En fråga som uppkommer med ojämna mellanrum är hur jag resonerar när det gäller att förena rollen som professor med att ta ställning politiskt. Ibland ställs frågan öppet och nyfiket, andra gånger ur ett kritiskt perspektiv som utgår från att man som professor inte får, eller bör, ta politisk ställning. Detta är en fråga som jag har funderat mycket över och som det kan finnas skäl att diskutera ur ett bredare och mer principiellt perspektiv.

Låt oss börja med att konstatera det självklara: självklart har forskare rätt att ta ställning politiskt. Vi är medborgare precis som alla andra, med samma rättigheter och skyldigheter. Frågan handlar därför mest om huruvida det är lämpligt.

Svaret på den frågan är tvådelat, där den första delen handlar om huruvida forskningen och dess kvalitet påverkas av om någon forskare tar ställning politiskt. En erfarenhet jag har gjort är att många som inte är insatta i hur forskning går till tror eller misstänker att så är fallet och i värsta fall att resultaten som presenteras påverkas av var en forskare står politiskt. Min bedömning är att det inte är särskilt vanligt inom samhällsvetenskapen (som jag kan bäst), men om eller när det sker är det ur mitt perspektiv inte bara olämpligt utan oacceptabelt. Forskning handlar om att utöka våra kunskaper om verkligheten och komma så nära sanningen som möjligt, och resultaten får därför aldrig styras av andra hänsyn.

Det leder till frågan: hur kan man som icke-akademiker eller akademiker i något annat ämne bedöma om en forskare låter forskningen påverkas av politiska åsikter. Ett svar på den frågan är: genom att studera hur forskaren publicerar sig och om och hur andra forskare inom fältet relaterar till forskaren i fråga. Vissa publiceringsformer är exempelvis utsatta för en hårdare inomvetenskaplig prövning än andra, och det som har högst status är att publicera sig i vetenskapliga tidskrifter som tillämpar double-blind peer review. Manuskript som skickas till sådana tidskrifter granskas av (vanligtvis) 2–4 experter inom ämnesområdet, där granskarna inte vet vilka författarna är och författarna inte vilka granskarna är. Syftet är att det enda som ska ha betydelse för vad som publiceras är den vetenskapliga kvaliteten. I sådana tidskrifter lyckas man inte publicera sig om manuskripten inte har hög kvalitet, även om det (som alltid) finns skillnader mellan tidskrifter när det gäller hur hård granskningen är. Vissa tidskrifter har högre status och är svårare att publicera sig i, andra har lägre (sedan finns det också predatory journals som låtsas vara riktiga vetenskapliga tidskrifter utan att vara det, men de räknas inte).

Liksom andra system är systemet med double-blind peer review är inte perfekt, men en mycket god regel är att forskare som ofta publicerar sig i vetenskapliga tidskrifter är skickliga forskare som inte låter sig påverkas av var de eventuellt står politiskt.

Därutöver kan man också kolla upp hur ofta forskaren ifråga är citerad av andra forskare. Även om det finns väldigt många faktorer som påverkar hur ofta någon citeras – däribland hur många andra som forskar på samma område och hur ”hett” forskningsområdet är, vilket land forskningen handlar om, och hur etablerad och välkänd en forskare är – är en enkel tumregel att många citeringar är ett tecken på att forskningen av andra forskare anses relevant, angelägen, och av hög kvalitet. Ett annat tecken på att en forskare har ett gott renommé är att hen ofta samarbetar med andra etablerade forskare.

Som tur är, är det lätt att kolla upp var en forskare publicerar sig och hur ofta hen är citerad. Det är bara att gå till Google Scholar och skriva in forskarens namn. De flesta etablerade forskare har en användarprofil på Google Scholar, som kommer först bland sökträffarna. Då får man information om bland annat vilka publikationer som hen har, var och när de publicerades, hur ofta de har citerats, och vilka de eventuellt har samförfattats med. Utifrån detta och min kunskap om mig själv hävdar jag med emfas att innehållet i min forskning eller de resultat jag kommer fram till aldrig påverkas av var jag står politiskt.

Men även om en forskare aldrig låter sin forskning påverkas av vare sig att hen har politiska åsikter eller tar ställning politiskt kan det anses vara olämpligt eftersom det riskerar att påverka förtroendet. Detta är en allvarligare invändning, eftersom den är korrekt. Jag är exempelvis övertygad om att det finns många som röstar på Sverigedemokraterna som inte har förtroende vare sig för mig som forskare eller de resultat jag kommer jag fram eftersom jag öppet har tagit ställning för invandring och mot SD. Eftersom jag också har tagit ställning mot att andra partier samarbetar med SD finns det säkert också en hel del borgerliga politiker och väljare som har lägre förtroende för mig och min forskning än vad de annars skulle ha. Omvänt finns det säkert politiker och väljare som står till vänster som har högre förtroende för mig och min forskning därför att de tycker att det är bra att jag i vissa frågor tar ställning politiskt.

Detta är uppriktigt en svår balansgång, eftersom jag vill att forskningen ska bedömas på sina egna meriter och utifrån dess vetenskapliga kvalitet – inte utifrån vilken politisk ställning jag tar. Jag har därför brottats mycket med frågan.

Till sist har jag ändå landat i att det finns situationer när tystnad inte är neutral, utan ett annat sätt att ta ställning. Det handlar om situationer när grundläggande värderingar och principer står på spel. Dit hör demokratin med dess olika beståndsdelar, dit hör humanismen och de mänskliga rättigheterna, och dit hör att politiken bör vara evidensbaserad.

Därför är det i dessa frågor – och bara dessa frågor – jag tar ställning politiskt. FÖR demokratin, för humanismen och de mänskliga rättigheterna, och för att den politiska debatten och beslutsfattandet ska vara baserad på vad forskning och annan fakta visar är sant. Och därmed MOT alla aktörer och förslag som inskränker, underminerar eller hotar demokratin, humanismen och de mänskliga rättigheterna, och mot användandet av falsk och missvisande information. För bara 6-7 år sedan var detta okontroversiellt, men sedan dess har mycket förändrats.

Men de flesta frågor tar jag inte ställning i. Dit hör bland annat ekonomisk politik, bostadspolitik, energipolitik, jordbrukspolitik eller skolpolitik. Liksom alla andra kan jag ha åsikter (även om jag ofta inte är säker på vad jag tycker i olika frågor), men de håller jag för mig själv. Sedan finns det frågor – jag tänker främst på klimatfrågan – där jag tar ställning för att debatten och beslutsfattandet bör vara baserat på vad forskning visar utan att ta ställning till konkreta förslag. För att klimatförändringarna ska kunna begränsas är det exempelvis nödvändigt med en mer effektiv politik för att minska utsläppen, men exakt vilka medel som är mest effektiva överlåter jag till dem som är experter inom det området att bedöma.

Rätt eller fel – det är ungefär så här jag resonerar. Andra forskare resonerar på andra sätt, och det finns många som inte vill ta ställning politiskt eftersom de befarar att det skulle minska förtroendet för dem. Det har jag all respekt för. Varje forskare får göra sina val. Jag har gjort mitt.