Den amerikanska budgetstriden är över – för den här gången . Till sist tvingades Republikanerna ge med sig, skuldtaket kunde höjas och de amerikanska myndigheterna öppnas och återuppta sin verksamhet. Uppgörelsen ger dock bara en tillfällig respit. Redan i början på nästa år behöver nya beslut tas om både finansieringen av de amerikanska myndigheterna och skuldtaket, och många inom Tea-party rörelsen kräver nu att Republikanerna nästa gång måste hålla ut och inte ge efter, även om det skulle innebära att den amerikanska staten skulle förbli stängd och utan förmåga att betala de löpande utgifterna. Den slutsats de har dragit är inte att Republikanerna den här gången gick för långt, utan att de gav efter för lätt.

För omvärlden är de här återkommande striderna närmast obegripliga. Samtidigt ingår de i en större strid om USA:s framtida utveckling, där kampen ytterst handlar om ifall politiken ska vridas kraftigt åt höger eller om den ska ligga (kvar) i mitten. Det brukar ofta hävdas att USA är ett land som antingen är ”center” eller ”center-right”, men starka krafter har alltsedan Republikanerna förlorade presidentmakten och Obama blev vald till president 2008 försökt vrida politiken allt längre högerut. Valet 2012 var ur det perspektivet ett avgörande val. Politiken var mer polariserad än någonsin förr, och hade Romney vunnit hade amerikansk politik under starkt inflytande från Tea-party rörelsen vridits kraftigt åt höger.

Liksom Tea-party rörelsen i allmänhet drivs högerkrafterna inom amerikansk politik av två krafter som i motståndet mot Obama förenas. Dels handlar det om en stark ambition att driva politiken högerut och kraftigt minska den offentliga sektorn. Dels handlar det om en djup misstro, och många gånger avsky, mot Obama och allt det han står för (läs gärna mer här).

Om detta, presidentvalet 2012 och kampen om den amerikanska politikens nutida och framtida inriktning, handlar Jonathan Alters nya bok The Center Holds. Obama and His Enemies (2013). Författaren gav för några år sedan ut The Promise. President Obama, Year One, och liksom den boken är The Center Holds mycket välskriven, spännande och intressant. Förutom att författaren har haft tillgång till och kunnat intervjua i princip alla centrala personer som böckerna handlar om, skriver han på ett sätt som gör boken inte bara intressant, utan ofta lika spännande som vilken deckare som helst. Det gör det svårt att lägga ifrån sig boken och lockar till sträckläsning.

Boken är också tämligen ovanlig i det att den både handlar om striderna om politikens innehåll och inriktning och om presidentvalskampanjerna och hur de bedrevs. Detta skiljer den från de flesta kampanjböcker, som ofta fokuserar på kampanjstrategierna och kampanjtaktikerna som om de kunde ses isolerade från politikens innehåll. Lika intressant och insiktsfull som boken är när den beskriver kampen om politikens inriktning och innehåll, politikens polarisering, motståndet mot Obama och Obamas egna framgångar och misslyckanden, lika intressant och insiktsfull är den när den beskriver hur Obama respektive Romney planerade och genomförde sina presidentvalskampanjer.

Detta gör att boken bör vara av stort intresse och starkt kan rekommenderas både dem som är intresserade av aktuell amerikansk politik och dem som är intresserade av valkampanjer och politisk kommunikation. I båda avseendena är det så här långt den bästa bok jag har läst om presidentvalet 2012.