En av de stora framtidsutmaningar som Sverige står inför handlar om den demografiska utvecklingen. Ytterst bottnar den i att allt fler lever allt längre. I maj 2012 levde för första gången fler än 9,5 miljoner i Sverige, varav närmare 1,8 miljoner är över 65 år. Bara mellan 2001 och 2011 ökade antalet personer över 65 år med nästan 200 000.

Enligt prognoser från Statistiska centralbyrån kommer trenden där allt fler lever allt längre att fortsätta under de senaste decennierna. Fram till 2030 beräknas medellivslängden för kvinnor öka från 83,8 till 85,9 år, medan den för män beräknas öka från 80 till 83,1 år. Antalet personer över 65 år beräknas öka från knappt 1,8 till knappt 2,3 miljoner, vilket skulle innebära att andelen över 65 ökar från cirka 18 till cirka 22 procent. Enligt vissa beräkningar kommer hälften av de som föds idag leva längre än 100 år.

Den ökade medellivslängden innebär att tiden efter den traditionella pensionsåldern blir allt längre. Om befolkningsprognoserna stämmer kommer tiden efter den traditionella pensionsåldern fram till 2030 öka från 18,8 till 20,9 år för kvinnor och från 15 år till 18,1 år för män fram.

Allt detta är givetvis mycket positivt. Att allt fler lever allt längre – och är friska högre upp i åldrarna – är någonting vi ska vara mycket glada och tacksamma över. Att vi får behålla våra föräldrar och våra mor- och farföräldrar i livet allt längre innebär en enorm rikedom, och för äldre innebär den ökade livslängden nya möjligheter.

Samtidigt innebär utvecklingen också en stor utmaning, eftersom den också innebär att andelen personer i det som räknas som yrkesverksam ålder (20-64 år) samtidigt sjunker. Förra året befann sig 58 procent av befolkningen i yrkesverksam ålder, men fram till 2060 beräknas den andelen sjunka till 52 procent. Till den utmaningen kommer att det egentligen är missvisande att se åldrarna 20-64 år som den yrkesverksamma åldern. I och med att allt fler studerar allt längre är det allt färre som börjar yrkesarbeta – åtminstone på heltid – redan vid 20 års ålder. Om man utgår från när 75 procent av en årskull yrkesarbetar har den så kallade etableringsåldern på arbetsmarknaden ökat från cirka 23 år 1980 till 29 år 2010.

Både tiden före inträdet på arbetsmarknaden och tiden efter den traditionella pensionsåldern har därmed ökat, samtidigt som tiden på arbetsmarknaden har sjunkit. Allt färre ska därmed försörja allt fler.

Ett mått på detta är vad som kallas försörjningskvoten, vilket beräknar relationen mellan antalet personer i de mest arbetsföra åldrarna 20-64 år och summan av befolkningen som är yngre eller äldre än dessa åldrar. År 2011 var den svenska försörjningskvoten 0,71, och den beräknas öka till 0,85 år 2030 och 0,92 år 2060 (se figur).

Figur. Försörjningskvot 1960-2011 och prognos fram till 2060.

Källa: SCB

Den här demografiska utvecklingen ställer Sverige inför en rad olika utmaningar, särskilt med tanke på att den allt hårdare internationella konkurrensen och globaliseringen gör att det kommer bli mycket svårt att höja skatterna ytterligare.  En av dessa utmaningar handlar om hur vi ska finansiera den framtida välfärden. En annan handlar om hur de ökade behoven av och kostnaderna för äldre- och sjukvården ska mötas. En tredje handlar om vilka som ska utföra välfärdstjänsterna och kompetensförsörjningen. En fjärde handlar om hur vi på olika sätt kan öka andelen som är yrkesverksamma. Dit hör bland annat frågan om behovet av att höja pensionsåldern, som Mårten Blix nyligen skrev om i en debattartikel. En femte utmaning handlar om urbaniseringen och den ökade regionala obalansen. Redan idag är försörjningskvoten högre i glesbygdskommuner än i andra delar av landet, och fram till 2050 beräknas antalet kommuner med en försörjningskvot som är högre än 1 öka från 3 till 119. Hur ska välfärden finansieras i dessa kommuner, och vilka ska utföra välfärdstjänsterna?

Några självklara svar på hur de utmaningar som följer av den demografiska utvecklingen finns i dagsläget inte, med ett undantag: om vi vill behålla en stark generell välfärdsstat måste vi hitta vägar att öka andelen av befolkningen som är yrkesverksam och hålla nere försörjningskvoten. För egen del ser jag därför en höjd pensionsålder som en viktig del av att möta de demografiska utmaningarna. Det är dock inte den enda lösningen, och oavsett vad man anser om pensionsåldern borde det inte råda något tvivel om att vi står inför en rad utmaningar kopplade till den demografiska utvecklingen. Det är därför hög tid att lyfta upp dessa utmaningar på dagordningen.

– – – – – – – –

PS. Detta är det tredje inlägget i en serie inlägg som handlar om olika framtida samhällsutmaningar, och som också publiceras på Framtidskommissionens hemsida. DS.