Jesper Strömbäck

Om mindre ett år är det dags för nästa riksdagsval. Då kommer vinnare och förlorare i kampen om opinionen åter att koras. Redan nu är det dock många som frestas att dra slutsatser om nästa års val utifrån de opinionsmätningar som publiceras. Alla sådana slutsatser bör dock betraktas som förhastade. Kampen om opinionen inför nästa val har bara börjat, och det är först nu som den långa valkampen drar igång på allvar. Mycket kan fortfarande hända.

Ett bra exempel på detta handlar om riksdagsvalet 2010. Om man utgår från Sifo:s mätningar ökade exempelvis moderaterna med 1,1 procent mellan september 2009 och september 2010, Centerpartiet med 1,6 procent och Kristdemokraterna med 1,9 procent. Samtidigt tappade Socialdemokraterna 3,3 procent och Miljöpartiet 1,5 procent.

Att stora förändringar kan ske är inte förvånande. De svenska valundersökningarna visar att hela 53 procent i valet 2010 bestämde vilket parti de skulle rösta på under den korta valrörelsen de sista veckorna före valdagen, medan 17 procent bytte parti. Än större förändringar sker under den långa valrörelsen.

En avgörande faktor för hur nästa val kommer att gå handlar om den politiska mobiliseringen. Det handlar om två former av mobilisering – dels den demokratiska som innebär att människors politiska engagemang ökar, dels den partipolitiska som innebär att partierna och regeringsalternativen lyckas mobilisera sina väljare. I båda fallen spelar medierna en viktig roll. Detta visar ny forskning som redovisas i den nyligen utgivna  Kampen om opinionen. Politisk kommunikation under svenska valrörelser, redigerad av Lars Nord och mig själv. Genom panelundersökningar – där samma personer tillfrågades fyra gånger mellan maj och september – möjliggörs unika studier av hur opinionen formades på individnivå.

Den goda nyheten ur ett demokratiskt perspektiv är att det skedde en allmän mobilisering av väljarna inför valet. Mellan maj och september ökade människors intresse för politik, deras konsumtion av nyheter om politik, hur ofta de diskuterade politik med bekanta och deras förtroende för riksdagen och svenska politiker. Detta gällde särskilt bland unga.

Att människors intresse för nyheter om politik ökade är en positiv nyhet för medierna. Mindre positivt för dem är att människors förtroende för såväl svenska journalister som för SVT, Sveriges Radio, kvällstidningarna och morgontidningarna samtidigt minskade. Det ökade nyhetsintresset under valrörelsen var därför inte en effekt av ett ökat förtroende för medierna, utan snarare av ett ökat intresse för politik.

Kanske är en förklaring till varför förtroendet för medierna minskade att de inte uppfattas som tillräckligt neutrala och att en stor del av rapporteringen handlade om det politiska spelet. Här visar de nya studierna bland annat att det är vanligt att journalistiken gestaltar politik som spel och strategi snarare än som sakfrågor, och att det är vanligt att journalistiken utmärks av ett tolkande snarare än beskrivande förhållningssätt. För första gången visar svensk forskning också att exponering för nyheter som gestaltar politik som spel och strategi leder till minskat politiskt intresse och förtroende för politiker. Att i snitt drygt 50 procent av nyheterna om valet 2010 gestaltade politik som spel och strategi bidrog därmed till att minska den i övrigt positiva mobiliseringen av människors politiska engagemang.

När det gäller den partipolitiska mobiliseringen visar den nya forskningen att en av förklaringarna till varför den borgerliga alliansen lyckades behålla regeringsmakten var att de var mer framgångsrika på att mobilisera sina väljare. Bland personer som ideologiskt placerade sig till höger på vänster-högerskalan men som tidigare var osäkra på vilket parti de skulle rösta på uttryckte 13 procent en preferens för något av allianspartierna i juni. Denna andel växte till 32 procent i augusti och 82 procent i september. Bland vänstersympatisörer skedde också en mobilisering, men svagare. I juni hade 16 procent av de tidigare osäkra väljarna med vänsterorienterade sympatier en preferens för något av de rödgröna partierna, en andel som växte till 22 procent i augusti och 63 procent i september. Hade de rödgröna partierna varit lika framgångsrika på att mobilisera ”sina” väljare som allianspartierna hade Sverige mycket väl kunnat få en rödgrön regering.

Även här spelade medierna en central roll, inte minst genom att fokusera så mycket på det politiska spelet och opinionsmätningar. Under de sista tre veckorna publicerades cirka 120 nyheter med resultat av någon opinionsundersökning, medan drygt var femte nyhet på ett eller annat sätt refererade till mer eller mindre ospecificerade opinionsundersökningar. Detta och gestaltandet av politik som spel och strategi gynnade partier som det gick bra för och missgynnade partier det gick dåligt för.

Ett exempel på det handlar om de journalistiska vinklingarna av partierna. Medan de flesta nyheter är neutralt vinklade skiljer det sig mellan partierna beroende på hur politik gestaltas. När nyheterna gestaltade politik som sakfrågor låg balansmåttet – andelen positivt vinklade minus andelen negativt vinklade nyheter – mellan plus 1 och minus 6 för alla partier utom Sverigedemokraterna. När nyheterna gestaltade politik som spel låg det på mellan minus 1 och minus 20. De partier som fick den mest negativa bevakningen var Socialdemokraterna (minus 20), Moderaterna (minus 13) och Sverigedemokraterna (minus 18).

Kort sagt: journalistiken är mindre neutral när den gestaltar politik som spel och strategi. Detta kan bidra till att skapa uppåtgående och nedåtgående opinionsspiraler för partierna. Opinionsmätningar speglar inte bara opinionen: de påverkar den också och bidrar till att forma vinnare och förlorare i kampen om opinionen och mobiliseringen av väljarna.

Av detta kan flera lärdomar dras inför valet 2014.

– För det första, valrörelser har stor betydelse för både demokratin och partierna.

– För det andra, den långa valkampanjen har bara börjat och mycket kan hända. Man bör därför inte fästa allt för stor vikt vid de opinionsmätningar som publiceras nu.

– För det tredje, av stor betydelse är hur skickliga partierna och regeringsalternativen är när det gäller att bedriva valkampanjer och mobilisera sina möjliga väljare.

– För det fjärde, mediernas bevakning är mycket viktig, och deras fokus på det politiska spelet och opinionsmätningar riskerar att forma vilka som blir vinnare respektive förlorare i kampen om opinionen.

– För det femte, den mobilisering av människors politiska engagemang som valrörelsen bidrar till motverkas av mediernas fokus på det politiska spelet.

Kanske är det därför förtroendet för medierna sjunker under valrörelsen. Sammantaget innebär det att medierna inte bara bär ett stort ansvar för hur de kommer att bevaka den långa valrörelsen 2014. De har också ett egenintresse när det gäller att bevaka politiken på ett sätt som ökar den demokratiska mobiliseringen.

PS. Detta inlägg publiceras idag även på Politologerna.