Samtidigt som jag precis har börjat läsa Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark” läser jag i Dagens Nyheter att en man häromkvällen anföll Knut Westergaard, som tecknade en av de kontroversiella Muhammed-karikatyrerna som publicerades i Jyllands-Posten hösten 2005, i hans hem. Attacken välkomnas av både muslimska extremister och högernationalister, om än av olika skäl. Medan muslimska extremister anser att attacken var befogad, ger den ny ammunition åt högernationalister och anti-muslimska rörelser som försöker framställa invandring och islam som hot.

För demokrater är båda reaktionerna lika sorgliga. Att attackera någon för att han nyttjat sin yttrandefrihet är på alla sätt och vis förkastligt, men förkastlig är också den retorik som försöker likställa islam med extremism och invandrare som hot. Demokratin bygger på bland annat yttrandefrihet, men också på religionsfrihet, och intolerans och hat är lika förkastliga företeelser oavsett om de kommer från militanta religiösa grupper eller individer som om de kommer från höger- eller vänsterextrema grupper eller individer.

Därmed inte sagt att frågan om yttrandefrihet och religionsfrihet är enkla frågor, eller att det är självklart hur man ska se på Jyllands-Postens publicering av Muhammed-karikatyrerna hösten 2005. Det finns olika sätt att se på – och gestalta – vad frågan egentligen handlar om.

Av det skälet genomförde jag tillsammans med Adam Shehata och Daniela Dimitrova för något år sedan en undersökning av hur frågan om publiceringen av Muhammed-karikatyrerna gestaltades i svensk och amerikansk press under de sex första månaderna efter den ursprungliga publiceringen av karikatyrerna. Det resulterade i en tidskriftsartikel som publicerades i Global Media and Communication hösten 2008. För den som är intresserad av undersökningen och dess resultat har jag idag lagt ut den tidskriftsartikeln för nedladdning.