Kritiken mot Mona Sahlin växer, även om få öppet kritiserar henne. Enligt en ny opinionsundersökning som Novus gjort på uppdrag av TV4 Nyheterna har bara 44 procent av socialdemokratiska väljare mycket eller ganska stort förtroende för Mona Sahlin, jämfört med 63 procent i mars. Resultaten visar också att 45 procent svarar att hon bör avgå, 37 procent att hon bör sitta kvar, medan 18 procent svarar vet ej. På frågan Vem av följande tycker du skulle passa bäst som partiledare för Socialdemokraterna blev resultatet:

Margot Wallström 34%
Thomas Bodström 18 %
Mona Sahlin 18%
Ulrica Messing 4%
Sven-Erik Österberg 2%
Veronica Palm 2%
Ilija Batljan 2%
Pär Nuder 2%
Thomas Östros 1%
Carin Jämtin 1%
Ylva Johansson 1%
Morgan Johansson 1%
Anneli Hulthén 1%
Ingen av dessa 4%
Vet ej 10%
Källa: Novus Opinion

Förutom att opinionsundersökningen är ett bra exempel på när medierna skapar nyheter snarare än speglar dem är frågan hur man ska tolka resultaten. Givetvis är det inte bra för vare sig Mona Sahlin eller socialdemokraterna när nyheterna domineras av interna konflikter, ifrågasättanden, och lågt förtroende för partiledaren. Hur genomtänkta svaren i opinionsundersökningen är och vilken betydelse dagens förtroendesiffror kommer att ha vid kommande val – om Mona Sahlin sitter kvar – är dock en helt annan fråga.

Här kan man dra en parallell till folkpartiet och Lars Leijonborg. Efter katastrofvalet 1998 var det många som hävdade att Lars Leijonborg måste ersättas eftersom det skulle vara omöjligt att nå valframgång med honom som partiledare. Favoritkandidaten hos många var Peter Örn, tidigare partisekreterare men sedan 1994 generalsekreterare för svenska Röda Korset. Precis som Margot Wallström var han obefläckad av aktuella politiska strider. Det dröjde dock bara till valet 2002 och helt plötsligt fick folkpartiet den framgång som många trodde var omöjlig med Lars Leijonborg som partiledare, och själv fick han epitetet ”Leijonkungen”.

Av detta och forskning kring partier och partiledarnas betydelse kan man dra flera lärdomar. För det första, det är lätt att vara kritiskt mot sittande partiledare men att en partiledare har misslyckats i ett val behöver inte betyda att han eller hon är dömd att misslyckas. Det går att vända motgång till framgång. För det andra, det är lätt att projicera förhoppningar och förväntningar på personer som står utanför aktuella strider. Det behöver inte betyda att de skulle fungera bättre som partiledare. Om de skulle tacka ja skulle de snabbt dras in i dagspolitiken och glansen börja mattas av. För det tredje, som personer betyder partiledarna mindre för valresultatet än vad många tror. För det fjärde, en av partiledarnas absolut viktigaste uppgifter handlar om att sätta bilden av partiet och vad det står för. Genom att förändra bilden av vad partiet står för kan en partiledare leda sitt parti till framgång även om han eller hon inte är jättepopulär som person. Det var detta Lars Leijonborg lyckades med. För det femte, en förutsättning för att en partiledare med styrka ska kunna sätta bilden av partiet är att han eller hon har internt stöd.

Det är naturligt att socialdemokraterna nu har en intensiv intern debatt om både politik och person, men i det långa loppet är politiken viktigare än personerna. Vid någon tidpunkt som inte ligger allt för långt fram i tiden måste socialdemokraterna bestämma sig för att antingen stödja eller ersätta Mona Sahlin. Det mest förödande för socialdemokraterna vore om Mona Sahlin satt kvar utan intern legitimitet och utan intern uppbackning.