Debatten om public service, demokratin och mediernas kommersialisering fortsätter. Det är positivt, även om en del inlägg tyvärr präglas väl mycket av antingen reflexmässiga attacker mot eller försvar av public service alternativt kommersiella medier (se bland annat Mattias Svenssons inlägg). Det leder till en förenklad debatt och försvårar en djupare analys av medieutvecklingens både positiva och negativa sidor.

Ur mitt perspektiv handlar frågan om public service och mediernas kommersialisering ytterst om demokratin och dess behov av välinformerade medborgare. Om vi utgår från att demokratin behöver välinformerade medborgare för att fungera väl behövs det medier som tillhandahåller en rik mängd och ett brett utbud av god nyhets- och samhällsjournalistik. Principiellt spelar det ingen roll om nyhets- och samhällsjournalistiken tillhandahålls av public service eller kommersiella medier: det avgörande är att de breda medierna tillhandahåller en rik mängd och ett brett utbud av nyhets- och samhällsjournalistik av god kvalitet.

Ur det perspektivet har medieutvecklingen under de senaste 20 åren haft både positiva och negativa sidor. De positiva sidorna dominerar, men om mediesystemets kommersialisering går för långt riskerar de negativa sidorna att få allt större genomslag.

Medieutvecklingen har varit positiv i den meningen att det aldrig förr har funnits ett lika rikt utbud av nyhets- och samhällsjournalistik och olika samhälls- och informationsinriktade program. Inte minst TV4, men även kanaler som Axess och under perioder TV8, har vid sidan av Sveriges Television varit mycket viktigt. Konkurrensen mellan framförallt Sveriges Television och TV4 har också vitaliserat samhällsjournalistiken, och med fler kanaler som sänder nyheter och olika samhällsdebatterande program har mångfalden ökat.

Samtidigt har den ökade konkurrensen och kommersialiseringen – tillsammans med teknikutvecklingen och människors förändrade livsvanor – satt nyhets- och samhällsjournalistiken under en allt hårdare press. Resurserna för grävande journalistik och genomarbetade reportage har minskat, kraven att programmen ska fånga tittare har ökat, och nyhets- och samhällsjournalistiken har populariserats på ett sätt som många gånger riskerar att drabba dess kvalitet. Exempel på det är att andelen så kallade mjuka nyheter om olyckor, brott och sådant som har ett omedelbart publikintresse har ökat medan andelen så kallade hårda nyheter om politik och samhälle har minskat; att nyheterna har blivit allt mer lättsamma, inte minst i ton och tilltal; att tempot har höjts; och det finns mycket som tyder på att politikens innehåll får allt mindre uppmärksamhet i nyheterna medan det politiska spelet får allt större utrymme.

I grova drag kan man säga att nyhets- och samhällsjournalistiken har gått från en ambition att spegla, till att granska, tolka, och slutligen beröra. Strävan efter att beröra publiken behöver i och för sig inte vara problematisk i sig själv, men blir det ur ett demokratiskt perspektiv om eller när den strävan blir viktigare än strävan att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor.

Minskat relativt utrymme för journalistiken och försämrad journalistik kvalitet är två av de risker som den ökade kommersialiseringen för med sig. En kanske ännu större utmaning följer emellertid av att det ökade medieutbudet gör att mediekonsumtionen allt mer präglas av vilka intressen och motivationer människor har. Samtidigt som det aldrig har varit lättare att hitta nyhets- och samhällsjournalistik har det aldrig varit lika enkelt att undvika den helt och hållet. Det gör att mediekonsumtionen skiljer sig allt mer mellan de som är och de som inte är intresserade av politik och samhälle, vilket i sin tur leder till ökade kunskapsklyftor. Det i sin tur riskerar leda till klyftor i det politiska deltagandet.

Dessvärre följer dessa klyftor i stora drag andra etablerade sociala skiljelinjer som grundar sig i socioekonomisk ställning och utbildningsnivå. Även här följer Sverige utvecklingen i andra länder, inte minst i USA där antalet TV-kanaler började öka mycket tidigare än i Sverige och fortfarande är mycket större. Risken är överhängande att vi går mot en framtid där TV-landskapet med bara några få undantag domineras av underhållning, och där en mindre, välutbildad elit har förmågan att söka sig fram till och välja den goda journalistiken medan den större gruppen väljer bort nyheter helt eller nöjer sig med mindre kvalificerad journalistik.

Det är i det här perspektivet public service roll bör ses. Så länge public service bidrar till att det finns en rik mängd och ett brett utbud av god nyhets- och samhällsjournalistik, och till att den når också andra än en mindre informationselit, fyller public service en mycket central roll. Dessutom visar både svensk och internationell forskning att starka public service medier bidrar till att också de kommersiella medierna satsar mer på nyhets- och samhällsjournalistik än vad kommersiella medier gör i länder som saknar starka public service medier.

Lika viktigt som det var att avskaffa etermediemonopolet, lika viktigt är det att försöka säkerställa att det svenska mediesystemet tillhandahåller en rik mängd och ett brett utbud av god nyhets- och samhällsjournalistik. Så länge public service bidrar till det finns det all anledning att värna starka public service medier. Den dag som public service inte bidrar till det finns det få skäl att värna dem.

Frågan handlar inte om public service eller inte. Frågan handlar om vilken mediepolitik och vilket mediesystem som bidrar till demokratin och dess behov av välinformerade medborgare.

(Inlägget bygger delvis på mitt kapitel TV-landskapets revolution i Älskade, hatade – 14 röster om TV, redigerad av Mats Bergstrand. Det kapitlet kan laddas ner här och innehåller en djupare genomgång av det svenska TV-landskapets förändringar sedan monopolets avskaffande)