I det senaste numret av det liberala nyhetsmagasinet NU medverkar jag med en krönika med rubriken Beskriv verkligheten så folk känner igen sig. Krönikan handlar om hur olika politiker och människor i allmänhet närmar sig och förhåller sig till politiken, och drar utifrån det två slutsatser som jag menar att partierna bör tänka på. Båda slutsatserna är generellt giltiga, men inte minst aktuella nu när planeringen inför nästa års valrörelser pågår för fullt. Hela krönikan återges nedan:

Mindre än ett år före nästa riksdagsval tilltar spekulationerna om hur det kommer att gå. Partierna är i full färd med att planera sina valkampanjer, och medierna ägnar allt större utrymme åt opinionsmätningar och analyser av det politiska spelet. De som bryr sig minst om nästa års riksdagsval är väljarna.

Det beror inte på att de saknar intresse för politik. Huvudskälet är ett annat. Medan medierna fokuserar på det politiska spelet och partierna på politikens innehåll och nästa års val bryr sig väljarna mest om två saker: verkligheten så som de uppfattar den samt framtiden.

De flesta människor är inte experter på politikens innehåll, på vilka förslag olika partier för fram, eller på att bedöma styrkorna och svagheterna i olika politiska förslag. De flesta går inte heller omkring och funderar över olika politiska förslag eller vilket parti de tycker är bäst. Däremot nås de varje dag av information om vad som fungerar och inte fungerar i samhället. Det kan handla om allt ifrån situationen i skolan till hur arbetsmarknaden fungerar eller hur den ekonomiska utvecklingen ser ut. Vilken information människor nås av beror i stort på hur politiskt intresserade de är, vilka egna erfarenheter de gör, vilka de diskuterar politik med, och på hur deras nyhetskonsumtion ser ut.

Och problem i verkligheten engagerar människor på ett helt annat sätt än olika politiska förslag. Människor blir upprörda, oroade eller förbannade när de uppfattar brister i skolan, på arbetsmarknaden eller när det gäller miljön. Och de blir upprörda, oroade eller förbannade om de upplever att dessa problem inte tas på allvar av politiker – utan att alltid veta vem som bär ansvar för vad. De vill att problemen ska tas på allvar, och de vill veta att det finns någon form av plan för att åtgärda problemen på ett sätt som gör framtiden bättre än nutiden.

Det är här det ofta uppstår en kollision mellan hur människor i allmänhet närmar sig politiken och hur politiker gör det. Medan människor oftast tar sin utgångspunkt i hur de uppfattar problem i verkligheten, tar politiker ofta sin utgångspunkt i olika åtgärder som har genomförts eller förslag till åtgärder. Medan människors verklighetsuppfattningar präglas av olika exempel, präglas verklighetsuppfattningen hos politiker ofta av statistik och generella fakta. Och medan människor vill veta att det finns någon som tar ansvar, tenderar politiker att hamna i diskussioner om vem som har ansvaret och att lägga ansvaret någon annanstans.

Detta leder till två lärdomar. För det första, om man vill minska avståndet mellan människor i allmänhet och politiken behöver politiker bli bättre på att beskriva samhällsproblem på ett sätt som människor känner igen sig i. För det andra, om man vill inge människor framtidstro är det avgörande att gestalta på vilka sätt den egna politiken bidrar inte bara till att lösa olika problem, utan också till en bättre framtid.

Här finns också en av nycklarna till framgång i nästa års val. Det eller de partier som är bäst på att gestalta verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, och på att gestalta hur den egna politiken bidrar till en bättre framtid, har ett stort försteg. Ett råd när valkampanjerna nu planeras är därför att fokusera mindre på att förklara det som gjorts eller förslag som finns – och mer på att gestalta verkligheten och hur den egna politiken bidrar till en bättre framtid.