har förlaget nu tagit fram ett erbjudande där boken kan köpas med 20 procents rabatt om man beställer boken med den här blanketten. Nu är det därför ett utmärkt tillfälle att skaffa ett exemplar av boken :).
Publicerat i Aktuellt
Märkt bokerbjudande, Nya publikationer, political public relations
Lämna en kommentar
Ny rapport om lobbyismens problem och möjligheter
I tisdags presenterade jag min senaste rapport om Lobbyismens problem och möjligheter. Perspektiv från dem som både lobbar och har blivit lobbade (Precis, 2011) på ett välbesökt seminarium under Almedalsveckan. Rapporten är gjord på uppdrag av Precis, föreningen för Public Relations Konsultföretag i Sverige, som också arrangerade seminariet. Seminariet och rapporten har bland annat uppmärksammats av Dagens Media, Skånska Dagbladet, Makthavare.se, Smålandsposten och Stiftelsen Institutet för Mediestudier.
Huvudfrågan för rapporten är vilka problem och möjligheter som lobbyismen medför ur det politiska beslutsfattandets perspektiv. En grupp som har unik inblick i detta är personer som tidigare har arbetat som statssekreterare och planeringschefer på olika departement – och därmed varit mottagare av påverkansförsök – och som numera arbetar med politisk påverkan som konsulter eller företrädare för företag, näringslivsorganisationer och fackliga organisationer. Utifrån detta bygger undersökningen på intervjuer med tolv tidigare statssekreterare och planeringschefer som numera arbetar med politisk påverkan: Urban Bäckström, Peter Egardt, Anna Ekström, Dan Ericsson, Fredrik Fällman, Jonas Hjelm, Håkan Jonsson, Agneta Karlsson, Krister Nilsson, Sture Nordh, Sven-Eric Söder och Ulrika Schenström. I rapporten står fem frågor i centrum:
(1) Hur ser de intervjuade på vad lobbyism är och på hur lobbyism förhåller sig till angränsande begrepp som public affairs, public relations och opinionsbildning?
(2) Vad anser de intervjuade att lobbyism bidrar med ur det politiska beslutsfattandets perspektiv?
(3) Vad anser de intervjuade att lobbyism bär med sig för problem och risker ur det politiska beslutsfattandets perspektiv?
(4) Hur ser de intervjuade på olika förslag som syftar till att reglera lobbyism eller minska risken för att lobbyism inverkar negativt på det politiska beslutsfattandet?
(5) Vad anser de intervjuade vara de största myterna eller missförstånden när det gäller lobbyism och möjligheterna att påverka det politiska beslutsfattandet via lobbying?
För den som är intresserad av att läsa rapporten går den att beställa via epost till info@precis.se.
Ny tidskriftsartikel om politikens medialisering
Nu har senaste numret av Journalism Studies publicerats elektroniskt, i vilket jag medverkar med en artikel som handlar om politikens medialisering. Titeln är Mediatization and Perceptions of the Media’s Political Influence, och artikeln bygger på en enkätundersökning bland svenska riksdagsledamöter och svenska politiska journalister som bland annat handlar om hur de båda grupperna ser på mediernas makt och inflytande över såväl allmänheten som över politiken. Bland annat visar undersökningen att båda grupper anser att medierna har betydande inflytande, och att de uppfattar TV och radio som lika inflytelserika som statsministern när det gäller att föra upp en ny fråga på dagordningen. För att citera artikelns abstract:
One of the key concepts related to the media’s increasing political influence is mediatization. It has even been described as a meta-process, on a par with other social change processes such as globalization and individualization. Despite the fact that the concept has been used for several decades, it remains however a concept referred to more often than properly defined and used to guide systematic empirical research. Against this background and based on the conceptualization of mediatization as a multi-dimensional concept, the purpose of this article is to investigate perceptions of the media’s political influence among members of parliament and political news journalists at major national and regional media in Sweden. The results show that both groups attribute great influence to the media, in particular TV, newspapers and radio, and that both groups perceive TV and radio as influential as even the prime minister in terms of how often they manage to place a new issue highest on the political agenda. The results of the study are discussed in light of the theory of an ongoing mediatization of politics.
Mot bakgrund av den nya artikeln har jag idag uppdaterat sidorna med mina engelska publikationer och samtliga publikationer.
Regeringen och PR-tjänsterna: vad är problemet?
Förra veckan publicerade Dagens Nyheter en stort uppslagen artikelserie om regeringens användning av pr-konsulter. Förstasidesrubrikerna signalerar tydligt att tidningen anser att det är någonting skumt som den har avslöjat: ”Pr-konsulter hyrs in för budgeten” (21 juni), ”Hit går regeringens pr-miljoner” (22 juni), ”Hemliga uppdrag när politiker möter pr-konsulter” (23 juni) och ”MP kräver regler för pr-konsulter”. Att det enligt DN är en viktig nyhet råder det ingen tvekan om: förutom att nyheten dominerade två förstasidor publicerade DN totalt sett cirka 5,5 helsidor om regeringens användning av PR-konsulter och relationen mellan pr och politik. Flera gånger används uttrycket ”avslöjar”, vilket också visar att Dagens Nyheter anser eller vill framställa det som om det är något skumt som pågår.
Ingenstans i artiklarna redovisar Dagens Nyheter emellertid något egentligt stöd för tesen att det skulle vara något skumt med att regeringen anlitar PR-konsulter. Visserligen är oppositionen kritisk, men det hör till det politiska spelet. Istället tas det för givet att det är problematiskt. Det kan dock starkt ifrågasättas.
Att anlita experter på olika områden är något som tillhör det moderna samhället. Om vi behöver laga bilen vänder sig de flesta till professionella bilreparatörer. Om vi behöver klippa håret vänder sig de flesta till professionella frisörer. Om vi behöver renovera huset vänder sig de flesta till professionella hantverkare. På samma sätt är det i grunden naturligt att man vänder sig till professionella kommunikatörer ifall man behöver bli bättre på att kommunicera. Konstigare än så är det egentligen inte.
Om man granskar substansen i artiklarna visar det sig att regeringen, under perioden 2007-2010, köpte in kommunikations- och pr-tjänster för sammanlagt 119 miljoner. Det kan låta mycket, men är i sig ingen särskilt stor summa om man betänker att kostnaderna är spridda över flera år och att ”en stor del handlar om olika tekniska lösningar för regeringens hemsida och tryckkostnader” (DN 22 juni). Sådana tjänster kostar, men ingen kan på allvar hävda att regeringen skulle avstå från att hitta effektiva tekniska lösningar för hemsidan eller från att trycka olika former av dokument och material.
Hur stor del av kostnaderna som handlar om att ”hjälpa regeringen att kommunicera sin politik” (DN 21 juni) och vad Dagens Nyheter egentligen lägger in i detta, är oklart. Några exempel ges, men hur representativa de är vet vi inte. Jag har dock svårt att se att det skulle vara något problem i sig att exempelvis finansdepartementet anlitar professionell hjälp för att undvika att deras texter blir för krångliga, eller att andra departement hyrt in konsulter för att hjälpa dem att bli bättre på att kommunicera, för att arrangera eller moderera seminarier, eller för att utarbeta kommunikationsplaner.
Skälet är enkelt: politik måste alltid kommuniceras. Det kan göras skickligt eller oskickligt, professionellt eller oprofessionellt, men det går inte att tänka sig politik utan kommunikation. Ju hårdare konkurrensen om människors uppmärksamhet har blivit, desto svårare har det blivit för regeringar, departement, myndigheter, partier och andra att nå fram till de grupper som de har behov av att nå fram till, och desto viktigare har det blivit med professionell kommunikationskompetens.
Den kompetensen kan regeringar, myndigheter och andra skaffa sig genom att bygga ut sina kommunikations- och informationsavdelningar, genom att anlita konsulter, eller genom en kombination.
Det är därför ingenting märkligt med att regeringen anlitar pr-konsulter. Det märkliga hade varit om den inte hade gjort det. Hade regeringen istället satsat på att bygga ut den interna kompetensen tillräckligt för att täcka alla behov hade den säkert fått kritik för det också, och det hade antagligen varit mindre kostnadseffektivt.
Därmed inte sagt att regeringen i samtliga enskilda fall varit skickliga på att upphandla pr-tjänsterna, eller att det i samtliga fall varit motiverat att köpa in pr-tjänster. Det finns säkert flera fall där regeringen betalat för mycket i förhållande till vad den har fått ut, köpt in pr-tjänster utan att behovet varit tillräckligt starkt, eller köpt in pr-tjänster för hjälp med sådant som bör betraktas som partipolitik och betalas av partierna snarare än av regeringen.
På det principiella planet är det dock inte något konstigt att regeringar, myndigheter och andra köper in professionell kompetens att kommunicera. Politik är kommunikation, och modern politik kräver ofta professionell kompetens att kommunicera. Att köpa in pr-tjänster är därför ingenting märkligt eller skumt. Det är rationellt.
– – – – – – – – – – – – – – –
Ovanstående inlägg är även publicerat på SNS’ hemsida.
Jesper Strömbäck 