Jesper Strömbäck

Trots att Sven-Otto Littorin avgick för några dagar sedan har ”affären” nu exploderat, och alla medier jag har sett har publicerat uppgifterna från Aftonbladet att ”Anna, 30 år”, uppger att hon 2006 sålde sex till honom. Även de medier som till en början valde att inte publicera något – med motiveringen att uppgifterna inte var bekräftade – har fallit för det upplevda trycket.

Värt att notera är att det fortfarande inte finns någon säker bekräftelse på ifall uppgifterna är sanna. Ord står mot ord, och inte ens Aftonbladet som ligger bakom nyheten har någon annan bekräftelse än anklagelsen från ”Anna, 30 år”. Värt att notera är också att Lena Mellin, tf ansvarig utgivare på Aftonbladet, igår skrev att de hade valt att inte publicera uppgifterna med motiveringen att Sven-Otto Littorin efter sin avgång inte längre är en offentlig person. Mindre än 24 timmar senare publicerar de ändå anklagelserna. De har fortfarande inte någon säker bekräftelse på ifall anklagelserna stämmer, och Sven-Otto Littorins status som ”ej offentlig person längre” har inte förändrats, men nu skriver Mellin att ”Ett viktigt skäl är att det uppstår en märklig situation när en tidning tiger. Då frodas rykten, ofta av en art som inte ens är i närheten av en korrekt verklighetsbeskrivning.”

Problemet med den motiveringen är att det framförallt är Aftonbladet som har bidragit till ryktesspridningen. Att använda ryktesspridningen som ett argument för att publicera anklagelserna trots frånvaron av säkra fakta påminner därför om en pyroman som ringer brandkåren för att rapportera om en eld man själv har tänt.

Innebär detta att jag tycker att medierna gör fel som publicerar anklagelserna? Ja, ur ett pressetiskt perspektiv är det centrala att de uppgifter man publicerar är sanna och relevanta. I det här fallet vet vi inte om anklagelserna är sanna, och i och med att vi inte vet ifall anklagelserna är sanna är det inte heller relevant att publicera dem. Till detta kommer att Sven-Otto Littorin inte längre är en offentlig person; det minskar också nyhetens relevans.

I en kommentar till varför Svenska Dagbladet rapporterar om nyheten skriver Martin Jönsson:

Att publicera anklagelser av det här slaget tillhör inte det normala. Det finns ingen polisanmälan och pågår därmed ingen utredning. Det finns självklart heller inga möjligheter att säga något om Littorins eventuella skuld. Han har själv inte kommenterat detta. Som läsare bör man, i väntan på sådana kommentarer, också naturligtvis beakta att Littorin är inblandad i både en vårdnadstvist och en valrörelse, och att det kan handla om smutskastning. Det får framtida utredningar utvisa, om detta blir ett polisärende.

Så långt håller jag helt med honom. Problemet uppstår i nästa skede, när Martin Jönsson skriver:

Att vi ändå publicerar uppgiften, trots att det är uppgifter som vi själva inte haft möjlighet att kontrollera, beror i första hand på att det finns så många oklarheter kring hans brådstörtade avgång som minister. Om Aftonbladets uppgifter är korrekta sätter de avgången i ett helt nytt ljus – och då väcks också en rad frågor om hur detta hanterats av regeringskansliet. Då handlar det till att börja med om ett lagbrott, av en helt annan dignitet än när tidigare ministrar tvingats lämna regeringen.

Problemet här är formuleringen ”Om Aftonbladets uppgifter är korrekta…” Det är ett stort om. Detta kan ställas mot paragraf 1 och 2 i de pressetiska reglerna:

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Så länge detta ”om” kvarstår är det ur ett pressetiskt perspektiv mycket tvivelaktigt att publicera uppgifterna. Istället för att sprida obevisade anklagelser och jaga i flock borde medierna därför antingen finna någon form av bevis som gör att det går att bekräfta eller avfärda anklagelserna, eller konstatera att Sven-Otto Littorin, genom sin avgång, inte längre är en offentlig person, och att det därför – åtminstone i frånvaro av polisutredningar eller säkra uppgifter – inte är relevant att publicera anklagelserna.

När mediedrevet väl har dragit igång är det dock svårt att få stopp på det. En tidning som börjat publicera nyheterna kring en affär känner sig mer eller mindre tvungen att fortsätta rapportera om nyheten, åtminstone så länge alla vinklar ännu inte är nyttjade. Efter att drevet är över brukar en period av självrannsakan inträffa, där det vanligtvis konstateras att man i vissa fall gick för långt. Ibland förs det fram förslag om att redaktionerna borde ha en ”djävulens advokat” som kan fungera som motvikt till drevjournalistikens mekanismer. Sedan går medierna vidare till nya nyheter, för att ofta göra om ungefär samma misstag nästa gång en ny affär uppstår. Det är allt för sällan medierna lär av sina tidigare misstag på ett sätt som gör att samma misstag inte görs om på nytt. Jag är därför inte förvånad över att de svenska medierna nu jagar i flock.

Det gör det inte pressetiskt mer motiverat att publicera anklagelser vars sanningshalt är oklar. Återigen, det som borde styra nyhetsrapporteringen – även i sådana här fall – är ifall de uppgifter man har är sanna och relevanta. Kan man inte bedöma sanningshalten bör man avstå från att rapportera. Det gäller även om andra medier publicerar uppgifterna.

(Se även min kommentar i dagens Svenska Dagbladet, baserad på en intervju som gjordes innan innehållet i anklagelserna var kända)