Den senaste veckan har jag inte haft möjlighet att följa nyhetsflödet lika nära som i vanliga fall på grund av att jag var på en konferens. Ett tema i rapporteringen kring amerikansk politik som ändå blivit tydligt under veckan är att allt fler ser likheter mellan Tea party-rörelsen och Occupy Wall Street. Trots att de till synes ligger långt ifrån varandra sakpolitiskt visar en närmare granskning – enligt både Washington Post och New York Times – att det finns många gemensamma nämnare. Dit hör frustrationen och ilskan över en utveckling som upplevs gå i fel riktning, och dit hör misstron mot både politiska och ekonomiska etablissemang.

Apropå etablissemang och ett dysfunktionellt politiskt system: ett av de absolut främsta problemen i amerikansk politik är pengarnas stora betydelse. Det gör att politiska kandidater på olika nivåer tvingas spendera oproportionerligt mycket tid åt att samla in kampanjbidrag, att politiska kandidater riskerar att bli beroende av de som ger kampanjbidrag, och att politiken påverkas på ett sätt som gynnar resursstarka grupper i samhället. Varje gång ekonomisk styrka kan användas för att vinna  politisk styrka är risken för direkt och indirekt korruption uppenbar.

Men hur fungerar egentligen det amerikanska systemet för kampanjbidrag? Det är en av de vanligaste frågorna jag brukar få när jag föreläser om amerikansk politik. För den som vill lära sig mer om detta har New York Times precis publicerat en lättillgänglig guide till politiska donationer som starkt kan rekommenderas.

Apropå amerikanska kampanjer skrev jag förra veckan om negativa kampanjer. En aspekt av detta handlar om kontrollen av olika webbadresser som antingen kan användas för attacker mot den egna kampanjen eller för attacker på motståndarna. Under den senaste tiden har följaktligen en rad webbadresser köpts upp med syfte att förbereda eller förebygga kommande attacker. Det framkommer av en läsvärd artikel i Washington Post: In Campaign 2012, Web sites are the new real estate.

Med tanke på de permanenta kampanjer som ofta antas utmärka amerikansk politik är det kanske inte så förvånande att President Obama’s tillkännagivande att de sista trupperna kommer att dras tillbaka från Irak mot slutet av året av många tolkas ur ett kampanjstrategiskt perspektiv. Det är som om politiska beslut aldrig fattas därför att de anses vara riktiga i sig, utan enbart därför att de antas gynna eller missgynna den ena eller den andra sidan. Det är en syn på politik och politiska makthavare som jag inte delar. Inte desto mindre kan det vara intressant att läsa hur Washington Post och New York Times tolkar de politiska konsekvenserna av tillbakadragandet av trupperna och andra utrikespolitiska framgångar för Obama.