Av alla framtida samhällsutmaningar finns det troligen ingen som är större än att ställa om till en ekologiskt hållbar utveckling och att kombinera det med en fortsatt ekonomisk utveckling. Globalt beräknas cirka två tredjedelar av ekosystemen redan vara överutnyttjade, och enligt vissa uppskattningar överstiger vårt användande av de globala naturresurserna 40 procent av jordens kapacitet. Under de senaste hundra åren försvann cirka 40 procent av all skog och hälften av jordens alla våtmarker. Den biologiska mångfalden är också hotad: bara sedan 1970 har ryggradsdjuren minskat med 30 procent, och forskare talar om att vi befinner oss i den sjätte kända massutrotningen av arter.
Samtidigt fortsätter den globala uppvärmningen. Enligt FN:s klimatpanel ökade den globala medeltemperaturen med 0,74 grader under perioden 1906-2005, och redan gjorda utsläpp kommer att leda till fortsatta temperaturökningar med uppskattningsvis en halv grad under de kommande decennierna.
Globalt finns det en övertygande vetenskaplig enighet om att det pågår klimatförändringar och att människan är den främsta orsaken till dessa. Vid sidan av den breda konsensus som råder inom ramen för FN:s klimatpanel visar exempelvis en aktuell undersökning att 97 procent av forskarna inom American Geophysical Union och American Meteorological Society anser att det pågår en global uppvärmning, och att endast 5 procent tog avstånd från att människan bidrar till den globala uppvärmningen.
Både internationellt och nationellt finns det också en bred politisk enighet om att den globala medeltemperaturen inte får stiga mer än 2 grader för att undvika klimatförändringar som kan bli verkligt förödande. För att det ska finnas någon möjlighet att nå det målet krävs uppskattningsvis att halten av växthusgaser inte överstiger 450 ppm koldioxidekvivalenter. Redan nu uppgår halten till 394 ppm, och den stiger med cirka två ppm per år. Varje år uppgår de globala utsläppen av växthusgaser till cirka 50 miljarder ton koldioxidekvivalenter, jämfört med 38 miljarder ton år 1990. Samtidigt finns de gamla utsläppen kvar i atmosfären. Enligt Naturvårdsverket krävs det att utsläppen minskar till cirka 44 miljarder koldioxidekvivalenter ton före år 2020, och till 19 miljarder ton före 2050, för att det ska finnas möjlighet att begränsa temperaturökningen till två grader.
Parallellt pågår den globala demografiska och ekonomiska utvecklingen. Fram till 2050 förväntas världens befolkning öka med två miljarder, samtidigt som miljarder människor kommer att lyftas ur fattigdom tack vare ökat ekonomiskt välstånd. I takt med att tidigare fattiga länder blir rikare kommer de att förvänta sig – och ha samma rätt som vi själva har tagit oss – en högre levnadsstandard. Det kommer öka de globala påfrestningarna på miljön ytterligare. För att de globala klimatförändringarna ska kunna begränsas krävs det därför enormt stora minskningar av utsläppen av växthusgaser i rikare länder som Sverige.
Detta leder till en rad utmaningar, både globalt och nationellt. Sverige har åtagit sig målsättningen att bidra med netto noll utsläpp av växthusgaser år 2050. Hur ska vi lyckas nå dit? Hur ska vi ställa om trafik- och energisystem så att de blir långsiktigt hållbara och inte bidrar till negativ miljöpåverkan? Hur ska vi lyckas kombinera en utveckling som inte bidrar negativt till miljön med fortsatt ekonomisk utveckling, nationellt och globalt? Och hur ska Sverige ställa sig i förhållande till resten av världen? Ska vi gå före eller följa efter – och om vi går före, hur långt före ska vi gå? Även om Sverige skulle minska sina utsläpp till noll skulle det få begränsad betydelse för det globala klimatet, men – och det är ett viktigt men – det är i sig inget argument för att Sverige ska göra sin del. Däremot kan det globala inflytandet bli mycket större om vi också lyckas visa världen att det går att ställa om till en ekologiskt hållbar utveckling utan att offra andra viktiga värden.
En sak är samtidigt viktig att komma ihåg. Valet står inte mellan att ställa om till en ekologiskt hållbar utveckling eller fortsätta som tidigare. Valet står inte heller mellan att satsa resurser på att ställa om till en ekologiskt hållbar utveckling eller att spara dessa pengar eller använda dem till andra saker.
Förr eller senare kommer Sverige – och världen – tvingas ställa om och anpassa sig. Förr eller senare kommer det att kosta pengar att ställa om och klimatanpassa samhället. Ju längre vi väntar, desto dyrare kommer det samtidigt att bli. Det kan därmed finnas inte bara ekologiska – utan också ekonomiska och moraliska – skäl att påskynda utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle.
För att lyckas möta dessa framtidsutmaningar kommer det att krävas politiska beslut och åtgärder, men det räcker inte. Det kommer också krävas av företag, det civila samhället och oss alla som enskilda individer att vi tar vår del av ansvaret. Att få alla att inse detta och dra åt samma håll är ytterligare en utmaning. Redan idag är det förvisso många som vet om och inser att det är viktigt att ställa om till en ekologiskt hållbar utveckling, men för många är det samtidigt en passiv och grund kunskap, som därmed inte får särskilt stort inflytande över deras åsikter eller handlingar. Passiv kunskap kan vara en början till förändring, men för att åstadkomma verklig förändring krävs att kunskapen aktiveras och integreras i andra delar av människors tänkande och handlingar. Att åstadkomma det är ytterligare en utmaning på vägen mot en hållbar utveckling.
– – – – – – – –
PS. Detta är det andra inlägget i en serie inlägg som handlar om olika framtida samhällsutmaningar, och som också publiceras på Framtidskommissionens hemsida. DS.
Jesper Strömbäck 