Söndagens lästips: om historieförfalskningar och respekt för fakta

Veckans mest oväntade debatt var onekligen debatten om huruvida föregångaren till Moderaterna var med och drev på för att införa den allmänna rösträtten. I det nya idéprogrammet står det att ”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”. Även om det inte sägs rakt ut är det lätt att läsa in att moderaterna hävdar att de var med och drev på för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, och så vidare. När partisekreteraren Sofia Arkelsten rakt ut hävdade att moderaterna var med och genomförde den fria och lika rösträtten väcktes debatten om huruvida hon ägnade sig åt medveten historieförfalskning eller bara var okunnig om svensk historia. Ingen tolkning är särskilt smickrande.

Alla som seriöst har studerat svensk historia vet att föregångarna till moderaterna hela tiden bekämpade en utvidgning av rösträtten. Rösträttsrörelsen formades och drevs av socialdemokrater och liberaler, och endast när föregångarna till moderaterna inte såg någon annan utväg gick man med på en utvidgning av rösträtten. Det var en omvändelse under galgen.

Den enda jag har sett i debatten som försökt förneka detta är Anders Edwardsson, som i en artikel i Svenska Dagbladet ansåg att det var sorgligt att Sofia Arkelsten backade från sitt påstående. Han beskrivs som historiker, men såvitt jag kan bedöma saknar han akademiska meriter som gör det befogat att kalla honom historiker. I en mycket läsvärd replik sågades han också grundligt av Håkan Holmberg, politisk chefredaktör vid Upsala Nya Tidning och doktor i historia.

I debatten finns det vissa som i allt detta försöker läsa in ett medvetet och strategiskt betingat försök att skriva om den svenska historien. I en krönika i Dagens Nyheter skriver Malin Ullgren bland annat att:

[Moderaterna] har tagit trianguleringen över skamgränsen. ­Triangulering innebär att dumpa den egna politiken när den inte går hem hos väljarna för att i stället ta över motståndarnas framgångsrika ­profil­frågor. Moderaterna har alltså utökat sin trianguleringsstrategi till att omfatta hela landets politiska historia. Pr-smartness blev pr-vansinne.

Bara några dagar innan detta publicerade Fokus en lång artikel av Claes Lönegård med rubriken ”Propagandaministerns plan”. Artikeln driver tesen att arbetet med att lansera en ny Sverigebild i utlandet ytterst handlar om moderaternas försök att, via utlandet, skriva om hela den svenska historien så att Sverige uppfattas som i grunden borgerligt snarare än socialdemokratiskt. Arkitekten bakom denna plan, ”propagandaministern”, sägs vara Per Schlingmann, tidigare partisekreterare för moderaterna och nu statssekreterare i Statsrådsberedningen.

Artikeln är välskriven och intressant, men samtidigt har den allt för konspiratoriska drag för att övertyga. Att olika länder försöker framställa det egna landet så positivt som möjligt i andra länder är ingenting nytt. Det handlar om internationell marknadsföring och public diplomacy, och är i sig legitimt. Att ”all kommunikation ska sträva mot att framställa Sverige som ett progressivt land, och genomsyras av fyra värdeord – nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet”, vilket är målet för Nämnden för Sverigefrämjandet som har tagit fram den ”nya Sverigebilden”, handlar därför inte om historieförfalskning. Att dessa värdeord har vissa paralleller till lanseringen av de nya moderaterna är heller inte ett uttryck för någon konspiration. Sedan kan man alltid diskutera hur sambandet mellan det faktiska Sverige och den Sverigebild som lanseras utomlands ser ut, men det är en annan diskussion.

Med andra ord: samtidigt som det finns alla skäl att vara kritisk mot påståenden om att föregångarna till moderaterna drev på för att genomföra rösträtten finns det också alla skäl att vara på sin vakt mot förklaringar som är allt för konspiratoriska.

Detta illustrerar den kanske viktigaste slutsatsen, nämligen att det absolut viktigaste är att respekten för både historiska och nutida fakta alltid upprätthålls i debatten. Respekt för fakta är en förutsättning för en meningsfull och rationell politisk diskussion, vilket i sig är en förutsättning för att demokratin långsiktigt ska fungera väl. Här erbjuder amerikansk politik en lång rad avskräckande exempel på när olika aktörer av politiska skäl försökt manipulera sanningen. Det handlar exempelvis om upptakten till Irakkriget och påståendet att Irak hade massförstörelsevapen, om påståendet att Obama är muslim eller inte född i USA, och det handlar om förnekandet att det pågår en global uppvärmning.

Apropå detta, för några år sedan tipsade jag på min gamla hemsida om en bok som heter ”True Enough. Learning to Live in a Post-Fact Society”, skriven av Farhad Manjoo (John Wiley & Sons, 2008). Bland annat skrev jag:

För några år sedan myntade komikern Stephen Colbert begreppet ”truthiness” – något som inte behöver vara eller inte ens är sant, men som ändå känns riktigt och som vi därför väljer att tro på. Det är ett lysande begrepp, som fångar det faktum att människan ofta väljer att sätta tro framför vetande, samtidigt som det är skrämmande hur ofta människor väljer att sätta ”truthiness” framför ”truth”. Om detta handlar ”True Enough”, en riktigt välskriven och tankeväckande bok […].

Boken är skriven av en journalist och är populärvetenskapligt hållen, och tar upp både teorier och en mängd exempel på hur människor – vanliga människor, till både vänster och höger, ibland lågutbildade, ibland högutbildade – väljer att lyssna på och tro på budskap som stämmer överens med deras förutfattade meningar, även när all tillgänglig fakta talar emot dem. Forfarande finns det exempelvis många som tror att Saddam Hussein låg bakom terrorattackerna mot USA den 11 september, att det fanns massförstörelsevapen i Irak, eller att valfusk låg bakom Bush’s valseger inte bara år 2000 utan också 2004, för att bara ta några exempel. […] Inte minst Internet och politiserade radio- och TV-kanaler har gjort det mycket enklare för människor att välja mediebudskap som underblåser deras förutfattade meningar, vilket ytterligare har underminerat distinktionen mellan åsikter och fakta, truth och truthiness, journalistik och pseudo-journalistik.

Att välja att tro på det som passar de egna förutfattade meningarna är en mänsklig tendens som ingen kan svära sig helt fri från. Samtidigt är det i slutändan var och en av oss som bestämmer i vilken utsträckning som vi väljer att sätta tro eller vetande främst. I det sammanhanget är ”True Enough” mycket läsvärd, och kan förhoppningsvis bidra till att fler människor får upp ögonen för de risker som det innebär för både individer och samhälle när tron på sanning och fakta undermineras av pseudosanningar och truthiness.

Att boken är läsvärd, och vikten av att sätta vetande framför tro, gäller än idag. Det gäller för politiker, journalister, forskare, och för alla andra. Just därför finns det alla skäl att vara kritisk mot påståenden som inte är historiskt korrekta. Just därför finns det samtidigt också skäl att vara vaksam mot förklaringar eller teorier som är allt för konspiratoriska och som varken går att förkasta eller bekräfta.

Här liksom i så många andra fall gäller den gamla vetenskapliga tumregeln att endast teorier som principiellt sett går att pröva och falsifiera är värda att ta på fullt allvar. Om de inte ens principiellt går att pröva eller falsifiera kan de inte öka vår faktiska kunskap om verkligheten. Då handlar de inte om vetande. Då handlar de om tro.

Publicerat i Artikeltips | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nytt internationellt uppdrag

Nu är det klart att jag har blivit vald till vice ordförande för sektionen för politisk kommunikation inom International Communication Association (ICA). Det känns fantastiskt hedrande och spännande! International Communication Association är världens ledande organisation för forskare inom medie- och kommunikationsvetenskap, och att få vara med och leda arbetet inom sektionen för politisk kommunikation är en stor ära.

Valet innebär att jag kommer att vara vice ordförande två år, under vilka Claes de Vreese vid University of Amsterdam är ordförande, för att därefter ta över som ordförande under ytterligare två år. Sammanlagt är mandatperioden därmed fyra år. Under den perioden kommer uppdraget i stor utsträckning handla om att vara med och organisera de årliga konferenserna med ICA och planera alla seminarier och paneler som handlar om politisk kommunikation. De kommande konferenserna kommer att hållas i Phoenix (2012), London (2013), Seattle (2014) och San Juan, Puerto Rico (2015).

Uppdraget innebär också att företräda forskningsfältet politisk kommunikation både inom och för ICA, bidra till att på olika sätt utveckla forskningsfältet, samt att utveckla det redan etablerade samarbetet med motsvarande sektion inom American Political Science Association. Att arbeta med detta kommer att bli både spännande och lärorikt, och att ha blivit vald till denna position känns som ett mycket stort förtroende!

Mer information finns på Mittuniversitetets hemsida.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Veckans artikeltips om Tea party-rörelsen, Occupy Wall Street och politiska kampanjbidrag

Den senaste veckan har jag inte haft möjlighet att följa nyhetsflödet lika nära som i vanliga fall på grund av att jag var på en konferens. Ett tema i rapporteringen kring amerikansk politik som ändå blivit tydligt under veckan är att allt fler ser likheter mellan Tea party-rörelsen och Occupy Wall Street. Trots att de till synes ligger långt ifrån varandra sakpolitiskt visar en närmare granskning – enligt både Washington Post och New York Times – att det finns många gemensamma nämnare. Dit hör frustrationen och ilskan över en utveckling som upplevs gå i fel riktning, och dit hör misstron mot både politiska och ekonomiska etablissemang.

Apropå etablissemang och ett dysfunktionellt politiskt system: ett av de absolut främsta problemen i amerikansk politik är pengarnas stora betydelse. Det gör att politiska kandidater på olika nivåer tvingas spendera oproportionerligt mycket tid åt att samla in kampanjbidrag, att politiska kandidater riskerar att bli beroende av de som ger kampanjbidrag, och att politiken påverkas på ett sätt som gynnar resursstarka grupper i samhället. Varje gång ekonomisk styrka kan användas för att vinna  politisk styrka är risken för direkt och indirekt korruption uppenbar.

Men hur fungerar egentligen det amerikanska systemet för kampanjbidrag? Det är en av de vanligaste frågorna jag brukar få när jag föreläser om amerikansk politik. För den som vill lära sig mer om detta har New York Times precis publicerat en lättillgänglig guide till politiska donationer som starkt kan rekommenderas.

Apropå amerikanska kampanjer skrev jag förra veckan om negativa kampanjer. En aspekt av detta handlar om kontrollen av olika webbadresser som antingen kan användas för attacker mot den egna kampanjen eller för attacker på motståndarna. Under den senaste tiden har följaktligen en rad webbadresser köpts upp med syfte att förbereda eller förebygga kommande attacker. Det framkommer av en läsvärd artikel i Washington Post: In Campaign 2012, Web sites are the new real estate.

Med tanke på de permanenta kampanjer som ofta antas utmärka amerikansk politik är det kanske inte så förvånande att President Obama’s tillkännagivande att de sista trupperna kommer att dras tillbaka från Irak mot slutet av året av många tolkas ur ett kampanjstrategiskt perspektiv. Det är som om politiska beslut aldrig fattas därför att de anses vara riktiga i sig, utan enbart därför att de antas gynna eller missgynna den ena eller den andra sidan. Det är en syn på politik och politiska makthavare som jag inte delar. Inte desto mindre kan det vara intressant att läsa hur Washington Post och New York Times tolkar de politiska konsekvenserna av tillbakadragandet av trupperna och andra utrikespolitiska framgångar för Obama.

Publicerat i Artikeltips | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

På konferens i Madrid

Just nu befinner jag mig i Madrid för att delta på konferensen Comparing Political Communication Across Time and Space, vilken jag också är medarrangör till i egenskap av vice ordförande för sektionen för politisk kommunikation inom ECREA – European Communication Research and Education Association. Under två dagar kommer över 40 papers som alla handlar om jämförande politisk kommunikation att presenteras, vilket kommer att bli mycket intressant. För egen del är jag medförfattare till två papers:

– Prime Time Politics. A Comparative Study of Election News Coverage in Swedish Television 1998-2010, skrivet tillsammans med Lars Nord (Mittuniversitetet)

– The Dynamics of Political Interest and News Media Consumption: A Longitudinal Perspective, skrivet tillsammans med Monika Djerf-Pierre (Göteborgs universitet) och Adam Shehata (Mittuniversitetet).

 

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Söndagens lästips: socialdemokraterna, medierna, och negativt kampanjande

Den stora svenska nyheten under den gångna veckan har givetvis varit turerna kring Håkan Juholt och den efterföljande diskussionen kring mediernas bevakning av eller drev mot Juholt. Så här långt har jag valt att inte kommentera detta, av det enkla skälet att jag inte befinner mig i Sverige. Även om det går att följa nyheterna via nätet känner jag inte att jag har följt nyheterna tillräckligt nära för att veta säkert vad jag tycker. Det gäller särskilt frågan om mediernas bevakning och om den har varit befogad.

Oavsett om den har varit befogad eller inte är en sak emellertid säker: de socialdemokrater och socialdemokratiska sympatisörer som nu anklagar medierna för att vara orättvisa i sin behandling av Juholt och socialdemokraterna har inget att vinna på en ökad kritik mot medierna. Vad socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt behöver göra är att bygga upp förtroendet för partiet och för Juholts ledarskap, och i det arbetet fungerar en ökad kritik mot medierna närmast som ett blindspår. För att citera Katrine Kielos läsvärda ledarartikel i Aftonbladet igår: ”det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet”. Hon konstaterar också att:

Haveriet handlar om ­inkompetens. Om oförmåga att skapa en politisk maskin där kompetenta människor kan ­göra sitt jobb.

Det har alltid funnits starka intressen inom socialdemokratin, falanger om man så vill, men det har också funnits ledare som har rest sig över det och kunnat tänka på Sveriges bästa. Det är det som väcker respekt utanför partiet och som gjort att socialdemokratin har kunnat regera framgångsrikt i så många år.

Frågan är om Håkan Juholt klarar detta.

Det är vad krisen just nu handlar om.

Att krisen handlar om inkompetens och att den är mycket större än frågan om hyresersättningen framkommer även av Per T Ohlssons mycket kritiska och läsvärda krönika i dagens Sydsvenskan. Rubriken är Juholts tragedi, och i artikeln listar Ohlsson en rad misstag och felsteg som Juholt har gjort sedan han tog över som partiledare. Artikeln avslutas med orden: ”Visst kan det vara vara frestande att skratta åt Håkan Juholts krumbukter. Men skrattet börjar fastna i halsen. För det vilar något solkigt och sorgligt över ett skådespel som är renons på varje spår av stil, värdighet och omdöme.”

En liten tröst i sammanhanget för socialdemokraterna bör dock rimligen vara att det är närmare tre år kvar till nästa val, och för det mesta är de opinionsmässiga effekterna av olika kriser kortvariga. Det framkommer av ett mycket intressant inlägg av statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell på Henrik Oscarssons blogg. Där konstaterar de att:

Vad Juholtaffären får för effekter på opinionsläget är naturligtvis i dagsläget svårt att uttala sig om. Om vi skulle tvingas att spekulera är dock den bästa gissningen utifrån den här undersökningen att affären kommer att ha en negativ effekt på stödet för Socialdemokraterna i kommande opinionsmätningar. Någon långvarig minskning i stödet för Socialdemokraterna till följd av Juholtaffären kommer vi dock troligen inte att se om den här politiska skandalen följer samma mönster som tidigare politiska skandaler.

Allt detta förutsätter dock att inga nya uppgifter eller konflikter kommer fram som ytterligare förstärker bilden av antingen ett svagt ledarskap eller en bristande moralisk kompass. Fallhöjden för Håkan Juholt är i det perspektivet i princip obefintlig.

Går vi utanför Sveriges gränser till USA fortsätter de Republikanska primärvalskampanjerna. En mycket intressant artikel om just Republikanerna publicerades i veckan i New York Times. Artikeln är skriven av Matt Bai och har rubriken Does Anyone Have a Grip on the G.O.P.? Det är en mycket befogad fråga, och en mycket läsvärd artikel om man är intresserad av amerikansk politik i allmänhet och Republikanerna i synnerhet.

Ett återkommande och framträdande drag i amerikansk politik är negativa kampanjer. Ett bra exempel på detta är siten WhichMitt.com, där Demokraterna attackerar Mitt Romney för att ge olika besked vid olika tillfällen. Samtidigt har Demokraterna också lanserat AttackWatch.com, som ett medel att följa upp, bevaka, och besvara attacker från motståndarna. Båda dessa siter är väl värda ett besök.

Publicerat i Artikeltips | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Söndagens lästips: om Jobs, amerikansk politik samt Juholts och socialdemokraternas problem

En av de stora nyheterna under den gångna veckan handlade om att Steve Jobs, Apple’s grundare, avlidit, endast 56 år gammal. Detta uppmärksammades av medier och människor världen över, och även President Obama uttalade offentligt sitt beklagande. Raden av läsvärda artiklar om Steve Jobs är lång. Här nöjer jag mig med att tipsa om en läsvärd artikel i New York Times med rubriken The Power of Taking the Big Chance samt Joe Heller’s minnesteckning:

Vad gäller amerikansk politik har den gångna veckan i hög grad präglats av Occupy Wall Street, vänsterns motsvarighet till Tea Party-rörelsen som tycks vinna ökad styrka. En viktig del av koordineringen sker via olika digitala medier, däribland hemsidan Occupy Together och Occupy Wall Street. Lika viktigt som att protesterna fortsätter växa både on- och offline är emellertid att allt fler fackföreningar nu stödjer protesterna. Därmed har protesterna vunnit i legitimitet, samtidigt som fackföreningsrörelsen hoppas dra nytta av den energi och det engagemang som präglar protesterna.

För den som vill sätta sig in i vad protesterna handlar om har New York Times samlat information på en särskild del av sin hemsida. Igår kommenterade de även protesterna på sin ledarsida.

Vid sidan av detta fortsätter kampen mellan de Republikanska presidentkandidaterna. I veckan som gick blev det klart att Chris Christie väljer att inte ställa upp. Uppmärksamheten riktas därmed återigen mot Mitt Romney, Rick Perry, Herman Cain och de andra kandidaterna. Just nu tycks det som om Mitt Romney har motvind och återigen tvingas svara på frågor om att han är mormon och om de politiska omsvängningar han har gjort genom åren. Istället tycks Herman Cain ha medvind.

För egen del lutar jag trots kritiken mot Mitt Romney allt mer mot att han till sist kommer att bli Republikanernas presidentkandidat. Visserligen kan mycket fortfarande hända, men han är den som har mest erfarenhet, stöd från breda grupper inom partiet, och som skulle kunna vara framgångsrik i kampen om de oberoende väljarna. Om Republikanerna vill satsa på den presidentkandidat som har störst chans att besegra Obama kommer de därför att rösta fram Romney. Inte av entusiasm, men därför att deras högsta prioritet – vilket Pew Research Center visade i veckan – är att rösta bort Obama.

– – – – – – –

Till sist, och för att avsluta med svensk politik, har debatten om Håkan Juholts bostadsbidrag varit het under de senaste dagarna. OM det visar sig att han medvetet tagit ut för mycket pengar i bostadsbidrag – vilket han förnekar – kommer han knappast att kunna sitta kvar som partiledare. Oavsett detta skadas både Håkan Juholt och socialdemokraterna av den senaste affären. Det verkligt allvarliga är emellertid att Håkan Juholt sedan han valdes har visat sig vara oförmögen att utveckla en hållbar politisk linje för socialdemokraterna. Här delar jag i stort Peter Wolodarski’s analys i dagens söndagskrönika i Dagens Nyheter.

Jag delar även helt Aftonbladets uppfattning om det socialdemokratiska utspelet häromdagen att det borde vara möjligt att i vissa fall upphäva medborgarskapet för invandrare som begår brott: ”Grunden för Socialdemokratin är alla människors lika värde och rätt. Det har arbetar­rörelsen kämpat för i över hundra år. Jämlikheten är hjärt­at i partiprogrammet och grunden för Socialdemokratins ­vision om det goda samhället. När vissa medborgare kan fråntas sina medborgerliga rättigheter förlorar rättigheterna sin styrka för oss alla.” Att ett förslag som innebär att det bildas A- och B-medborgare trots detta kan läggas fram stärker bilden av ett parti som saknar kompass och hållbar politisk linje.

– – – – – – – –

Uppdatering den 10 oktober: Även Dagens Arena diskuterar socialdemokratins problem i en ny ledarartikel av Anna Hellgren som är mycket läsvärd, och vars analys jag i stort delar.

Publicerat i Artikeltips | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Presidentvalet 2012: att rösta för eller att rösta emot?

Trots att det är över ett år till nästa presidentval i USA är mediebevakningen och intresset omfattande. Det framkommer av en ny undersökning från Pew Research Center, som visar att både mediebevakningen och amerikanernas intresse ligger på ungefär samma nivå som vid motsvarande period inför presidentvalet 2008. Det är något förvånande, eftersom valet 2008 brukar anses som ovanligt mobiliserande genom den starka oppositionen mot Bush, entusiasmen för Obama, och att varken den sittande presidenten eller vice presidenten ställde upp för omval.

Så här långt är intresset samtidigt större bland Republikanerna än bland Demokraterna. Förklaringen är dock enkel, och handlar om att Republikanerna har flera olika presidentkandidater att ta ställning till medan Obama är ohotad presidentkandidat för Demokraterna.

I vanlig ordning spelar opinionsmätningar en central roll i mediernas bevakning av presidentvalet. En amerikansk egenhet i det sammanhanget är att genomföra opinionsmätningar där den sittande presidenten – i det här fallet Obama – ställs mot olika hypotetiska motkandidater. Den typen av opinionsmätningar är notoriskt opålitliga och bör tas med en stor skopa salt, men genomförs ändå och anses ge en fingervisning om hur starka olika presidentkandidater är.

Om man ska tro en ny undersökning från Pew Research Center är opinionsläget för närvarande jämnt. Om Obama ställs mot Mitt Romney skulle de båda få 48 procent. Om Obama ställs mot Rick Perry skulle Obama få 50 procent och Perry 46 procent. Undersökningen visar också att Mitt Romney leder bland Republikanska väljare (22%), följt av Rick Perry (17%), Herman Cain (13%) och Ron Paul (12%). Inte heller de resultaten bör dock tas på för stort allvar. Ännu är det många som inte har tagit ställning, och mycket kan hända innan primärvalen drar igång i januari. Här bör man komma ihåg att John McCain var helt uträknad för fyra år sedan, medan kandidater som Rudy Guiliani låg i täten.

Det kanske mest intressanta med den nya undersökningen är därför ett annat resultat, nämligen att andelen bland Obama’s sympatisörer som skulle rösta för Obama är större än andelen som skulle rösta emot någon av de Republikanska presidentkandidaterna, medan andelen bland de Republikanska presidentkandidaterna som skulle rösta för Mitt Romney eller Rick Perry är lägre än andelen som skulle rösta emot Obama. För att citera Pew:

Given a choice between Obama and Romney, 48% of registered voters say they would vote for Romney or lean toward Romney, while an identical percentage supports Obama or leans toward Obama. Most Obama supporters – 33% of all voters – say they consider their vote as a vote for the president, rather than as a vote against Romney. Conversely, far more Romney supporters say they view their vote as a vote against Obama rather than a vote for Romney. The pattern is similar in a possible Obama-Perry matchup.

Vad detta tyder på är att entusiasmen bland Demokratiska sympatisörer för Obama är större än entusiasmen bland Republikanska sympatisörer för deras ledande kandidater. Detta trots all kritik som har riktats mot Obama under en längre tid, och trots allt som sagts och skrivits om att Republikanska anhängare till skillnad från 2008 är mer mobiliserade än Demokratiska anhängare.

Även detta kan givetvis förändras, och när Republikanerna väl har valt sin presidentkandidat kommer andra delar av partiet att sluta upp. Ändå tyder undersökningen från Pew Research Center på att man bör förhålla sig skeptisk inför olika påståenden om Obama’s opinionsmässiga problem. Vem som än blir presidentkandidat för Republikanerna kan komma långt genom att rida på missnöjet med Obama, men troligen inte vinna valet. Det illustreras kanske bäst av presidentvalet 2004, där motståndet mot president Bush var omfattande men ändå inte räckte för att John Kerry skulle besegra honom.

 

 

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Söndagens lästips

Söndagar är läsdagar brukar det ibland sägas, och det är en gammal hederlig tradition att tidningarna är särskilt tjocka på söndagar. Med start idag tänkte jag därför börja lägga ut tips på läsvärda artiklar varje söndag, hämtade från den gångna veckans nyhetsflöde. Vad de handlar om kommer variera, men ett särskilt fokus kommer att riktas mot amerikansk politik, politisk kommunikation och medieutveckling.

Sedan en tid tillbaka är Jill Abramson ny redaktör på New York Times. I en intressant intervju hos Media Matters for America svarar hon på olika frågor som handlar om tidningens bevakning av 2012 års presidentval, anklagelserna om politisk partiskhet, och tidningens roll i det nya medielandskapet. Glädjande nog verkar det som om New York Times inte kommer att behöva fortsätta skära ned på personalstyrkan.

En av de återkommande frågorna varje kvartal handlar om hur mycket kampanjbidrag som presidentkandidaterna har lyckats samla in. På samma sätt som opinionsmätningarna används det som en indikator på hur det går för kampanjerna. Om detta och utsikterna för Obama skrev Politico i fredags.

Ett viktigt inslag i den amerikanska politiska bevakningen är olika former av fact checks, det vill säga att medierna kontrollerar fakta i olika påståenden som förekommer i den politiska debatten. Om dessa faktakontroller görs på ett seriöst och genomtänkt sätt bidrar de till en bättre politisk debatt och kan ha en viktig preventiv effekt. En av pionjärerna är St. Petersburg Times’ PolitiFact, som fick ett Pulitzer-pris för ett par år sedan. Häromdagen rapporterade de resultaten av en ny kontroll av hur väl olika pundits – journalister, debattörer och tyckare – håller sig till fakta. Den studien visar tydligt att man bör förhålla sig skeptisk till olika påståenden som förs fram i debatten – och vikten av att det finns medier som ägnar sig åt faktakoll.

På hemsidan för PolitiFact kan man även hitta tidigare faktakontroller. Detsamma gäller Washington Post’s motsvarighet, The Fact Checker.

Om man lämnar fakta och går över till åsikter och just pundits skrev republikanen Joe Scarborough i veckan som gick ett inlägg på Politico med rubriken Crazy Never Wins GOP Sweepstakes. Enligt honom lyckas aldrig de republikanska presidentkandidater som är mest radikala eller utanför mainstream vinna den interna kampen om att bli partiets presidentkandidat. Man kan alltid hoppas att han har rätt. Om han har det innebär det samtidigt att en stor del av mediespekulationerna kring personer som Michelle Bachmann och Rick Perry saknar proportioner.

Detta kan vara värt att ha i åtanke nu när medierna spekulerar för fullt om ifall Chris Christie, guvernör i New Jersey, ska lansera sig som presidentkandidat. Om detta har bland annat New York Times och Dan Balz på Washington Post skrivit under de senaste dagarna. Kommer han ställa upp? Här är tecknaren Rob Tornoe’s svar:

Till sist och för att avsluta på hemmaplan: I dagens Aftonbladet skriver Katrine Kielos en mycket intressant och läsvärd artikel om Håkan Juholts partiledarskap och socialdemokratin. Den slagkraftiga rubriken är Socialdemokrati är ingen countrysång. Det är bara att hålla med.

Publicerat i Artikeltips | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Månaden som gick

Redan är september månad slut. Det har på många sätt varit en intressant månad både privat och professionellt. På det privata planet fyllde jag 40 år för cirka en vecka sedan. Med anledning av det skrev Sundsvalls Tidning en artikel som kan läsas här.

Det ska erkännas att det var med något blandade känslor jag passerade 40-årsstrecket. Visserligen trivs jag på det stora hela väldigt bra med livet och har åtminstone än så länge sluppit allt vad 40-årskriser heter. Samtidigt känns det som om gapet växer mellan hur gammal jag är och hur jag upplever mig själv. Det är en intressant upplevelse, och väcker tillsammans med födelsedagen en rad tankar och funderingar kring livet och hur jag använder tiden och prioriterar mellan olika saker. Vad de funderingarna kommer att mynna ut i, och om de kommer att leda till några förändringar i hur jag lever mitt liv, återstår dock att se.

Professionellt var september också en intressant månad, i och med att jag började undervisa på de två masterkurser som jag håller vid University of Zürich under den här hösten. Även om jag tidigare har hållit en rad föreläsningar i olika länder är detta första gången jag undervisar reguljärt utanför Sveriges gränser, vilket är både lärorikt och utmanande. Samtidigt som det är mycket som förenar universitetsutbildningar i olika länder finns det också mycket som skiljer. Det gäller hur kurserna läggs upp, vad studenterna förväntar sig, hur mycket läsning som ingår, hur aktiva studenterna förutsätts vara, och så vidare. Att kurserna löper över hela terminen snarare än i femveckorsblock som i Sverige är en annan viktig skillnad som påverkar såväl undervisningen som forskningen.

Än så länge är det för tidigt för att dra några slutsatser om respektive systems styrkor och svagheter i jämförelse med varandra, men jag är övertygad om att jag kommer att ha stor nytta av erfarenheten av att undervisa i Zürich när jag kommer tillbaka till Sverige och ska fortsätta arbetet med att utveckla de masterkurser vi ger vid MKV och Mittuniversitetet.

I gränslandet mellan det privata och det professionella har jag i vanlig ordning läst olika böcker under den föregående månaden. De två mest läsvärda böckerna var utan tvekan den reviderade upplagan av Fareed Zakaria’s The Post-American World och Lauri Karvonen’s The Personalisation of Politics. Båda dessa kan rekommenderas starkt om man är intresserad av att förstå den världspolitiska utvecklingen respektive om eller i vilken utsträckning som politiken har personifierats i parlamentariska demokratier. Även Thomas Friedman’s och Michael Mandelbaum’s bok That Used to Be Us var bitvis mycket intressant, men jag tycker inte att den präglades av samma analytiska djup som The Post-American World. De böcker jag läste under september var:

– Fareed Zakaria (2011). The Post-American World. Release 2.0. W. W. Norton.

– Thomas L. Friedman & Michael Mandelbaum (2011). That Used to Be Us. How America Fell Behind the World it Invented and How We Can Come Back. Farrar, Straus and Giroux.

– Paul Auster (2010). Sunset Park. Faber and Faber.

– Wilson Lowrey & Peter J. Gade (red) (2011). Changing the News. The Forces Shaping Journalism in Uncertain Times. Routledge.

– Lauri Karvonen (2009). The Personalisation of Politics. A Study of Parliamentary Democracies. ECPR Press.

– Lisa Spiller & Jeff Bergner (2011). Branding the Candidate. Marketing Strategies to Win Your Vote. Praeger.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Läsning om election campaigns, political marketing och political public relations

Nu har jag börjat min undervisning vid University of Zürich, där jag under resten av hösten kommer att hålla i två masterkurser. Den ena av dem handlar om Strategic Political Communication and Political Public Relations. Det är en seminariebaserad kurs, där en del av undervisningen handlar om att studenterna själva ska söka kompletterande litteratur. På den kursen är den obligatoriska kurslitteraturen därför begränsad. För de som är intresserade av strategisk politisk kommunikation och public relations i politiska kontexter kanske litteraturen ändå kan vara av intresse. De böcker och artiklar som ingår på den kursen är:

– Botan, C. H., & Hazleton, V. (Eds.) (2006). Public Relations Theory II. Mahwah: Lawrence Erlbaum.

– Harmel, R., & Janda, K. (1994). An Integrated Theory of Party Goals and Party Change. Journal of Theoretical Politics 6(3), 259-287.

– Manheim, J. B. (2011). Strategy in Information and Influence Campaigns. How Policy Advocates, Social Movements, Insurgent Groups, Corporations, Governments and Others Get What They Want. New York: Routledge.

– Sjoblom, G. (1968). The Study of Party Propaganda. Scandinavian Political Studies 3, 15-46.

– Strömbäck, J., & Kiousis, S. (Eds.) (2011), Political Public Relations. Principles and Applications. New York: Routledge.

– Strömbäck, J., Mitrook M., & Kiousis, S. (2010). Bridging Schools of Thought: Applications of Public Relations Theory to Political Marketing. Journal of Political Marketing, 9(1), 73-92.

Den andra kursen heter Election Campaigning and Political Marketing och är mer traditionell i den meningen att den bygger på föreläsningar och en på förhand fastställd kurslitteratur. De böcker och artiklar som ingår i den kursen är:

– De Vreese, Claes H. (2010). Campaign Communication and Media. In LeDuc, Lawrence, Niemi, Richard G., & Norris, Pippa (Eds.), Comparing Democracies 3. Elections and Voting in the 21st Century. London: Sage.

– Gibson, Rachel & Römmele, Andrea (2001). Changing Campaign Communications: A Party-Centered Theory of Professionalized Campaigning. Harvard International Journal of Press/Politics 6(4), 31-43.

– Harmel, Robert & Janda, Kenneth (1994). An Integrated Theory of Party Goals and Party Change. Journal of Theoretical Politics 6(3), 259-287.

– Henneberg, Stephan C. (2004). The Views of an Advocatus Dei: Political Marketing and Its Critics. Journal of Public Affairs 4(3), 225-243.

– Henneberg, Stephan C., Scammell, Margaret & O’Shaughnessy, Nicholas J. (2009). Political Marketing Management and Theories of Democracy. Marketing Theory 9(2), 165-188.

– Hillygus, D. Sunshine & Shields, Todd G. (2008). The Persuadable Voter. Wedge Issues in Presidential Campaigns. Princeton: Princeton University Press.

– Johnson, Dennis W. (2011). Campaigning in the Twenty-First Century. A Whole New Ballgame? New York: Routledge.

– Lees-Marshment, Jennifer (2001). The Marriage of Politics and Marketing. Political Studies 49(4), 692-713.

– Lees-Marshment, Jennifer, Rudd, Chris & Strömbäck, Jesper (2010). Global Political Marketing: Analysis and Conclusions. In Lees-Marshment, Jennifer, Strömbäck, Jesper & Rudd, Chris (Eds.), Global Political Marketing (pp. 278-297). London: Routledge.

– Lilleker, Darren G. (2005). The Impact of Political Marketing on Internal Party Democracy. Parliamentary Affairs 58(3), 570-584.

– Lilleker, Darren G., & Negrine, Ralph (2002). Professionalization: Of What, Since When? By Whom? Harvard International Journal of Press/Politics 7(4), 98-103.

– Lock, Andrew & Harris, Phil (1996). Political Marketing – vive la difference! European Journal of Marketing 30(10/11), 14-24.

– Negrine, Ralph (2008). The Transformation of Political Communication. Continuities and Changes in Media and Politics. Basingstoke: Palgrave.

– Plasser, Fritz (2009). Political Consulting Worldwide. In Johnson, Dennis W. (Ed.), Routledge Handbook of Political Management (pp. 24-41). New York: Routledge.

– Plasser, Fritz & Plasser, Gunda (2002). Global Political Campaigning. Westport: Praeger.

– Shama, Avraham (1976). The Marketing of Political Candidates. Journal of the Academy of Marketing Science 4(4), 764-777.

– Sjoblom, Gunnar (1968). The Study of Party Propaganda. Scandinavian Political Studies 3, 15-46.

– Strömbäck, Jesper (2007). Political Marketing and Professionalized Campaigning: A Conceptual Analysis. Journal of Political Marketing 6(2/3), 49-67.

– Strömbäck, Jesper (2010). A Framework for Comparing Political Market-Orientation. In Lees-Marshment, Jennifer, Strömbäck, Jesper & Rudd, Chris (Eds.), Global Political

Marketing (pp. 16-33). London: Routledge.

Än så länge har jag bara hållit några föreläsningar, men jag har haft stor frihet att utforma kurserna, och det känns både kul och stimulerande att träffa studenterna och diskutera olika frågor relaterade till den strategiska politiska kommunikationen med dem. Det ser därför bli en fortsatt mycket intressant höst.

 

 

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar