Efter en plågsamt utdragen och misskött process har socialdemokraternas valberedning till sist lyckats enas om ett förslag till ny partiledare respektive partisekreterare: Håkan Juholt och Carin Jämtin. Äntligen, suckar många lättat, och av de första kommentarerna att döma försöker socialdemokraterna nu sluta leden och ge bilden av att Håkan Juholt har ett starkt och brett stöd inom partiet. Nu ska socialdemokraterna sluta diskutera internt och börja bedriva en offensiv oppositionspolitik och påbörja klättringen tillbaka till gamla opinionshöjder.

Det återstår att se om de lyckas – och om de i så fall lyckas på egna meriter eller på grund av andras misslyckanden. Det finns åtminstone fyra skäl som talar emot att de på egna meriter skulle lyckas.

För det första, alla är medvetna om att Håkan Juholt är en kompromisskandidat. Han tillhörde aldrig förhandsfavoriterna och det var ingen stark grupp inom partiet som drev hans namn. Det gör att hans mandat är förhållandevis svagt. Det finns också många som ser Håkan Juholt som en övergångslösning. Kombinationen gör sannolikheten stor att de grupper som inte fick sin vilja igenom den här gången kommer att fortsätta arbeta för att bereda marken för den partiledare de tror starkast på nästa gång det är dags att byta.

För det andra, partiledarnas främsta betydelse ligger inte i hur de uppfattas som personer. Deras främsta betydelse ligger i att de är avgörande för bilden av partierna och deras politik. För att socialdemokraterna ska lyckas bryta den nedåtgående trenden krävs det ur det perspektivet att Håkan Juholt lyckas förändra bilden av socialdemokraterna och deras politik, och för att den bilden ska kunna förändras måste den faktiska politiken förändras. Samtidigt så verkar ingen veta mycket om var Håkan Juholt står politiskt – annat än att det är till vänster om mittfåran – och det är inte på grund av hans politiska program som han har valts. Här befinner sig Håkan Juholt i en strategiskt svår position. Om han inte försöker driva en förändring av socialdemokraternas politik är sannolikheten att den nedåtgående opinionstrenden ska brytas mycket låg. Om han försöker driva en förändring kommer han att möta motstånd från olika grupper inom partiet, samtidigt som han inte har något mandat för att förändra politiken i någon given riktning. Det minskar sannolikheten att han ska lyckas. Resultaten kan mycket väl bli att han, precis som Mona Sahlin, hamnar i en situation där han inte fullt ut kan fungera som partiledare med betoning på ledare: någon som går före och lyckas få andra med sig.

För det tredje, trots två svåra nederlag och ett i grunden förändrat politiskt landskap sedan formandet av och framgångarna för den borgerliga alliansen verkar det inte finnas någon gemensam problemanalys och problembild inom socialdemokraterna. Om man inte delar problembild blir det mycket svårt att enas om lösningarna, vilket drastiskt minskar möjligheterna för socialdemokraterna att agera kraftfullt och offensivt. Samtidigt ökar det sannolikheten att socialdemokraterna kommer att präglas av fortsatta konflikter mellan olika delar inom den koalition av intressen som socialdemokraterna utgör. Även här är det ett problem att Håkan Juholt är en kompromisskandidat som saknar egentligt mandat.

För det fjärde, under de närmaste veckorna och månaderna kommer såväl medlemmar som aktivister och, inte minst, medier och kommentatorer, leta efter tecken som visar ifall Håkan Juholt lyckas eller misslyckas med att vända utvecklingen för socialdemokraterna. Minsta tecken på att utvecklingen inte har vänt kommer troligen att leda till förnyade diskussioner om socialdemokraternas problem och sätta både partiet och Håkan Juholt under förnyad press. I ett sådant läge blir det extra svårt att driva igenom en förändring av socialdemokraterna och deras politik.

För att en ny partiledare för ett parti i kris på ett kraftfullt sätt ska kunna leda sitt parti till framgångar krävs det ett starkt internt stöd, en stark krisinsikt internt, en gemensam problembild, och ett starkt internt mandat. Det är mycket viktigare än om den nya partiledaren uppfattas som humoristisk, trevlig och som en god retoriker. Därmed är förutsättningarna för att Håkan Juholt ska kunna leda socialdemokraterna till nya framgångar inte de bästa.

Det handlar mindre om Håkan Juholt som person och partiledare. Det handlar mer om socialdemokraterna som parti. Det handlar mindre om kommunikationen av politiken och partiet. Det handlar mer om politikens innehåll och partiet som sådant.

Därmed inte sagt att det är omöjligt för socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt att vända trenden. För att det ska lyckas krävs det dock att partiet ger Håkan Juholt sitt fulla stöd också om eller när han försöker driva igenom en förändring av socialdemokraternas politik som kan locka de väljare som under de senaste valen valt soffan eller något av de borgerliga partierna. Det är inte en tillräcklig förutsättning, men det är en nödvändig förutsättning.