Den stora svenska nyheten under den gångna veckan har givetvis varit turerna kring Håkan Juholt och den efterföljande diskussionen kring mediernas bevakning av eller drev mot Juholt. Så här långt har jag valt att inte kommentera detta, av det enkla skälet att jag inte befinner mig i Sverige. Även om det går att följa nyheterna via nätet känner jag inte att jag har följt nyheterna tillräckligt nära för att veta säkert vad jag tycker. Det gäller särskilt frågan om mediernas bevakning och om den har varit befogad.

Oavsett om den har varit befogad eller inte är en sak emellertid säker: de socialdemokrater och socialdemokratiska sympatisörer som nu anklagar medierna för att vara orättvisa i sin behandling av Juholt och socialdemokraterna har inget att vinna på en ökad kritik mot medierna. Vad socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt behöver göra är att bygga upp förtroendet för partiet och för Juholts ledarskap, och i det arbetet fungerar en ökad kritik mot medierna närmast som ett blindspår. För att citera Katrine Kielos läsvärda ledarartikel i Aftonbladet igår: ”det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet”. Hon konstaterar också att:

Haveriet handlar om ­inkompetens. Om oförmåga att skapa en politisk maskin där kompetenta människor kan ­göra sitt jobb.

Det har alltid funnits starka intressen inom socialdemokratin, falanger om man så vill, men det har också funnits ledare som har rest sig över det och kunnat tänka på Sveriges bästa. Det är det som väcker respekt utanför partiet och som gjort att socialdemokratin har kunnat regera framgångsrikt i så många år.

Frågan är om Håkan Juholt klarar detta.

Det är vad krisen just nu handlar om.

Att krisen handlar om inkompetens och att den är mycket större än frågan om hyresersättningen framkommer även av Per T Ohlssons mycket kritiska och läsvärda krönika i dagens Sydsvenskan. Rubriken är Juholts tragedi, och i artikeln listar Ohlsson en rad misstag och felsteg som Juholt har gjort sedan han tog över som partiledare. Artikeln avslutas med orden: ”Visst kan det vara vara frestande att skratta åt Håkan Juholts krumbukter. Men skrattet börjar fastna i halsen. För det vilar något solkigt och sorgligt över ett skådespel som är renons på varje spår av stil, värdighet och omdöme.”

En liten tröst i sammanhanget för socialdemokraterna bör dock rimligen vara att det är närmare tre år kvar till nästa val, och för det mesta är de opinionsmässiga effekterna av olika kriser kortvariga. Det framkommer av ett mycket intressant inlägg av statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell på Henrik Oscarssons blogg. Där konstaterar de att:

Vad Juholtaffären får för effekter på opinionsläget är naturligtvis i dagsläget svårt att uttala sig om. Om vi skulle tvingas att spekulera är dock den bästa gissningen utifrån den här undersökningen att affären kommer att ha en negativ effekt på stödet för Socialdemokraterna i kommande opinionsmätningar. Någon långvarig minskning i stödet för Socialdemokraterna till följd av Juholtaffären kommer vi dock troligen inte att se om den här politiska skandalen följer samma mönster som tidigare politiska skandaler.

Allt detta förutsätter dock att inga nya uppgifter eller konflikter kommer fram som ytterligare förstärker bilden av antingen ett svagt ledarskap eller en bristande moralisk kompass. Fallhöjden för Håkan Juholt är i det perspektivet i princip obefintlig.

Går vi utanför Sveriges gränser till USA fortsätter de Republikanska primärvalskampanjerna. En mycket intressant artikel om just Republikanerna publicerades i veckan i New York Times. Artikeln är skriven av Matt Bai och har rubriken Does Anyone Have a Grip on the G.O.P.? Det är en mycket befogad fråga, och en mycket läsvärd artikel om man är intresserad av amerikansk politik i allmänhet och Republikanerna i synnerhet.

Ett återkommande och framträdande drag i amerikansk politik är negativa kampanjer. Ett bra exempel på detta är siten WhichMitt.com, där Demokraterna attackerar Mitt Romney för att ge olika besked vid olika tillfällen. Samtidigt har Demokraterna också lanserat AttackWatch.com, som ett medel att följa upp, bevaka, och besvara attacker från motståndarna. Båda dessa siter är väl värda ett besök.